October, 2009


29
Oct 09

Sträck på er journalister (redaktörskap är en “killer app”)

Då och då stöter man på en ganska uppgiven attityd i journalistkåren, exempelvis i den här danska undersökningen som visar att varannan journalist funderar på att byta bransch. Det är förstås helt naturligt med tanke på personalnedskärningar, sparpaket och oro för bärkraften i traditionella affärsmodeller.

Men jag tycker att många gör misstaget att förväxla en finansieringskris, förvärrad av lågkonjunkturen, med en kris för journalistiken. Faktum är att jag känner mig entusiastisk inför journalistikens framtid. Och nästan varje dag ser jag något som gör mig ännu mer hoppfull.

Så, hur är en sådan hållning möjlig? Det är KRIS ju. Om vi börjar med något självklart som verkar glömmas bort – det är helt klart inte en publikkris vi har att göra med. Jag kikar på KIA-index för vecka 43 och konstaterar att aftonbladet.se noterade ungefär 4,9 miljoner unika webbläsare i besöksstatistiken, expressen.se landade på lite drygt 2 miljoner och dn.se på närmare 1,4 miljoner, för att nämna några.  För så gott som alla medier har informationsrevolutionen – så här långt – inneburit ökad räckvidd om man räknar samman de olika mediekanalerna. Och i många fall handlar det om rejält ökad räckvidd. Jag tar till en sliten metafor – folk gillar det vi gör och vi lockar många, många till vårt torg (och ett välbesökt torg har alla förutsättningar att bli en fenomenal marknadsplats, på den punkten begränsas vi bara av vår egen kreativitet).

Vi har alltså en bra bas att stå på. Med utgångspunkt i min verklighet, som verksam på “traditionella” webbmedier i snart tio år, har jag konstruerat en liten checklista. Håller du med om punkterna nedan tror jag att du, journalist och/eller medieentreprenör, går en lysande framtid till mötes.

* Jag inser att jag konkurrerar med andra kunskapsförmedlare, som inte har gått journalistskolor eller ens kallar sig journalister. Ibland kommer de att göra jobbet bättre än jag och då är det dem jag ska mäta mig mot.

* Jag inser att trovärdighet är en av de viktigaste “råvarorna” i det nya medielandskapet.

* Jag inser att ny teknik inte är journalistikens fiende och är beredd att testa nya arbetsmetoder för att göra ännu bättre journalistik.

Kommentar: Kan inte komma på ett bättre exempel än brittiska The Guardians arbete som resulterat i riktigt spännande journalistik som är både klassisk och nydanande. Mycket intressant händer också på svenska redaktioner som visar att det visst finns utrymme för kodkonstnärer på redaktionsgolvet.

* Jag är beredd att lyssna på mottagarna och att involvera dem i den journalistiska processen.

Kommentar: Den strikta envägskommunikationens dystra framtidsutsikter illustreras alldeles utmärkt i den här bloggposten om hur exempelvis konsertbevakning kan utvecklas hos medierna.

* Jag inser min egen hantverksskicklighet och är stolt över den.

Kommentar: Det går inte en dag utan att jag imponeras av fantastiska kollegor – de har språket, kan förpacka och berätta historier så att folk lyssnar och är fenomenala informationsjägare. Och där har vi några talanger som verkligen är tidlösa.


25
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 43

Jan Guillou och KGB – ja, så börjar det här veckobrevet. Thomas Mattsson på Expressen sätter det hela i perspektiv:

“Guillou är ju själv en av Sveriges mest profilerade journalister, tidigare ordförande för Publicistklubben och en IB-avslöjare och tv-programledare som bland annat vunnit ”Stora Journalistpriset”. Han är kontroversiell, men Guillous gärning har otvetydigt spelat en stor roll – han är inte bara vår mest framgångsrika författare, utan också en del av vår nutidshistoria.”

Så visst var det en nyhet “av bästa kvällstidningsmärke“, och framförallt Expressen tände på alla cylindrar. Vad nyhetsmedierna drar på är alldeles uppenbart, men vad tycker och tänker läsarna egentligen? Vi har alla kollektivt lärt känna Guillous offentliga persona och klart är nog att han står sig själv närmare än något lands underrättelsetjänst – må den vara svensk eller rysk.

Som kommunikationsrådgivare lyfter jag då hellre fram Guillous mediehantering som i många stycken är helt rätt – istället för att gömma sig tar han sig an drevet på en gång. Vad hade hänt om han inte adresserat anklagelserna utan istället gömt sig i en vecka? Som kolumnist åt Aftonbladet hade det varit enkelt att enbart tala ut i egen kolumn, men istället gör han klokt i att ge sina pratminus till konkurrenten Expressen som gjorde avslöjandet.

“- Jag var 22 år och trodde att jag skulle avslöja KGB, säger Jan Guillou till Expressen.”

Sympatiskt, ändå. Också Jan Helin hanterar situationen. På sin blogg påpekar han att scoopet kanske ändå inte är så stort som Expressen vill ha det till, men skyndar sig samtidigt att påpeka att Guillou också är “en vän och en medarbetare”. Jan Helin:

“Jag är inte opartisk. Jan Guillou är vår medarbetare och vän. Om jag blir anklagad för att vara partisk i denna fråga har jag inga problem med att omedelbart erkänna. Jag är partisk vad gäller alla medarbetare på Aftonbladet. Aftonbladet är inte ett lag byggt på neutralitet och känslokyla. Vi kan inte neutralt och fritt från känslor granska våra egna.”

Så, vad vi har bevittnat denna vecka är en formidabel uppvisning i mediehantering från Jan Guillou och våra bägge kvällstidningar. Den frågan som försiktigt hänger kvar är huruvida det hade gått lika väl för en okänd journalist som ertappats med uppdrag åt KGB?

Något som inte fick lika stort genomslag är Simon Sundéns (även om Expressen agerade föredömligt på kritiken) och Nikke Lindqvists senaste avslöjanden om webbtidningarnas länkförsäljningar. Varför? Antagligen är köpta länkar och Google-rankingar fortfarande för komplex materia för många journalister att rapportera vidare om.

Om någon journalist skulle välja att fördjupa sig i SEO-frågor av det här slaget så har jag en känsla av att det i den här gråzonsvärlden finns mängder med scoop att gräva fram.

Generellt kan det vara en stor och viktig demokratisk frågeställning – är journalistkåren kunnig nog för att kunna rapportera om det som sker runt omkring oss? Läs Farmorgun i Norrtälje som problemformulerar.

Är Twitter bara pladder? Kanske är det mer komplext än så, för det som är pladder för den en kan var hårdvaluta för en annan. Exemplet med Computer Sweden-journalisten Marcus Jerräng är obligatorisk läsning. Och om det finns nyheter och business intelligence att inhämta från de sociala arenorna, visst torde detta angå framtidens journalister?

På ämnet skriver min vän och medredaktör Sofia Mirjamsdotter kanske veckans måsteläsning för våra svenska politiker som undrar varför deras kampanjande i de sociala medierna inte tar den fart de önskar:

“I de sociala medierna måste man också lyssna på andra, inte bara tala själv. Den som vill få ut ett budskap på Twitter kan lyckas väldigt väl med det, men inte om personen ignorerar tilltal. Det funkar lika dåligt på nätet som ansikte mot ansikte. Mona Sahlin vill få ut sitt budskap. Utan intresse av att kommunicera, utan intresse av att veta vad andra tycker och tänker, utan att bemöta kritik. Det är inte så internet fungerar. På internet delar vi. Inte bara musikfiler, utan också idéer och kunskap. Ibland delas recept.”

Per Torberger tillägger:

“På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.”

På det temat: Om du undrar över vilka kloka människor som finns att följa på Twitter, håll koll på Micco Grönholms veckorekommendationer.

Ica-Jerry drar fram som en virvelvind i medierna – gamla som nya. Vi gillar reklamen – men gillar vi Ica bättre för det? Eller är det så att vi snarast ser dem som duktiga reklamköpare? Och att vi överhuvudtaget reagerar – pekar inte det på en förhärskande normativitet som inte är så lite skrämmande?

Ett axplock av tyckare: Pixlad verklighet, Jessica Steje, Heja Abbe, Sören Olsson, Masarinmamman, Föräldrakraft, Riksförbundet FUB.

Gratisjobb, förresten? Nej tack. Själv skriver jag nog vidare här ändå på SSBD ett tag till i alla fall.

En viktig poäng med det faktum att ett nytt medielandskap växt fram är att det “gamla” medielandskapet också förändras. Det är en poäng som ofta missas. Läs därför Jan Gradvalls krönika om hur publiken recenserar (crowdsourcar en upplevelse kollektivt) inte bara av i det här fallet Fleetwood Mac på Globen – utan även recensenterna själva.

Skriver du en uppsats? Varför inte göra arbetsprocessen publik, som Niklas Olsson?

Ska jag skriva något om Sveridemokraterna, kanske? Jag borde väl göra det. Ni vet alla vad som hände: Aftonbladet publicerar en debattartikel av Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ledare. Mediekarusellen drar i gång; Jan Helin själv kommenterar och Ulf Nilson gör tummen upp, DN går emot och SvD resonerar lite försiktigt. Expressen håller inte alls med. Polisanmälan är gjord. Och Jimmie Åkesson talar ut på Newsmill.

Väldigt mycket metadebatt, kan jag tycka. Missförstå mig inte, utgivarskapet är alltid viktigt att debattera. Men ändå. Det faktum att främlingsfientlighet existerar är väl det egentliga problemet, inte huruvida de stora mediehusen ska ta fram den våta filten eller ej? Sydsvenskans Niklas Orenius twittrade i alla fall från Sverigedemokraternas årliga kongresss.

Vän av ordning undrar även hur valrörelsens “exotiska” mediesekunder kommer att fördelas mellan Sverigedemokraterna och Piratpartiet. I kampen om medieutrymmet står det onekligen 1-0 till Sverigedemokraterna ännu så länge – kommer det att påverka valutgången på sikt?

Filter går bra och vinner priser. Läste mitt första nummer här i veckan, riktigt gedigen journalistik. Vore intressant med en kommentar om hur redaktionsledningen ser på webbens roll.

Och så var det ju den där bröstgrejen. Ibland glider saker och ting igenom redaktörernas finmaskiga fångstnät, men att sudda ut dem? Är inte det lite väl… ängsligt? En kvinna i bikini måste vi väl tåla även om forumet inte var det rätta? Låt oss istället se det som ett kul inslag till tv-kanalens årskrönika.

På temat svåranalyserat så läste jag pappersutgåvan av Journalisten här i veckan. För mig som inte är journalist – oj, vad tydligt klyftan mellan webb och papper framgår! Det är verkligen hela skalan från att riva väggar mellan redaktion och annonsavdelning till att helt ignorera webben.

Phew! Jag kommenterar inte detta vidare, utan överlåter det åt mer insatta skribenter att diskutera här på SSBD och på andra plattformar här framöver.

Mindparks 100-lista rullar vidare och jag rekommenderar Sandra Jakobs postning om GeekGirl Meetup – en spännande koncentration av inflytelserika och handlingskraftiga kvinnor. På temat geek-träffar så har även Annika Lidnes återkommande konferens Disruptive Media skapat stort genomslag på den sociala webben:

Hänger redaktionerna med i frågor om realtidswebben och att vi snart kanske kommer få se att de allra mest inflytelserika användarna flyttar hela sina ackumulerade identiteter på egna kontrollerade servrar? Hightech jag vet, men väl värt för webbredaktioner och utvecklingsavdelningar att hålla ett öga på.

Veckans tips: Lyssna in på WNYC Radiolabs radioshower. Örongodis.


21
Oct 09

A few words inspired by Stowe Boyd

Bild 33
Yesterday I attended Really Realtime Conference at Tekniska Museet in Stockholm.
It was a great event even though I couldn’t attend all day and therefore missed for example Stowe Boyd. Anders Mildner did not miss him, and he has written about his speach.

But I did chat some with Boyd over some wine afterwards. What a person! I really like his thoughts. I was in a panel earlier during the day, where we spoke some about “The real-time schock”, and Boyd asked me some follow-up questions. I write this post in english, for him especially because he said he had checked SSBD up without understanding a word.

Well. Stowe Boyd asked me about how I see the future of journalism, about my expectations. I couldn’t answer right away, thus I did some thinking on the bus today. For those of you who weren’t there, here is my answer, together with what I said in the panel;
The future of journalism is a blank page in my book. I can hardly imagine what will happen with the media or journalism within ten years. But, it doesn’t matter because we’re in a middle of a revolution. And in a revolution nobody knows what’s next. In a revolution people – or in this case – organisations and companies – die. Some journalists seem to be so scared about that. I don’t understand why.
In a revolution old structures fall apart. That doesn’t necessary have to be something bad. Because new houses are built from the ruins, new trees start to grow of the burned land, and that’s awesome, exciting.
And who are to survive a revolution? Those who hide under their beds, those who close their eyes, those who try to run away? Or those who welcome the changes and see whats in it for them?

Journalism as we know it has been around for a little more than 100 years. How come some journalists are so sure it will last forever? We have already seen lots of changes during those years. How come some journalists are so worried about the future, or maybe losing their jobs, so they seem to do whatever they can to stop what’s happening?

Journalism is a greater issue than individual jobs. Journalism is about democracy and freedom of speach, not about newspapers. Journalism as we know it may not exist in the future. But I am pretty sure it will be replaced with something, and hopefully something better. And whatever happens, I refuse to fight against it, I will be where it happens when it happens, because I want to be part of the future.

Here you can watch another great speach from the event, Jyri Engeström, the founder of Jaiku. There are also lots of other blogs and pics from the conference.


19
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 42

Den här veckan har jag haft fullt upp och inte hunnit med att ha den dagliga koll jag vill ha på händelser i branschen, men somligt har jag snappat upp och här kommer en sammanfattning som börjar redan i förra veckan, då Joakim Jardenberg tog upp ämnet om anonyma kommentarer, i bloggar och på nyhetssajter. Jag rekommenderar alla som har en sajt med kommentarsfunktion att läsa hans postning, och framförallt diskussionen i kommentarsfältet. Jag har gett min syn på saken i Bloggvärldsbloggen. Jag är alltså för att tillåta anonyma kommentarer men i princip emot att kommentera anonymt.
Jag är helt övertygad om att sista ordet inte är sagt i denna diskussion, men som jag skrivit – jag vill ha hållbara argument för att inte tillåta anonyma kommentarer. De jag sett hittills räcker inte.

Andra som funderar på kommentarer är NRK Beta som resonerar med sina läsare om kommentarsfunktionen.

Apropå anonymitet och den personliga integriteten – i veckan röstades FRA-lagen igenom, igen kan man säga, om än med några ändringar sedan förra beslutet den 18 juni i fjol. Jag har inte hunnit vara så aktiv denna gång som förra, men jag samlade ihop de första Twitterreaktionerna efter voteringen. Opassande har sammanfattat bra, kolla gärna hennes länkar. Anders Mildner har också skrivit, och satt omröstningen i ett som vanligt Mildnerskt perspektiv. Mycket bra. Jag rekommenderar också den här texten i Fokus – Efter FRA-kriget.

Dagen efter voteringen arrangerade Fokus konferensen När tekniken förändrar politiken. Jag var där och lyssnade på flera intressanta debatter, och twittrade en del, något jag inte var ensam om, här finns twitterflödet med hashtaggen #tekpol. Anna Serner var också där, liksom Björn Wiman. Jag diggar verkligen hans avslutande mening om att vi nu har större möjligheter än någonsin tidigare. Som exempel tar han den kampanj som förts för att ÖIS ska slippa betala böter till Svenska Fotbollförbundet för att de haft en banderoll med texten Free Dawit Isaak på matcherna. En kampanj som snabbt spred sig på nätet och som fick Svenska Fotbollförbundet att riva upp beslutet. Det kan löna sig att höja rösten. Nu hoppas jag bara att det ska hjälpa Dawit också…

Det blir mer och mer av stora förluster, små segrar. Ett annat exempel på det är hovrättens friande av Ephone som inte behöver lämna ut ip-nummer till fem bokförlag. Men många små segrar kanske ger en bättre slutsumma. Hoppas jag. Även om fildelningsjägarna inte ger sig i första taget.

Är förresten Dagen den enda tidning som ens gjort en ansats att korrigera uppgiften om de 750.000 pedofilerna?

Allt fler chefredaktörer bloggar. Petra Jankov, webbredaktör på SJF, samlar flöden från chefredaktörernas bloggar på den här sidan. Mycket bra initiativ och om du är en chefredaktör som bloggar eller saknar någon som inte finns på listan – tipsa Petra!
Bland de chefredaktörsbloggar jag läst under veckan har jag fastnat särskilt för tre, det är Lasse Bernfalk på Kristianstadsbladet, som skrivit en krönika om Offentlighetsprincipen, och så är det Jan Helin som bloggar om sin gikt. Men inte bara det. Helin har nyligen börjat blogga igen efter att ha varit tyst efter ett första inte så lyckat försök. Men det tar sig. Här visar han en delvis ny sida, han är riktigt personlig samtidigt som han skriver om något som angår läsarna, och han får ihop det.
Den tredje chefredaktörsbloggen som jag gillat i veckan är Lars Johansson på HD som skriver om vilken typ av kommentarer han inte vill ha i sin blogg. Det är tydligt, rakt, och kan inte missförstås. Gillar också den här posten där han resonerar kring den extrema exponeringen av Anna Anka i svenska medier.

En mer udda chefredaktörsblogg är den här. Det är Östrans chefredaktör Ulf Carlsson som skriver en bantarblogg. Det är lite som om Jan Helin skulle skriva om sin gikt och inget annat. Men jag kan inte låta bli att gilla modet, det är vågat av en chefredaktör att klä av sig halvnaken och lämna ut sig privat på det sättet, återstår att se reslutatet, om det naggar hans trovärdighet eller tvärtom. Faktiskt tror jag att det ökar hans trovärdighet, och hans popularitet…

För en tid sedan skrev Jessica Ritzén en bloggpost om budgetpropositionen, utifrån perspektivet att tillgång till internet borde ingå lika naturligt som tillgång till telefon, eller vägnät. I Finland har man förstått det svenska regeringen inte förstått. Att internet är näst intill livsnödvändigt. I veckan beslutades att alla hushåll i Finland ska ha tillgång till bredband senast år 2015. Marcin de Kaminski kommenterar beslutet.

The Economist låser in sitt arkiv för prenumeranter only. Kan möjligen funka för dem, men generellt tror jag inte alls på att låsa in material, eftersom internet bygger på länkar och länkar som inte leder någon annanstans än till en inloggningssida för en låst sajt är inte mycket att ha.
New York Times väljer att spara in på tidningsprenumerationer. Mycket märkligt.

Aftonbladet omorganiserar och från i måndags jobbar Anna Hjalmarsson på heltid med läsarmedverkan. Jag tror det kan bli bra, och jag tror hårt på Anna som hittills visat stort engagemang i och för de sociala medierna. Våra läsare ja. Som inte är så intresserade av sport och familjenyheter som vi journalister tror. Ulrika Andersson har forskat vid JMG och snart läggs hennes doktorsavhandling fram. Den verkar oerhört intressant tycker jag.

Fredrik Stenbeck har lanserat en ny tjänst som ska mäta utslag i de sociala medierna. Jag kan tänka mig att det finns en hel del efterfrågan.

Det ser ut som om papperspriserna sjunker. Samtidigt som tidningsläsandet i varje fall tillfälligt ökar. Kan ju vara bra sak om Stampen vill snygga sina siffror nästa år. För det ser inte bra ut, inte alls.
Samtidigt som det går sämre för tidningarna ökar arbetslösheten i journalistkåren. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken. I Storbritannien byter The Guardian ut pappersjournalister mot bloggare. Något som Olle Lidbom skrivit mycket bra om på Newsmill.
The Guardian satsar helt enkelt på nätet när det går sämre för print. Lite apropå det vill jag slå ett slag för Mickey J Barzcyk. Han levererar nyheter som de flesta svenska medier inte fångar upp, men nyheter som engagerar och intresserar. Han gör också en hel del research som i många fall med hästlängder slår den som svenska medieföretag ägnar sig åt när de snor andras grejer.
SvD.se satsar på nätannonsering, och jag gillar resonemanget.

Jag kanske lät lite dyster och dissande här ovanför, mot den svenska journalistiken. Men självklart produceras en hel del riktigt bra grejer fortfarande, genuina granskande reportage. För tio år sedan mördades syndikalisten Björn Söderberg. Nu har Martin Fredriksson åt Arbetaren gjort gedigen research och tagit fram uppgifter som visar att mannen som dömdes för mord på Söderberg men nu är frisläppt fortfarande har starka band till naziströrelsen och fortsätter kartlägga personer som är emot honom på något sätt. Lästvång på den artikeln!
Och bra journalistik kan göras på många olika sätt. Jag har suttit på en buss idag utan ström till datorn, men med Twitter i mobilen, och följt Niklas Orrenius (Sydsvenskan) rapportering från Sverigedemokraternas landsmöte. Och jag kan säga att det går att rapportera alldeles förträffligt, med både initierade kommentarer, referat och miljöbeskrivningar, med 140 tecken i taget.

Google är i ropet som alltid. Själv har jag fått min efterlängtade invite till Google Wave den här veckan, men måste säga att känslan var “jaha liksom”. Kan bero på att det är tidig beta, kan bero på att jag inte haft tid att testa tillräckligt. Jag vet inte om jag blev mycket klokare av detta heller…
Men det går bra för Google.

Anton Johansson sammanfattar godbitarna från en föreläsning med Kevin Rose om hur man får trafik till sin sajt. Kärnfullt, inga konstigheter. Här en annan relaterad text, med vad som kan tyckas vara självklarheter och enkla sanningar, men inte alltid så lätt att leva efter.

Om jag hade fått bestämma skulle den här bloggposten av Emanuel Karlsten ha publicerats här på SSBD och inte på Dagen.se, men jag bestämmer ju inte allt. Det är tur att man kan länka.

Jag fick tidigare i veckan en fråga av Elias Betinakis på Intellecta, om vad som är viktigast för företag att tänka på i det nya kommunikationsklimatet. Frågan ställdes till tio olika personer och här har han sammanfattat alla svar. Mitt svar på frågan hittar ni här.

Andreas Ekström har gjort en jämförelse mellan de större tidningarna och deras rapportering om Nobelpriset i litteratur. Inte helt opartisk. Hans Kullin noterade att wikipediaartikeln om Herta Müller uppdaterades på mindre än två minuter, även om den första uppdatering var av mindre seriös karaktär.

Olle Lidbom kräver Ulrika Knutssons avgång som ordförande för Publicistklubben. Själv är jag kluven. Jag gillar Ulrika och uppfattar henne som en klok och öppen människa som är nyfiken och vetgirig. Men jag håller med om att hon inte är den bästa moderatorn under PK-debatterna.

Att Resumé är mycket av en skvallertidning bevisades återigen genom den här artikeln om TUs ordförande Anna Serners Japan-resa. Som biter ifrån.

I Fokus hittar jag den här eminenta texten om att läsa, och om hur läsandet förändras genom tekniken. Ändå är det samma sak som förr, fast lite annorlunda.

Sugen på konferens? Här finns en bra sammanställning över de viktigaste konferenserna inom webb och sociala medier.

Sydsvenskan presenterar en ny vädertjänst, de samarbetar nu med vackertväder.se, en sajt skapad av mannen bakom bland mycket merSSWC och What’s Next, Tomas Wennström. Det finns ju så väldigt många personer som brinner för nätet och användarvänliga tjänster, som knackar och bygger och levererar, och det är för mig obegripligt att många i branschen fortfarande envisas med att utveckla själva till höga kostnader, med inte sällan sämre resultat.

Jeff Jarvis har skrivit en matnyttig text om den kollaborativa ekonomin.

Vi här på SSBD har resonerat lite kring det här med riktigt långa bloggposter, som den vi publicerade häromdagen med ett bokkapitel av Kristian Lindquist. Vi valde att lägga kapitlet på en sida vi länkade till i en kortare bloggpost, något som jag anser att man kan göra i absoluta undantagsfall medan andra av oss tycker att man som regel ska publicera bara ingresser och sedan låta läsaren klicka på “läs mer”. Mitt motargument är att de flesta är ganska lata och alla extra klick är onödiga klick som gör att man tappar läsare. Och nu har jag fått lite bekräftelse på att det är mycket bättre att låta folk scrolla. Men det skulle vara intressant att höra vad ni läsare tänker om detta. Vad är jobbigast, att klicka på länkar för att läsa vidare eller att scrolla i evighet?

Mindpark sammanfattar fjärde veckan med 100-listan, ni vet den över de hundra viktigaste mediehändelserna under det här decenniet. Jocke noterar också något som jag märkt av – att folk verkar ha galet mycket att göra. Engagemanget är stort, men hinns inte med. Ett annat sätt att se på det hela är som Viktor Barth-Kron uttryckte det på Twitter tidigare ikväll.
Bild 1Det ligger absolut något i det, och kanske det är dags att stanna upp en stund, för flera av oss. Jag själv till exempel, tänker försöka sova. Gör man inte det kan tankarna hamna på sned.
Mitt sista tips blir detta – läs Klaus-Peter Beiersdorf aka Tyskungen – en riktigt bra text om vad lokaltidningen kan betyda för individen.


18
Oct 09

Hey, tidningen – här är vi! En idé om morgondagens musikbevakning.

Jan Gradvall har i Expressen skrivit en av de viktigaste texterna om journalistik och publicistisk utveckling som kommer att publiceras i Sverige i år. När Gradvall sätter tänderna i efterspelet till recensionerna av Fleetwood Macs konsert i Globen förra lördagen så passerar han – och drar streck mellan – en rad av de punkter som är oerhört viktiga för oss i de traditionella medierna att förstå. Nämligen att många vet mer än få, att misstag upptäcks som aldrig förr och att framtiden tillhör de som bjuder in – inte de som sitter kvar i elfenbenstornet. (Med nätspråk, i tur och ordning, “crowdsourcing”, “transparens” och “sharing is caring, man!”)

Och det här fick mig att tänka – både på vad som faktiskt felet är med dagens konsertbevakning och vad man kan göra åt det. Så tillåt mig tiden och platsen för att försöka vara först lite kritiskt – sedan lite konstruktiv.

Konsertbevakning av i dag – minaretstyckande, alienation och ömma tår

Låt oss börja i det tråkiga – hur det ser ut i dag. För det är rätt dystert att läsa Gradvalls genomgång och inse att ingen uppföljning har gjorts överhuvudtaget. Ta exemplet med Dan Backmans (Svenska Dagbladet) faktafel som det mest talande – om än bara ett exempel. Så här skriver Gradvall:

“Svenska Dagbladets recensent gjorde sig lustig över att Steve Nicks i sin långa, personliga introduktion till ”Gypsy” – som visade sig handla om hennes första tid med Lindsey Buckingham – blandade ihop olika 60-talsband när hon började tala om Velvet Underground. Men konsertbesökare rättar i en kommentar till konsertrecensionen. Vad Stevie Nicks talade om är det Velvet Underground hon nämner i låttexten: en klädaffär i downtown San Francisco.”

Om man sedan läser vad Dan Backman själv skriver i kontexten kring det här – nu rätt väl dokumenterade felet – så ser man vad snett det kan bli. Så här säger Backman:

“Hon har en dimmig blick och snurrar till det när hon ska berätta om banden i 60-talets San Francisco. När hon antagligen menar Jefferson Airplane säger hon Velvet Underground, vilket är rätt kul då Lou Reed hatade blomsterbarnen i Kalifornien.”

Harmlöst, eller? Inte direkt – för det Backman omger sitt felaktiga konstaterande med är värderingar, en del av recensionen. Uppenbarligen väger Nicks snurrighet in i bedömningen av helheten. Problemet var bara att hon inte hade fel – det hade däremot Backman.

Så, vad händer då när ett sånt här fel uppdagas? Just det, ingenting. Och ingenting kanske ska förväntas hända, för recensentens fysionomi är enkom uppbyggd av ömma tår och varje närmande av konstaterandet att något i bedömningen av helheten skulle ha sprungit ur ett eget tillkortakommande kommer att fnysas bort och påpekas vara oväsentligt.

Sant eller inte är en annan fråga. Men faktum är att felaktigheter i recensioner sällan eller aldrig följs upp – utan det går alltid att påstå att de är irrelevanta i sammanhanget “tyckande”. Så, resultatet blir att läsarna tycker att recensenten och tidningen är idiotisk. Ett mikroskopiskt litet hack i varumärket, kan tyckas, men många bäckar små och hela den biten.

Bevakningen i morgon – konserten som socialt objekt, levande långt före och efter

Så, det finns två huvudsakliga problem med konsertbevakning av i dag – nämligen att man inte i annat än vid rena mastodonttillställningar bryr sig om “uppsnacket” och att man skiter heligt i vad som händer efter recensionen är tryckt. Så, låt oss fundera på hur vi kan förändra det.

Man bör fundera över tidslinjen i konsertbevakningen – finns det på nätet någon anledning att begränsa den till just själva kvällen? Nej, och uppenbarligen har mediehusen nåtts av den här insikten vad gäller de allra största konserterna – där framförallt kvällstidningarna mer än gärna skapar specialbilagor inför spelningen. Men varför inte göra det för alla spelningar? Fast på nätet – och i samarbete med läsarna och fansen. Så, så här skulle jag göra med konsertbevakning och recensioner om jag var nöjeschef på en stor nyhetssajt:

1. Skapa det sociala objektet “Konserten” så snart den hamnar i kalendern
När en konsert hamnar i planeringen börjar det redaktionella arbetet. Varje konsert blir en “landningssida” på sajten. Där samlas allt material som skrivs från tidningen och skapar en ankarpunkt även för annat material. Självklart är det mesta av det jag skriver om helt automatiserat.

2. Skapa förutsättningar för medverkan
Det här sociala objektet kan nu användas som länkankare när fansen bloggar om spelningen, det blir en samlingsplats för alla inlägg som handlar om spelningen. Man sätter upp en hash-tag för Twitter (en etikett som man kan märka alla sina twitter-inlägg med så att de blir sökbara), man använder Facebook Connect per default på alla konsertsidor så att läsarna lätt kan länka ut material och diskutera det där de själva vill.

3. Skapa en enkel inlänkningsstruktur
Gör det både möjligt och oerhört enkelt för läsare att lägga till relevanta länkar – allt från recensioner av andra spelningar på turnén och intervjuer till YouTube-klipp. Självklart länkas alla resultat från interna sökningar i den egna databasen in. Man kan också tänka sig att använda omvärldsbevakningsverktyg som Aitellu eller Saplo för att hitta redan befintligt relevant material från andra mediehus och länka generöst till. Framtiden tillhör länkarna…

4. Värva läsare som recensenter
Tillåt läsarna att också åtnjuta verktyget “recension” inom ramen för mediet. Här kan man tänka sig allt från ett allmänt verktyg till att faktiskt i förväg utse ett antal läsare som ska leverera ett visst material till sajten. Man kanske ska tänka lite mer TripAdvisor än DN Kultur.

5. Recensera inte bara – rapportera också
Man kanske ska tillse att alla konserter innehåller begreppet rapportering – inte bara de allra största mastodontspelningarna. Även här ska man självklart använda sig av fansen. För om man inte vågar tro på att de många vet mer än de få så bör man nog inte syssla med recensionsverksamhet överhuvudtaget.

6. Uppföljning i kontrollerad form
Den diskussion om recensentens idioti eller icke-dito kommer att föras i alla fall. Om inte på den här platsen så i mejlform, i bloggform, ja i vilken form som helst. Det är bara att omfamna det faktum att människor kommer att vilja diskutera det de själva har varit med om. Så, varför inte bjuda på möjligheten att göra det i större omfattning. (Man får ju på många sajter redan i dag ge sina egna betyg på skivor – så, varför inte på konserter). Men man ska inte bara låta läsarna sätta plus eller getingar – utan att faktiskt också få skriva av sig. Blir det mycket fanboy-beteende? Självklart men vilka är det annars som läser?

7. Läsarnas behov uppfyllda
Här kan man förstås skapa allt från enkla tjänster som att göra det lätt för läsarna att efterlysa biljetter till spelningen, stämma träff inför konserten och liknande till att hjälpa läsarna att skapa egna gruppresor. Et cetera, et cetera.

Varför ska man göra så här?

Låt oss titta på varför man överhuvudtaget recenserar konserter. För att sälja tidningar.

Det finns en hyggligt hållbar logik i att de som har varit på konserten vill få någon form av uppföljning av en recension dagen därpå. Och det finns inget att säga om det – det är bara det att om man ska kunna nå samma utväxling av det sociala objektet konsert på nätet måste det finnas ett “före”, ett “under” och ett “efter”. Så, genom att skapa de här konsertsidorna når man självklart trafik – och trafik är den omsättningsbara valutan på nätet. En omsättning i bland annat följande:

Intäkter
Alla som sysslar med det som omger en konsert – biljetter, resande, boende – är förstås givna annonsörer i den här nya, nischade kanalen. Eftersom det mesta kommer att automatgenereras så kan man tänka sig att man till och med går med på rena prestationsaffärer (affiliate- och klickaffärer) där mediet bara får betalt när annonsören har gjort affär. Varför? För att skapa minimala kostnader för försäljningen.
Här ska man förstås också vara lite smart och förlägga vissa saker – som själva konsertrecensionen i tidningen dagen efter konserten för att driva försäljning som man har gjort tidigare. Men med det adderade lagret av läsarnas tyckanden.

Varumärke
Om man blir den som tar fansen på allvar finns förstås chansen att man också klarar av att stärka sitt varumärke i en målgrupp som i många fall kommer att vara yngre än genomsnittsläsaren. Man skapar en mötesplats för de som ska gå på konserten – och låter människor vara med och påverka både innehållet och varandra.

Produktkvalitet
Förutom det rent mekaniska – att man skapar en skrälldus med “nya” medieprodukter – så har man också en vettig plats att följa upp eventuella felaktigheter och bemöta kritiken mot kritiken. Och det måste väl vara av godo.

Konsertbevakning har i alla tider varit dålig konsumentinformation och bra underhållning. Nu finns chansen att göra både och. Kanske dags att tänka lite mer på det.