Media och underhållningsbranschen är mitt i en förändringscyklon. Affärsmodeller och värdesystem faller samman. Dagstidningarna har sett sina stora annonsmarknader flytta ut på nätet. Skivindustrins hela affärsfundament är försvunnet. CD-skivan finns snart inte längre, TV-tablåerna börjar bli överflödiga och ingen med vettet i behåll skulle väl få för sig att starta en videouthyrningskedja.
“I slutet av 1990-talet började allt fler få tillgång till internet, ett världsomspännande nätverk som inom 20 år skulle koppla ihop hela mänskligheten och innebära den största informationsrevolutionen som världen skådat.”
Men det är svårare att veta hur texten kommer att fortsätta. Vad förändringen betyder för vår bransch är fortfarande höljt i dunkel. Hur vi agerar de närmaste åren kommer att bli avgörande för vilken roll vi spelar i framtiden.
För lite mer än elva år sedan, direkt efter att jag gått ut journalistlinjen i Skurup, flyttade jag till Stockholm för ett sex veckor långt vikariat på DN.se. Jag var fascinerad av nätet redan då och förstod att internet skulle få stora konsekvenser för journalistiken. Men i Malmö och Skåne fanns inget som liknade nätredaktioner så det var bara att flytta. På DN var vi en liten tapper, men kuvad skara, som predikade nätets möjligheter och hoten mot den traditionella affären. Vi var underdogs som ständigt var förbannade på att ingen lyssnade på vad vi sa. Vi tyckte oss förstå, men om någon hade frågat oss vad som väntade tio år bort hade vi knappast kunnat förutse varken Google, Spotify, Twitter eller Facebook.
Lika omöjligt är det att se in i framtiden i dag. Utvecklingen går till och med snabbare nu än för tio år sedan. Vem kan till exempel säga vad den mobila revolutionen och den nya mobilbredbandstekniken LTE kommer att innebära för mediekonsumtionen. Eller vad devicer som den omtalade tableten från Apple kommer att betyda och följas av.
Ännu svårare är det att se vad som kommer att hända när den fysiska verkligheten kopplas ihop med den digitala genom RFID-taggar och Augmented Reality (AR).
Snart är allt och alla uppkopplade – hela tiden.
Perspektiven är hisnande. Vi kan ha teorier om vad det innebär för mediebranschen, men förändringarna är för stora och genomgripande för att vår hjärna ska förstå vidden av dem och alla de nya möjligheterna som de skapar.
En omdaning av den här magnituden kräver ödmjukhet och en insikt om att det inte finns några enkla allmängiltiga lösningar. Till exempel ser framtiden för en tidning som DN helt annorlunda ut än för Expressen eller en lokaltidning som Ystads Allehanda. Lika olika ser det ut om man jämför SVT och TV3. Bara för att vi har en gemensam historiks produkt eller tjänst så kan vi inte koka ihop våra framtidsstrategier efter samma recept. Våra varumärken är laddade med helt olika förutsättningar. Och det är där vi måste börja resonemangen när vi formar våra strategier. Därför är också betaldebatten som förs nu så meningslös. Det finns inget allmängiltigt svar på om det går att ta betalt för digitalt innehåll. Det beror på innehållet och hur det förpackas. Nyhetsartiklar på webben – nej knappast. Livesport, musik och film i mobila devicer – ja kanske. Vi får testa och se helt enkelt, men branschen i stort kommer inte att överleva bara genom att ta betalt för det man alltid gjort. Det behövs bättre idéer än så. Så låt oss lägga energin på det.
För att komma vidare i debatten behöver vi både höja blicken och våga tänka stort samtidigt som vi inte glömmer att plocka ner teorierna till vad det innebär här och nu och översätta dem till konkreta förändringsförslag. Annars är risken stor att vi drabbas av handlingsförlamning. När förändringarna är så svåra att överblicka är det lätt att fastna i stora tankar som inte går att översätta till verksamheten och vardagen. Framtidsteorierna kan vara en vägledning men för att överleva behöver mediebranschen ta många små steg och hoppa från tuva till tuva trots att man inte riktigt vet vad som väntar längre fram.
Med alla skickliga skribenter och debattörer som nu är knutna till SSBD kan vi bli en viktig vägvisare som vidgar perspektiven och för resonemangen framåt. Men för att kunna vara det tror jag att det är viktigt att vi inte faller in i ensidig kritik av allt branschen gör och föreslår. Det är enkelt att plocka poänger på att kritisera, men det är utan tvekan ett underdogbeteende. Och i dag är vi inte längre några underdogs. Vi har en samlad kunskap som är otrolig värdefull för mediebranschen. Jag hoppas vi kan frigöra den och få SSBD att stå för framtidsoptimism och framåtanda. Det behövs. Och egentligen har de flesta av oss samma mål som de vi ofta kritiserar. Att hitta vägar så att medieföretagen överlever informationsrevolutionen.
Glöm inte att vi skriver historia de närmaste åren. Det är ett privilegium att få vara med om något så stort. Jag hoppas vi, och då menar jag både vi som skriver och ni som läser, kan vara med och skriva fortsättningen i historieboken så att den blir något i stil med: “Men de svenska medieföretagen var skickliga på att förstå vad internet betydde för journalistiken och affärsmodellerna och lyckades med beslutsamt agerande vända förändringen till något positivt. I dag spelar de en större roll för det demokratiska samtalet än någonsin.”
