I dag får vi lära oss att Aftonbladet, med Jan Helin och Lena Mellin i spetsen, tar ett beslut att stoppa Sverigedemokraterna från annonsering i tidningen. Samtidigt säger man att man kommer att tillåta SD att agera i debatten i tidningen enligt följande:
”Vi kommer att publicera debattartiklar från Sverigedemokraterna efter normal redaktionell prövning. Innehåller texten nya uppgifter, nya argument, nya frågor? Håller sig texten inom pressetiska och juridiska ramar?”
Vad de egentligen säger är: Vi tycker ordentligt illa om de här frassarna – och vi tänker inte ta deras pengar. Men vi vill å andra sidan inte vara odemokratiska, så vi tar ett halvt beslut.
De vill inte ha SD i tidningen – men kan ju inte riskera sin relevans som en part i ett öppet demokratiskt samhälle. Därför stoppar man SD på den kommersiella sidan. Om jag var Jimmie Åkesson (vilket jag ber till den Gud jag inte tror på att jag inte är) skulle jag börja lägga bombmattor på Aftonbladets debattredaktörer. För nu har Aftonbladet redan från början skapat ett negativt tryck på granskningen av SDs debattinnehåll genom att stänga dem ute från annonssidan. Det här kommer, tro mig – det kommer det att göra, att skapa en känsla hos redaktionen på Aftonbladet att vara lite extra “rättvis” mot SD och släppa in dem på debattsidorna. Om man inte gör det har man effektivt smidit sig själv till det bästa slagträ SD kan kan behöva för att få lite extra hävstång i den publika debatten – nämligen som en odemokratisk tidning som föraktar människor. SD lever på sån här begreppsglidning.
Här tar Aftonbladet en stans – som jag till fullo står bakom rent känslomässigt – om att inte vilja torgföra “populistiska, främlingsfientliga” åsikter utan förbehåller sig rätten att “redaktionellt pröva” vad SD får säga.
Jag är livrädd för att Aftonbladet faktiskt spelar SD precis i händerna med det här. Hur ska debattredaktörerna kollektivt kunna glömma att vi redan har satt de här jävlarna vid skampålen – men vi ska också vara en det av det demokratiska ekosystemet. Hmmm, balansgången, balansgången.
Här är mitt förslag – riv upp beslutet och gör följande. Låt alla partier annonsera gratis i tidningen (i bestämd mängd) och fortsätt göra det ni gör rent redaktionellt. För som det ser ut nu så tar ni er egen debattredaktion i gisslan för att ni inte vill ha SDs pengar.
Bara det faktum att såna som jag – och många andra kommer att belysa den här frågan – skapar ett tryck på att uppfylla det demokratiska uppdraget. Alltså – jag tror att SD kommer att få minst lika mycket utrymme i tidningen, vilket som. Det är bara det att det har gjorts till redaktionens problem att se till att så blir fallet. Och är problemet pengarna, well ge alla plats då.
Det här är själva definitionen av ett halvt beslut. Man vill så himla gärna göra det som känns moraliskt rätt – men gör det halvhjärtat. Att få annonsera är inte en demokratisk rättighet – men man kanske inte ska använda annonsutrymme i förhandlingen om sitt eget samvete.
Tycker ni att de är grisar? Släpp inte in dem då! För bara att gå ut och neka dem annonsutymme är en lättköpt poäng, som dessutom sätter redaktionen i trångmål.
Edit: Struket stycke om demografin inom SD. Felaktiga uppgifter och följaktligen felaktig slutsats om effekten av Aftonbladets handlande. Jag skrev att SD hade många unga, manliga väljare och att Aftonbladet där exponerade sig för en risk i att förlora läsare som söker sig till tidningen för Sportbevakningen. Eftersom den demografiska profilen inte stämmer står heller inte slutsatsen som relevant. Detta är alltså borttaget från inlägget.
