September, 2009


17
Sep 09

Aftonbladets ledning gör sitt principbeslut till redaktionens huvudvärk

I dag får vi lära oss att Aftonbladet, med Jan Helin och Lena Mellin i spetsen, tar ett beslut att stoppa Sverigedemokraterna från annonsering i tidningen. Samtidigt säger man att man kommer att tillåta SD att agera i debatten i tidningen enligt följande:

”Vi kommer att publicera debattartiklar från Sverigedemokraterna efter normal redaktionell prövning. Innehåller texten nya uppgifter, nya argument, nya frågor? Håller sig texten inom pressetiska och juridiska ramar?”

Vad de egentligen säger är: Vi tycker ordentligt illa om de här frassarna – och vi tänker inte ta deras pengar. Men vi vill å andra sidan inte vara odemokratiska, så vi tar ett halvt beslut.

De vill inte ha SD i tidningen – men kan ju inte riskera sin relevans som en part i ett öppet demokratiskt samhälle. Därför stoppar man SD på den kommersiella sidan. Om jag var Jimmie Åkesson (vilket jag ber till den Gud jag inte tror på att jag inte är) skulle jag börja lägga bombmattor på Aftonbladets debattredaktörer. För nu har Aftonbladet redan från början skapat ett negativt tryck på granskningen av SDs debattinnehåll genom att stänga dem ute från annonssidan. Det här kommer, tro mig – det kommer det att göra, att skapa en känsla hos redaktionen på Aftonbladet att vara lite extra “rättvis” mot SD och släppa in dem på debattsidorna. Om man inte gör det har man effektivt smidit sig själv till det bästa slagträ SD kan kan behöva för att få lite extra hävstång i den publika debatten – nämligen som en odemokratisk tidning som föraktar människor. SD lever på sån här begreppsglidning.

Här tar Aftonbladet en stans – som jag till fullo står bakom rent känslomässigt – om att inte vilja torgföra “populistiska, främlingsfientliga” åsikter utan förbehåller sig rätten att “redaktionellt pröva” vad SD får säga.

Jag är livrädd för att Aftonbladet faktiskt spelar SD precis i händerna med det här. Hur ska debattredaktörerna kollektivt kunna glömma att vi redan har satt de här jävlarna vid skampålen – men vi ska också vara en det av det demokratiska ekosystemet. Hmmm, balansgången, balansgången.

Här är mitt förslag – riv upp beslutet och gör följande. Låt alla partier annonsera gratis i tidningen (i bestämd mängd) och fortsätt göra det ni gör rent redaktionellt. För som det ser ut nu så tar ni er egen debattredaktion i gisslan för att ni inte vill ha SDs pengar.

Bara det faktum att såna som jag – och många andra kommer att belysa den här frågan – skapar ett tryck på att uppfylla det demokratiska uppdraget. Alltså – jag tror att SD kommer att få minst lika mycket utrymme i tidningen, vilket som. Det är bara det att det har gjorts till redaktionens problem att se till att så blir fallet. Och är problemet pengarna, well ge alla plats då.

Det här är själva definitionen av ett halvt beslut. Man vill så himla gärna göra det som känns moraliskt rätt – men gör det halvhjärtat. Att få annonsera är inte en demokratisk rättighet – men man kanske inte ska använda annonsutrymme i förhandlingen om sitt eget samvete.

Tycker ni att de är grisar? Släpp inte in dem då! För bara att gå ut och neka dem annonsutymme är en lättköpt poäng, som dessutom sätter redaktionen i trångmål.

Edit: Struket stycke om demografin inom SD. Felaktiga uppgifter och följaktligen felaktig slutsats om effekten av Aftonbladets handlande. Jag skrev att SD hade många unga, manliga väljare och att Aftonbladet där exponerade sig för en risk i att förlora läsare som söker sig till tidningen för Sportbevakningen. Eftersom den demografiska profilen inte stämmer står heller inte slutsatsen som relevant. Detta är alltså borttaget från inlägget.


17
Sep 09

Nyheter vill vara fria

Jag skrev tidigare en postning om att nyhetsmedierna skulle kunna kapitalisera på kunskapen om kommunikationsbeteenden, intresseprofiler och köparpsykologi. Det går att ta betalt för detta, bra betalt, och mycket tyder på att behovet av kunskap om konsumenter/väljare bara kommer att öka.

Med småförsiktig bitterhet konstaterar jag av de uteblivna reaktionerna att döma att tankarna knappast tycks ha ruskat om någon.

Istället hoppas vi på journalistiken som sådan, antingen som en allt mera kvalitativ journalistik, som en utökad upplevelse eller som en mera användarstyrd rapportering. Och det är förstås bra på många sätt, för journalistiken måste alltid utvecklas och bli bättre precis som allt annat i ett progressivt samhälle.

Jag brukar vara diplomatisk, men för en gångs skull målar också jag fan på väggen. Titta på de siffror som Fredrik Strömberg presenterar. För mig landar resonemanget i att journalistiken verkligen inte mår särskilt bra just nu. Inte bra alls. Ändå är journalistiken paradoxalt nog bättre i dag än den någonsin har varit.

Hur går det ihop?

Det är här teknikskiftet kommer in. Pluralismen. Summan av hundratals subjektiva röster tycks oss tillsammans ljuda med en mer objektiv klang än vad en central nyhetsdesk någonsin kan skapa en illusion utav. Jag kan verkligen inte tänka mig annat än att mediediskussionen, för att ta ett närbesläktat exempel, blir sämre av att Mindpark, SSBD och andra inflytelserika mediebloggare och kommentatorer, tillsammans lägger bitar till det pussel som tidigare lagts exklusivt av säg, Resumé, Dagens Media, Medievärlden och P1 Medierna.

Att det går dåligt för journalistiken i dag kan därför inte sägas ha något direkt samband med kvaliteten på det journalistiska resultatet. Det är knappast bristande journalistisk kvalitet som har skapat den situation vi befinner oss i och det är knappast förbättrad journalistisk kvalitet som kommer att ta oss ur densamma.

Alla vet vi ju vad som har skett inom musikindustrin. Ska vi säga till unga svenska musiker att om de bara gör bättre musik, så kommer allt snart att ordna sig?

Nicklas Lundblad på Mindpark konstaterar i ett resonemang som, i mina ord, innebär att om nu journalistisk kvalitet är kopplat till demokrati och allmänintresse, så är den direkta konsekvensen obönhörligen att framgångsrik journalistik tillhör oss alla och envar. Och hur kan journalistiken någonsin vara sann emot sitt sanna uppdrag genom att låsa in, gömma bort och exkludera alla dem som – givet att de tvingas välja – väljer bort nyheter?

Kanske får vi acceptera att nyheter faktiskt måste klassas som all annan information, information som till sitt väsen vill vara fri för att inte kvävas till döds.

För jag tycker det är en vacker tanke, det erkänner jag villigt, att nyheter faktiskt ska och kan vara gratis och för alla. Om detta förpassar journalistiken till mecenater, stiftelser eller public service, ja låt oss då för all del diskutera det också. Men tvivla inte på att nyheter, liksom musik, alldeles oavsett kommer att finnas i morgon också. Och dagen efter det, och dagen efter det.

Och den frågan som uppstår då, måhända inte ur ett journalistiskt men väl ur ett entreprenörsperspektiv, är:

Vad är det vi som samhällsmedborgare och konsumenter kommer att vilja höra, läsa, se och göra – i dag och alla andra dagar? Och det är i den till synes enkla frågan, som jag föreslår att det faktiskt också kan finnas en affär för nyhetsmedierna som som heter duga.

/Jerry Silfwer
Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.


16
Sep 09

På rullande sten växer ingen mossa

För några månader sedan läste jag i Medievärlden att Charli Nilsson, 62 år gammal, skulle bli chefredaktör på den anrika Västerviks-Tidningen.

“Det lokala är viktigast, men vi får inte glömma bort vår roll som granskare. Om inte vi berättar, så finns det ingen annan som gör det” sade han då.

Stanna upp och känn på den där sista meningen. “Om inte vi berättar, så finns det ingen annan som gör det”.
Jag är ledsen över att behöva vara den som breakar det här för dig Charli, men du har fel. Och fler behöver få reda på det. Inte minst bland gruppen som jag tillhör, journalister.

Jag börjar så smått se slutet på min sejour på JMG och journalistprogrammet. Om allt går vägen är jag färdigutbildad nästa år. Men ju längre tiden går, desto mer funderar jag på vad den där masterexamen egentligen betyder. För ärligt talat, vem vet hur journalistiken ser ut om tio år? Kommer det överhuvudtaget finnas behov av anställda gatekeepers?

Utbildningar på universitetsnivå ska vara ledande, innovativa. Man ska våga provocera och engagera. Inte konservera, vare sig det gäller gamla strukturer eller haltande affärsmodeller. Men tyvärr är det just så man jobbar.

De grundläggande journalistiska kunskaperna som man får på universitetet är bra. Mycket bra, till och med. Men sen då? Nästan allt som jag lärt mig om hur man som journalist kan utnyttja nätet, har jag lärt mig utanför skolväggarna. Nästan allt jag har hunnit läsa om hur framtiden kanske kommer att te sig för branschen hittar du inte i kursplanens obligatoriska läsning. Så ska det inte behöva vara.

Fram till i somras var Martin Jönsson gästprofessor på JMG, en nytänkare som är genuint intresserad av vart journalistiken är på väg. Ett steg i rätt riktning som jag och många med mig uppskattade. Hans efterträdare på posten, Kerstin Brunnberg, berättar i en intervju att hon i undervisningen vill satsa på “behovet av journalistik mitt i det fruktansvärda informationsflödet”.

Jag kan förstå att demokratiseringen av informationsflödet kan te sig skrämmande för vissa. Men vad är så fruktansvärt med det?

Kerstin Brunnberg är en journalist som genom sin yrkesmässiga erfarenhet och skicklighet kommer att ha mycket att tillföra både studenter och lärare under sin tid i Göteborg. Men med nya tider kommer samtidigt nya verktyg. De skapar nya utmaningar, både för chefredaktören på den 175-åriga Västerviks-Tidningen och för gästprofessorn på JMG.

Förhoppningsvis är framtiden inte helt nattsvart för journalistiken, något som Björn Hedensjö redan har skrivit om här på SSBD. Jag önskar bara att någon hade sagt det till mig när jag satt i föreläsningsalen på Seminariegatan i Göteborg.

/Per-Ola Mjömark


15
Sep 09

Tekniken lyfter journalistiken – sju anledningar att vara optimist

Att sälja medier är inte riktigt samma sak som att sälja jordfräsar. Och tur är väl det. Här är sju anledningar att vara hoppfull för journalistikens framtid.

Häromdagen deltog jag i en mejldebatt med några medieintresserade. Temat var vad som krävs för att lyckas med ett nystartat medium och en av debattörerna var förbryllad över att det inte lossnat för ett par nya medieprojekt på nätet. Enligt honom hade de perfekt utgångsläge utifrån ”positioneringsdiagrammen” och borde teoretiskt sett ha ”en bra cash-business”.

Men att sälja medier är inte riktigt samma sak som att sälja, säg, jordfräsar. Eller flugsmällor. Det krävs något mer, en mediernas x-faktor – vi kan kalla det själ om vi ska vara lite pretentiösa – som får annonsörer, mediekonsumenter och andra kunder att öppna plånböckerna. Vattentäta affärsplaner och perfekta marknadspositioner är ofta nödvändiga men aldrig tillräckliga för att nå hela vägen med medier. Och tur är väl det.

Kvalitetsjournalistik kan nämligen vara den faktor x som krävs för att lyckas – och nu kanske mer än förr. Här ska tilläggas att jag brukar reta mig lite på när folk slänger sig med begrepp som “god journalistik” och “kvalitetsjournalistik”, som om det fanns en enda, riktig definition. Ofta är det upptakten till en ganska pompös och svepande diskussion om framtidsutsikterna för “grävande journalistik”.

Men eftersom jag slänger mig med begreppet själv får jag så klart, helt kort, redovisa min syn på saken: Vad som är god journalistik för en 45-årig bibliotekarie i Stockholm behöver inte vara det för en 11-årig bandyspelare i Sölvesborg. Kvalitetsjournalistik kan vara ett 400 sidors bokreportage om Rwanda av Philip Gourevitch. Eller en 400 tecken lång webbnotis om systrarna Spears. Nyckeln är att avsändaren tar sitt uppdrag – och mottagaren – på allvar.

Från journalisthåll brukar informationsrevolutionen ofta utmålas som ett problem. Men jag vill argumentera för att teknikutvecklingen (som möjliggörare, inte tekniken i sig) på många sätt lyfter journalistiken. Här listar jag sju skäl att hysa gott hopp om kvalitetsjournalistikens (och därmed medieaffärens) framtid. Har jag missat något, eller håller du inte med, säg till i kommentarsfältet. Jag vill jag ta ner abstrakta resonemang på en vardaglig och konkret nivå, ner på redaktionsgolvet, så med en risk för att komma med en del självklarheter – här är listan.

* Checks and balances. Det finns inte längre någon möjlighet att komma undan med faktafel och illa underbyggda påståenden. Det spelar ingen roll vilket ämne du rapporterar om – det finns alltid någon som vet mer om vvs, parlamentariska processer, jaguarer och Hjoggböle än du gör. Har du inte en ödmjuk inställning till det faktumet får du (och din mediekanal) vara beredd att löpa ett välförtjänt digitalt gatlopp.

* Användargenererat lyfter journalistiken. Att släppa in de kunniga personerna som nämns ovan i ditt medium – och dessutom ge dem rejält med plats – är inte ett hot, tvärtom. Det berikar innehållet, kan öka mediets trovärdighet i målgruppen och håller redaktionen på tårna. Huffington Post är ett vanligt exempel på en nättidning som mixar detta med ett traditionellt redaktörsskap. Alla vinner.

*  Sociala webben gör dig till en mycket bättre journalist. Följer du exempelvis de viktiga personerna i ditt bevakningsområde på Twitter? Har du laddat Google Reader med bloggarna du borde läsa? Står du i startgroparna för att diskutera dina favoritämnen i kommande Twingly Channels? Om inte, sätt i gång. Du har alla möjligheter att styra informationsfloden så att den passar dig. För min del går det inte en dag utan att jag den vägen får goda nyhetsuppslag, genom att lyssna och samtala.

* Sociala webben belönar sina älsklingar. Ett gott rykte betalar inte personalkostnaderna på din tidning, men är en god hjälp på vägen. Och kvalitetsjournalistik enligt definitionen ovan tar hand om den biten.

* Låga inträdeströsklar skapar en mångfald av nischmedier. Det finns gott om exempel på kommersiella och publicistiska framgångar som poppat upp när distributionsoligopolet rämnat. Nästan undantagslöst handlar det om engagerade publicister som startar nätmedier om ämnen som de älskar – och däri ligger kvalitetsgarantin framför andra.

* Journalistiskt entreprenörskap blommar och lyfter engagemanget för publicistiken. Om man låter utvecklingen i USA ge en fingervisning om framtiden så kan vi räkna med ett entreprenörskap som omfattar mer än nischmedier. På orter där dagstidningen lagt ner är det inte ovanligt att journalister startar breda nyhetsmedier på nätet, inte sällan i kreativa format. Och visst kan de vara lönsamma.

* Mätbarheten är den goda journalistikens kompis. Nätet är extremt mätbart och en populär missuppfattning är att frestelsen att “lura läsarna till klick” med “billig journalistik” skulle vara en gångbar, kommersiell ledstjärna för webbredaktioner. Men kortsiktiga vinster av att lura läsare till klick (medges, undertecknad är inte heller helt oskyldig på den punkten) får man betala med avtagande lojalitetskurva, långsiktig varumärkesskada och sämre effekt (också mycket mätbart) på annonssidan. Och det syns på sista raden i resultaträkningen – om inte förr så åtminstone senare.

/Björn Hedensjö


15
Sep 09

Att följa upp tittarreaktioner och göra bättre journalistik

I våras brann ett hus i Norduppland. De boende var upprörda och tyckte att brandförsvaret inte gjort sitt jobb – rökdykarna var för få i tid och fick inte gå in, och huset totalförstördes. En TV4-reporter intervjuade dem.

Där hade det kunnat stanna. En ledsen familj utan hem, och ett ganska standardiserat TV-inslag. En redaktion som pratade bilder och bra intervju på morgonmötet och gick vidare.

Men. Nyhetschefen la till ett diskussionsforum under inslaget på hemsidan. Och eftersom redaktionen jobbat hårt med att puffa för och bygga upp hemsidan så började det droppa in lite kommentarer. Från brandmän, från boende som hade erfarenheter eller hört andras, från politiker. Kommentarer som tydde på att det här var ett utbrett problem, att det fanns ett missnöje och en kritik som sjudit länge. Och redaktionen insåg att det fanns både en berättelse och en story; en Grej.

Så det blev ett uppföljningsinslag, om varför det såg ut som det gjorde inom brandförsvaret. Och kommentarerna fortsatte komma. Från del- och heltidsbrandmän, till och med från brandmän i andra delar av landet som ville vara med och berätta. Bevisligen var det en fråga folk gick igång på.

Det blev en försvarlig rad uppföljningsinslag, till slut. Om ekonomi, om arbetsbörda, om politik och beslut och om säkerhet. Det blev nära tvåhundra kommentarer i två olika forum – varav många uttryckte uppskattning för att frågan fortsatte behandlas. Det blev politiker och brandförsvarschefer som nästan suckade när reportrarna ringde igen och igen. Och det blev ett bevis för redaktionen att det inte bara handlar om kommentarer, det handlar om att förvalta dem. Det handlar om kommunikation och tvåvägsstimulans, att både lyssna på tittare och göra något med deras reaktioner och tankar.

Ibland behöver det magiska ordet dialog inte vara så mycket svårare än så. Att använda de kanaler man har för respons, och att utnyttja och förvalta det man får. Och att förvalta den makt man har att ta tag i saker folk bryr sig om, inte bara en gång utan tills det är färdigt.

/Julia Skott

Julia Skott är reporter på TV4Nyheterna i Uppsala och skribent. Hon jättebloggar på juliaskott.wordpress.com och pyttebloggar som @juliaskott om media, politik, kultur, genusfrågor, sex, och smink. Till exempel.