Det jag menar måste hända är att människor, på vilket sätt vi än låter dem, måste kunna berätta för oss “vad” de vill ha. För som det ser ut nu så släpper vi (mediehusen) affären lite för tidigt alternativt att vi inte mäter effekten av annonser på rätt sätt.

Hur ett mer effektivt annonsekosystem ska se ut – är nog en av de mest relevanta och mest komplexa frågor vi har att umgås med. Men vi har två vägar att gå framåt:
1. Att skapa en displayaffär som både ger önskad effekt för våra kunder och där vi faktiskt följer upp att så sker. (Låter självklart – är inte det.)
2. Att vi hittar en vettig koppling mellan inspiration och transaktion inom ramen för vår egen affär – inte att vi “skapar intresserade kunder” och sedan släpper resten av processen till andra, som inte dras med kostnader för innehåll.

Men det handlar fortfarande om att vi måste förstå de här stegen – för som det ser ut för närvarande så läggs det mesta av krutet på att tjäna pengar senare i kedjan än vi traditionellt befinner oss. Och där finns riktigt bra alternativ.

Inspirationsstadiet borde vi ju kunna se som ren branding, en annonsform som jag trots möjligheter till att direkt mäta avslut på internet tror starkt på även i framtiden (på många håll verkar värdet av branding glömmas bort i all den nya tekniken, men branding behöver trots allt ingen intention för att vara effektiv och enda kravet är egentligen en relevant målgrupp).

Om jag förstår dig rätt skulle den nya annonsaffären ligga någonstans i att ta sig ett steg närmre själva avslutet, får mig osökt att tänka på AIDA-modellen (Attention, interest, desire, action) där de olika annonslösningarna egentligen går att placera in på ett ganska bra sätt :)

Attention är ju ren brandbuilding, interest kräver en lite bättre matchning mot besökarens behov för stunden (incitament), desire är ju i princip det vi skriver in på Google (och även den del vi här önskar att besökarna skulle dela med sig av) medan action motsvaras av själva transaktionen (även den skulle det ju gå att erövra som annonsör genom att agera som en avancerad affiliate).

Det jag inte är helt med på är hur steget till att ta vara på desire ska gå till genom en bra produkt, någonstans måste vi ju få besökaren att öppet berätta om sina köpintentioner (som hos Google), att analysera klick och musrörelser kommer aldrig ta oss längre än till realtid…

Redaktionella medier har inte en plats i den traditionella köpprocessen – utan ligger ett steg före – i det som vi gärna ser som inspirationsstadiet. Det är den “första kärleken” och handlar, slängigt uttryckt, om att “vi gör folk hungriga”. Ica “mättar deras munnar” och däremellan finns en rad aktörer, ex Google, som “pekar ut riktningen till där maten finns”.
FB och Twitter spelar i många stycken samma roll – att göra människor hungriga – men de gör det i dagsläget utan koppling till de som ska mätta munnarna. Vilket knäcker den ekonomiska pipelinen. Och det här är inte bara ett problem för oss innehållsproducenter – även annonsörer är i behov av kontrollerade miljöer med beräkningsbara volymer.
Har också läst om Oneriot, och jag tror att det bara är en fasett av samma lösning, det handlar fortfarande om att “få ut mer” av varje besökare. För oss som innehållsproducenter gäller nog att “ge mer” till varje besök. Värde och kvalitet först – intäkter sedan. (Det här är den teoretiska stansen. Det är en del kvar att göra…)

Och oavsett om vi pratar om Twingly Channels eller annat – så är det fortfarande innehåll som aggregeras, från stora mediehus eller från bloggare. Så, det är två olika verksamheter. Realtidsaggegering skapar möjlighet för hyperintressanta innehållstjänster – men de är inte innehåll i sig.
Du finner säkert att jag verkligen försöker skära distinktioner med skalpell – men jag tror att vi måste vara väldigt noggranna i definitionen av hur det här ekosystemet byggs upp. För alla vill vi vara en del av en hållbar nätvärld.

Jag håller inte helt och hållet med om:

“Nej, faktiskt inte alls. För vi vet inte varför du är där du är – när du är där. Eller vad du tänker göra. Och däri ligger själva kruxet, för “vad” och “varför” – parat med “vem” – är grunden till relevant information.”

Vi har faktiskt den här informationen. När en vän på Facebook updaterar sin status får man ofta både kontext, call to action och man vet redan “Vem” det är. Helt enkelt vad, varför och vem. Lägg till lite geopositionering, gemensamma vänner och en konversation och vi är hemma.

På Twitter däremot, där saknas mycket av kontexten och relationen – vilket gör datat mycket mindre värdefullt. Det är också därför Facebook är så mycket grymmare än Twitter, i det avseendet (i de flesta avseenden faktiskt…).

Nu pratar du förstås tidningar, video och andra mer traditionella innehållsplatser. Och sure, dessa har inte den här kontexten. Det är lite det vi försöker skapa med Twingly Channels. Men tänk när tidningarna börjar visa “Martin, Gunnar and 3 other friends liked this article” på alla artiklar högst upp – då börjar vi närma oss äkta förmåga att utnyttja webbens sociala potential, och kontext, till något som gör innehållet mer intressant än i print.

MEN. Anledningen till att jag ville kommentera den här posten i första rum var för att visa att det börjar dyka upp coola annonslösningar anpassade för realtidswebben. Läs t.ex. om Oneriot: http://www.techcrunch.com/2009/09/30/oneriot-believes-it-has-a-way-to-monetize-the-realtime-web-with-riotwise/

Mycket intressant text och sätter helt klart fingret på Googles stora framgångar på annonsmarknaden, är verkligen en underlig situation att alla publicister måste försöka gissa sig till vilka intentioner besökarna sitter och håller på medan vi hos Google självmant delar med oss av dem i en stor sökruta.