September, 2009


21
Sep 09

En miljard till infrastruktur – men inte en krona till bredband

Min starkaste bild från Sydafrika är från en motorväg utanför Johannesburg.
Jag körde bil förstås. Precis som alla andra vita. De svarta gick på motorvägen.

Jag tänker på det när jag hör finansminister Anders Borg presentera budgeten. Han satsar en extra miljard på infrastruktur. Men inte en krona på bredband. Tvärtom skär han i utgiftsposten för telekommunikation.

Nu drabbar inte det mig. Jag har varit uppkopplad långt före morgonkaffet och twittrar på väg till jobbet. Där har jag obegränsad tillgång till hela världen. Jag bloggar till och med i kolonistugan, trots att den varken har vatten eller el.

Men många svenskar har fortfarande inte satt sin fot på de digitala motorvägarna. Faktum är att vi lever i en slags IT-apartheid. Var fjärde svensk över 55 år har aldrig varit ute på internet. Var fjärde svensk saknar internetuppkoppling, var tredje kvinna har ingen dator. Fyra av tio kvinnor har aldrig använt en internetbank.

Det är förstås en kostnadsfråga. För att bli medborgare i IT-samhället krävs dator och uppkoppling. En kostnad på flera hundra kronor i månaden. För den som lever på marginalen är bredbandet det första som ryker.

Internetuppkoppling är en samhällstjänst lika självklar som el men anses vara en lyx. Trots att alla medborgare har rätt till tillgång till en miniminivå av kommunikationstjänster till en rimlig kostnad saknas helt subventioner för både dator och bredband.
I socialbidraget finns varken kostnader för mobiltelefon, internet eller kabel-tv inräknade trots att de är några av hushållens största utgiftsposter.

På 90-talet fanns en tydlig politisk ambition att hela svenska folket skulle bli med folkdator.
I början av 2000-talet gjordes stora satsningar på den digital a infrastrukturen och Sverige låg i världsframkant i IT-utveckling.

I dag är vi långt ifrån bäst i klassen. Över 4 400 svenska hushåll saknar teknisk möjlighet till bredband, 60 000 är hänvisade till mobila lösningar. Vi har inget nationellt mål för bredbandsutbyggnad och den uppsatta kapacitetsnivån på 0,02 mbit/s är pinsamt otillräcklig. I Tyskland ligger bredbandsmålet för alla medborgare på 50 mbit/s.

Faktum är att fler ester läser nyheter på nätet än vad svenskarna gör. Detta borde bekymra oss lika mycket som frågan om hur vi ska kunna ta betalt för journalistiken på nätet. Tillgången till internet är fundamental för att medierna ska kunna fylla sin funktion som granskare och opinionsbildare. Om ingen kör på motorvägen spelar det ingen roll hur vi asfalterar den.

Den stora gruppen analfaITer i Sverige är inget individproblem utan ett samhällsproblem. Att överlåta bredbandsutbyggnaden enbart åt marknaden har visat sig otillräckligt. Mest eftersatt är bredbandstillgången i de glesbygdsområden som behöver tekniken mest och lågkonjunkturen försenar utbyggnaden i hela landet.

För att Sverige inte ska förvandlas till en IT-apartheid krävs samhällsinsatser på både nationell, regional och kommunal nivå. Arbetsmarknadsminister Littorin vill sysselsätta arbetslösa ungdomar med att röja sly i skogen. I stället borde han använda lågkonjunkturen till att bygga ut den digitala infrastrukturen.

Vi behöver också en nationell strategi för att motverka att internet inte förblir en klass-, köns-, ålders-, etnisk, elller geografisk fråga. Målet måste vara att ge hela svenska folket tillgång till ett bredband värd namnet. En miljard hade varit en bra början, Borg.

/Jessica Ritzén
Blogg
Twitter


21
Sep 09

Nätproblemet löst! Vi behöver bara mycket mer pengar.

medieaffaren_trasig
Produkt: Affären ”Redaktionella nätprodukter”,
Innehållsförteckning: En dos sarkasm, några sura ”sanningar”, förslag på en lösning och rätt mycket bitterhet.

Jag vaknade i morse med en härlig känsla i kroppen. Det är i sanning en härlig tid vi lever i, vi som jobbar med medier på nätet. Hela oket av tryck och distribution har lyfts från våra axlar och vi är fria att skapa riktigt bra medieprodukter utan att behöva bekymra oss om att skapa skala kring papper och lastbilar.

Så här jobbar vi i dag – för att verkligen få snurr på den här affären.

1. Vi investerar i äkta produktutveckling

Det som är så härligt med det här löftet om gratisdistribution är att vi kan lägga alla pengar på att skapa mer nischade produkter, betala skribenter och fotografer mycket mer och dessutom tillåta oss att lyssna på läsarnas önskemål om innehåll. Det här gör att:

2. Vi skapar relevanta medieprodukter

Genom att vi redan från början är närmare läsaren och lägger pengarna på att skapa innehåll i stället för att trycka och trucka blir produkterna otroligt relevanta, innehållet blir bättre och våra läsare är redan från början engagerade i produktens väl och ve. Vilket innebär att:

3. Vi har ett bättre erbjudande till marknaden

Vi kommer att med det här få betydligt bättre definierade målgrupper, vi kommer att ha en produkt som är en makalöst bra miljö och vi kommer att ha läsare som kan liknas vid en ”stam” mer än vad de är en mer anonym massa. Det här betyder att:

4. Vi har en giltig affärsmodell för nätet

Våra målgrupper är starka, väldefinierade och säljbara. Vår produkt är så bra att den faktiskt kan gå att ta betalt för – och våra läsare är så engagerade i produkten att de kommer att marknadsföra den åt oss. Allt det här gör att:

5. Vi kan realisera en affär på nätet

Vi har målgrupper som är stekheta för annonsörer, vi har en produkt som säljs och vi har läsare som marknadsför produkten åt oss och ger oss kraftigt sänkta kostnader för intäkternas förvärvande.

Eller, vänta. Så här gör vi ju inte alls. Inte, inte, inte, inte, inte alls.

Nej, så här gör vi:

1. Vi investerar i teknik och distribution

Vi har plöjt massor med pengar i publiceringssystem, bandbredd och infrastruktur. Det är inte konstigt att mediechefer tycker att de har investerat sig blåa i nätet. Det här betyder att:

2. Vi packar gamla grejer i nya lådor

De pengar vi har plöjt på nätet har gått till att distribuera innehåll skapat på annat håll. I bästa fall har vi lagt pengar på att skapa material för nätet – men material som är en karbonkopia av material för papper. Det gör att:

3. Vi har devalverat erbjudandet

Vi erbjuder annonsörer plats hos en målgrupp de redan når någon annanstans, i en miljö som är en dålig kopia av en annan miljö. Vilket i sin tur innebär att:

4. Vi saknar en rätt viktig del i affärsmodellen

Well, på en intäktsström – annonser – som dessutom ska fungera i en ganska värdelös annonsmiljö känns affärsmodellen svag. För ingen kommer att betala för en produkt utan några värdefulla egenskaper. Och det här gör att:

5. Vi har en blödande verksamhet

Inga priser delas ut till den som gör analysen att redaktionella medier på nätet inte är exakt samma sak som en nyupptäckt guldåder.

Du sköna nya värld

Det finns ett citat, som mer än något annat har etsat sig fast hos mig i år. Det är från New York Times, från artikeln ”What’s a Big City Without a Newspaper?” och lyder så här.

”What’s broken is the pipeline that sends money back to where the content is created.”

Ja, pipelinen ÄR trasig. Så, det är nattsvart då? Nej, tvärtom – det här är världens, fetaste, smörigaste, härligaste möjlighet. För det här hålet i pipelinen är ett kostnadsgap. Och ett kostnadsgap kan överbryggas med kapital.

För det FINNS en affärslogik för redaktionella medier på nätet. Bättre produkter – som frigörs från att behöva bära ansvaret för tryck och distribution – kommer att vara rätt erbjudande till såväl läsare som annonsörer. Riktigt bra produkter (och märk väl att det inte är EN definition) har alla möjligheter att återupprätta en medieaffär med flera intäktsben.

Så, det enda vi behöver göra är att överbrygga kostnadsgapet – och det kostar pengar. ”Mer pengar”, hör jag mediecheferna grina, ”vi har ju inte gjort annat än att plöja in pengar här”. Och det är ju sant. Problemet är bara att vi har byggt vägar i stället för att ordna resor. Vi måste förstå att våra läsare inte kommer att betala oss för distribution – de betalar redan telekomoperatörer och bandbreddsleverantörer för det. Vår avkastning kommer från innehåll och redaktionella produkter – så det är där vi måste investera.

Det här är en enormt viktig distinktion. Vi kan inte förvänta oss avkastning på en investering vi aldrig har gjort. I stället har vi lagt pengar på att formligen överösa nätet med innehåll – ett innehåll som Bosse Bandbredd, Steffe Sök och Tommy Telekom gör affär på. Medan vi har lagt försvinnande lite pengar på det som är vår affär; kvalitativa annonsmiljöer, produkter som konsumenter kan tänka sig att betala för och relationer med läsare/tittare/lyssnare.

Vi har hållit på med redaktionella produkter på nätet i 15 år nu. Och vi har fortfarande inte slutit cirkeln. Varför? Fel fokus, tron på teknik som produkt och inte som möjliggörare och föreställningen att ”gratis” är vägen till framgång. (Jag har lagt ut texten ordentligt om ”gratis” tidigare, exempelvis här, här, här, här och här. Och det är så här – ”gratis” är för konsumenten, inte för oss.)

Så, vad är då möjligheten som jag pratade om ovan? Jo, det är det faktum att det krävs kapital för att sluta cirkeln – och de som investerar i överlägsna produkter kommer också att kunna få avkastning. Och det är vi – medieaktörerna – som har både kapital och kunskap för att skapa de här produkterna. Kapital finns hos många. Kunskap hos andra. Men vi har båda – och nu är det fan hög tid att sätta det i arbete.

Hela den här diskussionen blir en av filosofi och abstraktion – men vi kan göra en enkel tankeövning. Nämn gärna, i kommentarsfältet, digitalt distribuerade redaktionella produkter som:

  1. Är värda att betala för.
  2. Har en tillräckligt väldefinierad och attraktiv målgrupp för att utgöra ett bra annonserbjudande.
  3. Är exklusivt skapad för nätet/digitalt.
  4. Kommer från ett stort mediehus.

Jag säger inte att de inte finns, jag vill bara veta vilka de är. Så, hjälp mig gärna.


20
Sep 09

Veckan som gick – vecka 38

Det här är första veckobrevet efter ett halvårs uppehåll. För er som inte riktigt hängt med börjar jag med att lista veckans alla postningar på SSBD:

Varför läsplattor inte är tidningarnas framtid – Pelle Sten. Rubriken talar för sig själv, ett inlägg som fick en del reaktioner, så läs gärna kommentarerna också.
Medierna måste vara lika viktiga som att bajsa – Per Torberger. Ett inlägg i diskussionen om innehåll kontra teknik.
Att följa upp tittarreaktioner och göra bättre journalistik – Julia Skott. Julia ger oss ett konkret exempel på hur användarnas reaktioner kan följas upp och därmed vara kvalitetshöjande för innehållet. På enklaste sätt.
Tekniken lyfter journalistiken – sju anledningar att vara optimist – Björn Hedensjö. Ännu ett inlägg i diskussionen om teknik och innehåll. Lästvång.
På rullande sten växer ingen mossa – Per-Ola Mjömark. Om journalistutbildningens behov av modernisering.
Nyheter vill vara fria – Jerry Silfwer. Också här finns anledning att läsa även kommentarerna.
Aftonbladets ledning gör sitt beslut till redaktionens huvudvärk – Fredrik Strömberg. SSBD:s första bidrag i diskussionen kring Aftonbladets beslut att inte acceptera annonser från Sverigedemokraterna.
Jodå Helin och Mellin: ni ger SD nytt bränsle – Per Torberger. Och så vårt andra bidrag i samma diskussion, med ett par nya infallsvinklar.
Andreas Ekström om framtidens journalistik – Andreas Ekströms kapitel i kommande boken “Framtiden har redan varit här, hejat och passerat.”

Den gångna veckan har nomineringarna i Årets Dagstidning avslöjats. Jag sitter själv i juryn och tänker därför inte uttala mig närmare om bidragen, men här är de nominerade i kategorin digitala medier, och jag kan inte heller låta bli att dela med mig av Dagens webbredaktör Emanuel Karlstens glädje över nomineringen, med credd till sina medarbetare.

En helt annan diskussion som fördes i början av veckan är den om Mindparks pengar.
Joakim Jardenberg ställer sig frågan om han glömt att vara konstruktiv, och dyker ner i alla postningar han skrivit på Mindpark, och listar dem för oss andra som enkelt vill få en överblick. Jocke har också skrivit ett bemötande på artikeln i Dagens Media.

Apropå pengar – nu ökar reklamköpen igen – i teve. Samtidigt fortsätter det att gå utför sammantaget, och allra mest utför går det för dagspressen.
Och apropå teve – jag är en av dem som sitter med laptopen i tevesoffan.

Så till den eviga diskussionen om hur mediebranschen ska tjäna pengar. Fredric Karén på SvD har tagit initiativ till en bloggstafett på temat “ta betalt för nyheter”.
Först ut är Fredric Karén själv.
Han ställer sig mycket mycket tveksam till om det går att ta betalt för nyheter på nätet. Han ställer en mycket intressant fråga till Bo Hedin som är andra gubben ut i stafetten, nämligen – Vem vågar göra en Spotify? Alltså en freemium-version av en nyhetssajt. Bo Hedins svar på det finns att läsa här. Han listar en rad nackdelar med det hela, som i min värld i dagsläget väger tyngre än fördelarna han listar sedan. Inte minst på grund av vikten av länkar. Nätet bygger på länkar. På Disruptive har Rudolf skrivit en mycket läsvärd text om länkars betydelse, och det han skriver går att översätta också till nyhetssajter.
På onsdag kommer bloggstafetten till SSBD genom Paula Marttila som då gör premiär här.

Annat läsvärt om journalistik, framtid och affärsmodeller:
Paul Graham skriver utifrån tesen att vi aldrig betalat för innehåll.
Jeff Jarvis – Is journalism an industry?
Micco Grönholm – Världens bästa kulram erbjuder ingen nytta för företag.
Fredrik Strömberg om vad som gör det värt att köpa en skiva.

I måndags var det debatt på Publicistklubben i Stockholm, den här gången om Donald Boströms artikel som vållade stor uppståndelse tidigare i höst då Aftonbladet anklagades för antisemitism. Här finns debatten att se i efterhand för den intresserade, och här en kommentar av Mats Wiklund på Axess.

Aftonbladet har som vi redan nämnt varit i hetluften också denna vecka. Av kanske kan man säga relaterade orsaker. Nyss var tidningen anklagad för antisemitism, nu vägrar de ta in annonser från Sverigedemokraterna.
Några röster i frågan: Thomas Mattson på Expressen skriver två bloggposter i ämnet.
Jan Helin bloggar själv.
Aftonbladets egen Lisa Magnusson tycker att SD ska få annonsera. Jag har också skrivit en kort kommentar i Bloggvärldsbloggen, och i den hittar ni fler länkar.
Martin Schori på Dagens Media.
Fokus skriver om sin inställning till annonser från Sverigedemokraterna.
Sydsvenskan är en tidning som nobbat SD, men inte konsekvent. Daniel Sandström utvecklar sin inställning här.

En märklig debatt som förts i veckan är den om Anna Anka. En person som om det inte hade varit för att hon publicerades på Newsmill skulle gått mig helt förbi då jag inte ser programmet “Hollywoodfruar”. Artikeln på Newsmill har slagit rekord i klick och kommentarer. På Twitter har publiceringsbeslutet diskuterats. Jag ser inget problem med det. Inte alls. Vore jag debattredaktör hade det varit självklart att låta henne ge sin syn på saken då hon redan var rätt omdiskuterad i svenska medier efter första avsnittet av programmet. Och hennes för oss svenskar absurda åsikter och påståenden är mumma om man vill ha trafik och länkar till en sajt.
Några började muttra när Anna Anka i HD uttalar sig om att hon inte skrivit artikeln själv. Leo Lagercrantz svarar här. Jag kan fortfarande inte uppröras. Visst, Anna Ankas inlägg tillför kanske inte så mycket till den svenska jämställdhetsdebatten, hon må vara galen eller puckad eller allt hon kallats för i bloggvärlden, men upprörd för att hon får uttrycka sin mening på Newsmill? Näe… Däremot kan jag bli lite sådär indignerad över tonen i debatten, och det har jag skrivit om här.

Så ett par vardagsexempel på användandet av sociala medier hos kvällstidningar:
Thomas Mattsson om en fotbollsmatch eller kanske mer om Zlatan.
Och Jan Helin om artikelkommentarer på Aftonbladet.se. Imponerande! Men hur fångas dessa kommentarer upp?

Och så en kanske rolig postning för alla papperkramare – 365saker att göra tipsar om att – läsa tidningen.

Det här med bloggare vs gammelmedia är en debatt som blir alltmer lågmäld. Det är bra, eftersom vi har större möjligheter att lyckas om vi hittar samarbetsmöjligheter istället för att strida. Jocke påminde om att diskussionen på gått i några år…
Jocke som var en av dem som inte nöjde sig med de knapphändiga uppgifter som fanns i torsdagens stora nyhet om de 750.000 pedofiler som är ute och jagar offer på nätet just precis nu. En nyhet som spreds i alla stora nyhetsmedier i Sverige, via nyhetsbyrån AP. Vad Jardenberg gjorde var att fråga efter källa, och även hitta den.
Mycket intressant. En direkt fråga kan vara vad vi egentligen ska med journalister till, om alla “riktiga medier” publicerar samma grej utan att kolla upp den ytterligare, samtidigt som några bloggare tar fram ursprungskällan och därmed också nyanserar nyheten något.

Med det att fundera på avslutar jag denna första veckosammanfattning, och ser fram emot en ny spännande vecka i världen vi kallar medielandskapet.


19
Sep 09

Andreas Ekström om framtidens journalistik

Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan med egen blogg på andreasekstrom.se.

Den här texten är en aningen kortad variant av hans kapitel i antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat som i oktober utkommer på Tusculum förlag, i samarbete med Svenska journalistförbundet.

Boken samlar ett tiotal yngre svenska journalister runt ett uppdrag: förutse hur vi jobbar om tio år. Berätta hur yrket ser ut år 2020.

Bland de andra skribenterna finns Elin Fredrikson, Lawen Mohtadi och Emanuel Karlsten.

***

Den som vill kan hävda att journalistiken som vi känner den bygger på ett antal givna sanningar. Låt oss säga tio. Jag tror att hälften av dem är hotade – och att journalistiken som vi känner den kommer att förändras i en omfattning som vi bara kan ana.

Här kommer de första fem sanningarna. De är inte hotade.

* Journalistiken är i politisk mening oberoende.

* Den berättar sådant som är sant.

* Den definierar ordet nyhet som något som inte är känt av den stora massan.

* Den förhåller sig kritisk. (Inte negativ, det är inte samma sak. Vanligt journalistiskt missförstånd.)

* Den lutar sig på ett berättande som är släkt med litteraturens – den arbetar med enkla och helt öppet redovisade dramaturgiska redskap.

Sedan finns de nästföljande fem, som jag menar är hotade, eller i vart fall inte lika givna i framtidens journalistik som i dagens.

* Journalister och medieföretag delar på den ekonomiska upphovsrätten, och får alltså en peng var när en text eller bild säljs vidare.

* Journalister besitter ideell upphovsrätt till sina resultat, och har alltså rätt att säga nej när tidningen vill sälja text eller bild vidare. Något skäl för det måste inte anges. (Du vill inte förekomma i Nazi-Posten? Ok. Du gillar inte strumpfärgen på den som vill köpa? Ok. Din ensak. Din upphovsrätt.)

* Journalister ska vara objektiva.

* Journalister ska ta ansvar, dels mänskligt och moraliskt i sin personliga yrkesutövning, dels juridiskt genom mediets utgivare.

* Journalister ska slutligen inte låta sig påverkas av pengar. Inte låta sig mutas, inte skriva snällt om den som betalar, inte fundera över de företagsekonomiska konsekvenserna av ett avslöjande som drabbar en annonsör.

***

Här har vi alltså fem plus fem sanningar. De första fem kommer att gälla på lång sikt, medan de fem övriga kommer att utsättas för svåra prövningar under den närmaste tioårsperioden, och jag menar att hotet mot upphovsrätten är den utlösande faktorn.

Mina fem plus fem gick inte att skilja från varann för bara några år sedan. Men med den digitala revolutionen följer förändringar som vi journalister förmodligen kommer att ha rätt litet inflytande över. Tekniken kommer att driva dem själv.

Låt mig ta ett kort exempel, ibland kallat ”Stenbecks fyra steg”, först identifierade i Per Anderssons briljanta biografi över Jan Stenbeck.

1. Först kommer en kille med en idé.

2. Sedan kommer någon med pengar och köper idén. Pengar slår idén.

3. Sedan kommer någon med makt, och förbjuder idén. Politik slår pengar.

4. Men – surprise! – så kommer tekniken tillbaka, och rundar politiken. Tekniken, idén, är vinnare igen till slut. Man kan förbjuda andra än staten att sända television så mycket man vill. Men om man inte också förbjuder parabolantenner blir förbudet verkningslöst, eftersom man ju då kan sända tv från England, på svenska, riktat mot en publik i Sverige.

Det har också funnits politiker som i ganska modern tid i riksdagen har motionerat om förbud mot parabolantenner.

Så vad vill tekniken då, om den nu är kapabel att driva förändringar alldeles av sig själv?

Ingenting. Det är det som är så gränslöst fascinerande. Eller skrämmande, om man är lagd åt det hållet.

Teknikerna uppfinner, men de definierar inte användningen. Det gör vi användare. Den amerikanske journalisten Chris Anderson – som nådde gurustatus med sin bok ”The Long Tail” – brukar understryka det. Att någon för många tiotals år sedan uppfann TCP/IP som möjliggör internettrafik har rätt lite att göra med vad vi faktiskt använder internet till i dag. TCP/IP-uppfinnarna hade inte som politiskt mål att slå sönder upphovsrätten för reportrarna på Östgöta Correspondenten i Linköping trettio år senare. Ändå är det precis så deras uppfinning används.

De ska inte klandras för det. Även Alfred Nobel hade fredliga avsikter.

***

När jag nu skriver vidare så använder jag för enkelhets skull orden ”tidning” och ”läsare”. Därmed inte sagt att inte ”radiostation” och ”lyssnare” eller ”sajt” och ”interaktivitetstörstande nätanvändare” kan vara lika rätt.

Om vi antar att de första fem sanningarna – politiskt oberoende, sanningsanspråket, nyhetsdefinitionen, det kritiska förhållningssättet och dramaturgin – kommer att stå sig, så ska vi för diskussionens skull tänka oss att de följande fem inte gör det. Den bärande tanken här är att förändringarna i allt väsentligt drivs fram av den digitala revolutionen, och att de i allt väsentligt bara kan påverkas marginellt av oss själva.

Vi ska ta de fem hotade i tur och ordning, och se hur de hänger samman.

***

För det första. Journalister och medieföretagen delar i dag på den ekonomiska upphovsrätten. Arbetsgivarsidan har gjort osnygga försök att förhandla bort den ekonomiska upphovsrätten för den som har tagit en bild eller skrivit en text. I ett smått klassiskt skambud från årtiondets början vill jag minnas att en årlig klumpsumma i storleksordningen tre hundra kronor diskuterades.

I dag är det hotet inaktuellt. För tekniken har möjliggjort ett storskaligt angrepp på den ekonomiska upphovsrätten, utifrån, där fotograferna hittills har drabbats mest och värst. Alla andra journalistiska upphovsmän står på tur.

Vilken betydelse det här får för journalistiken är svårt att bedöma – men alldeles klart är att exklusivitet är på väg att försvinna. Text och bilder stjäls varje dag. Och exklusivitet har historiskt sett varit något som både inköpande redaktörer och tidningsläsande allmänhet har gillat, och gärna betalat för. Exklusivitet kostar, precis som mycket av den goda journalistiken gör. Med en ekonomisk upphovsrätt som försvagas i det allmänna rättsmedvetandet försämras också möjligheterna att utöva resurskrävande och kvalificerad journalistik. Det gäller inte all journalistik, men det gäller stora delar av den: Någon måste betala – annars blir den inte gjord. Det är inte konstigare än så.

***

För det andra. Vad händer med den ideella upphovsrätten i en kultur som ”dropkickar” den ekonomiska, för att citera Piratpartiets ledare Rick Falkvinge? Jag tror att den hotas precis lika mycket. Mycket snabbt eroderas tanken på upphovsmannen som en person som är värd respekt på någon enda punkt.

I dag gör fildelarsajten The Pirate Bay ingen skillnad på ekonomisk och ideell upphovsrätt. Man skiter i all upphovsrätt rakt av. Skulle jag som upphovsman vilja avstå från att finnas tillgänglig via The Pirate Bay för att jag ogillar sammanhanget, så har jag inte den möjligheten. Min ideella upphovsrätt respekteras alltså inte.

Debatten mellan författaren Carina Rydberg och kollegan Mats Kolmisoppi i Expressen under vintern 2009 blev på denna punkt riktigt klargörande. Carina Rydberg skrev om hur hon har bett att få sin bok borttagen från The Pirate Bays sökresultatlistor. Som svar på denna begäran levererade Peter Sunde, The Pirate Bays frontfigur och Mats Kolmisoppis bror, en förolämpning.

Så långt inget konstigt: Det är business as usual för The Pirate Bay. Mer trafik, större annonsintäkter. Och alla som tycker något annat ska dra åt helvete.

Det intressanta är att Carina Rydberg inte vill få sin bok borttagen med hänvisning till den ekonomiska upphovsrätten, utan den ideella. Hon är alltså inte upprörd med tanke på den intäkt hon – högst eventuellt – förlorar på det här viset, utan med tanke på sammanhanget hon tvingas förekomma i.

Hon gillar inte The Pirate Bay. Hon gillar inte vad som där erbjuds. Hon gillar inte sajtens företrädare. Därför åberopar hon sin ideella upphovsrätt, och ber att få slippa vara med.

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Till slut kommer den här frågan inte att handla om teknik, eller pengar, eller juridik, eller politik, utan moral. Svårare kan det inte bli.

Anta att jag gör en intervju med en intressant person, låt säga en artist som inom kort ska uppträda i närbelägna Knäckebymohed. Då är det inte helt ovanligt att bygdesamfundet i Knäckebymohed tycker att det var en trevlig artikel, och utan ond avsikt trycker den i sitt medlemsblad. Så har det varit förut också. Nu är skillnaden den att Knäckebymohedarna når hela världen.

Det är tekniken som gör skillnaden. Det är tekniken som kräver särskilda hänsyn, särskilt tänk. Jag har skrivit det förut: Frasen ”det är ingen skillnad bara för att det är på internet” är 2000-talets dummaste axiom.

Så hur blir det nu då? Värre? Bättre?

Jo – dubbel överraskning! – här kommer inte bara tekniken och slår politiken, här kommer tekniken och slår tekniken en gång till. The New York Times initiativ, att öppna stora delar av sin källkod, är ett lysande sätt att visa innovationskraft och självförtroende hos ett medieföretag. Man säger: Remixa! Här är våra grejer. Paketera dem som du vill på din egen sajt. Klipp och klistra, go nuts, ha så roligt. Och så var lite hygglig och tala om att du har hittat godiset hos oss.

Jag gillar det här mycket. Man avstår alltså ett slags ideell upphovsrätt, genom att säga varsågod. Använd vårt material i det sammanhang du själv finner lämpligt. Och så litar man på att detta ska generera en intäkt någon annan gång, någon annanstans.

Men hur mycket jag än gillar det här initiativet, så är jag skeptisk av det tråkiga skälet att jag undrar om det är realistiskt att räkna med de intäkterna.

Jag har själv varit med och testat en variant på det här. I ett uppmärksammat försök publicerade Sydsvenskan en betaversion av en upphovsrättsspecial i februari 2009 – via The Pirate Bay. Specialen publicerades den 8 februari, och innehöll sju sidor debatt, fakta, intervjuer, personporträtt, internationella utblickar och historik. Men redan den 5 februari laddade vi upp sex av de sju sidorna, tydligt märkta med ordet ”betaversion”.

Och sedan cashade vi in. Inte i kronor och ören där och då – men i en våg av debatt, beröm, kritik och inte minst sakkunnig respons. Man skrev om oss i Danmark. Man skrev om oss i Tyskland, England och USA. Och vi lärde oss mer på några dagar än på ett vanligt år.

Jag vill tro att vi tjänade pengar på det också. Jag vill tro att vi någonstans cashar in på en seriös, genomtänkt journalistisk satsning. Jag är bara inte säker på att vi faktiskt gör det.

***

För det tredje. Journalister ska vara objektiva, sägs det. Inte tycka något särskilt, inte driva någon annan linje än ”demokrati och mänskliga rättigheter”.

Det är bara det att med den flytande gräns mellan sändare och mottagare av massmedialt innehåll vi har sett under 2000-talet, så blir det inte längre trovärdigt. Allt talar i dag för att den förment objektiva journalistiken är på reträtt.

I sin ursprungliga form är objektivitet en bra idé – men dels är det omöjligt att vara objektiv i filosofisk mening, dels är det inte längre möjligt att vinna gehör för tanken hos allmänheten.

En recensent får i dag inte stå oemotsagd efter en konsert eller ett krogbesök. Hårt formulerade kommentarer publiceras till och med i det egna mediet. Många tidningar har i dag en policy att låta texten stå för sig själv – skribenten ska alltså inte gå in och i efterhand debattera artikelns innehåll, eller gå i löpande polemik med läsekretsen.

Men jag tror att vi måste göra det av ett enkelt skäl: Vi tappar i trovärdighet om vi inte förblir ett socialt medium.

Trenden för året är transparens. Vi formulerar våra åsikter, vi varudeklarerar oss själva som reportrar, vi medger att vi faktiskt som alla andra har ett favoritlag. Men vi gör det under galgen. Vi gör det eftersom informationsmonopolet är brutet. Vi gör det för att vi måste.

Så är det ett problem? Kan vara. Genom att agera som vilken bloggare som helst, och till varje pris personalisera innehållet, så tar vi samtidigt en risk: Vi kan urvattna självkänsla och varumärke, och möjligen dessutom kvaliteten.

En rävsax. Om vi öppnar vinner vi i trovärdighet och mänsklighet – men förlorar klassiska exklusiva värden. Därmed minskar också snabbt möjligheten att ta betalt för vad vi gör. Samtidigt kan vi inte låta bli att öppna upp; kontrollen över samtalet har vi ju förlorat.

Min slutsats är att det helt enkelt inte finns plats för den klassiska objektiviteten. Det måste i och för sig inte vara ett problem – men vi kan inte göra en sådan förändring utan att prata om den och vara medvetna om den.

***

För det fjärde. Journalister ska ta ansvar för sin verksamhet, dess metodik och dess följder. Dels ska vi bete oss anständigt ute på fältet – människor i chock på olycksplats är förstås skolexemplet – och dels ska vi vara generösa med rättelser, nyanseringar och breddning när det finns möjlighet.

Dessutom ska vi rättsligt stå till svars för våra publiceringar, vilket vi gör genom att ha en ansvarig utgivare, en enda person, som ensam ska bära de juridiska konsekvenserna av varje enskild publicering.

Men vad händer med det om vi säger varsågod, som The New York Times? Jag tror att utgivarskapet inte längre blir en möjlig konstruktion.

Journalistik är inte bara sitt exakta innehåll, journalistik är också sitt sammanhang. En enstaka artikel om en person behöver inte utgöra förtal – men den kan bli tungan på vågen om den sätts i ett sammanhang med fyra andra artiklar. Alltså kan en framtida utgivare säga ”ja, men det får Knäppgöksbloggens utgivare stå för, vi har visserligen godkänt vår text och sagt att den får placeras i andra sammanhang, men det tar vi inget ansvar för” – och ändå ha ryggen helt fri, juridiskt, även om det rimligen kommer att kosta moraliskt.

Enligt juridiken blir en annan utgivare alltså i den modellen fälld för material som har godkänts av det producerande mediets utgivare. Som i sin tur tar sin hand ifrån det. (Som TT, då? Ja, fast nej. TT:s position är speciell, TT är väl känt, har avtalsreglerade kunder och ett historiskt rykte av att ligga i publicistisk bakkant, om man nu kan uttrycka det så utan att låta nedsättande. Jag tror att det är så enkelt: TT och TT:s kunder kan inte ens i ett mardrömsscenario bli en juridiskt farlig konstellation.)

I en tid när material stjäls, flyttas, kortas, utökas, beskärs, förvanskas eller till och med förbättras blir ansvaret allt annat än som i dag knutet till en enda individ: Det blir kollektivt. Och kollektivt utkrävande av ansvar har vi historiskt dåliga erfarenheter av.

Kontentan är att det publicistiska ansvaret gradvis flyttas från en person till ingen enda.

Mitt enda hopp här är ett slags idé om tillgång och efterfrågan: Om ansvar blir en bristvara kanske denna vara kommer att efterfrågas mer.

Jag tror oavsett vilket att faran är reell, och att den kan bli enormt betydelsefull i en devalvering av journalistiken. Och den processen drivs av tekniken, inte för att den vill det, utan för att tillräckligt många användare av tekniken vill det, eller rättare sagt: inte reflekterar över konsekvenserna.

***

För det femte. Journalister ska inte låta sig köpas.

Det här kan vi säga vad vi vill om. För vad ska vi göra, om person efter person bestämmer sig för att inte betala för upphovsrättsskyddat material? Vad ska vi göra om vi själva inte kan besluta om i vilka sammanhang våra texter och bilder får förekomma?

Vi kan byta jobb, överlåta journalistiken på i bästa fall duktiga fritidsentusiaster och hoppas på det bästa.

Alternativt kan vi söka nya intäktsmodeller – både personligen och för våra arbetsgivare. Är det egentligen så farligt att åka på en sponsrad resa? Är det något problem om vi börjar ta emot föremål i stället för löner? Apple kanske vill ge alla reportrar på Aftonbladet en iPhone, inte med minsta krav på motprestation, utan bara… ja, som ett researchverktyg, en gåva? En tanke om att en gratis utdelning ska löna sig någon annan gång?

***

Ibland har jag hört att jag har fått upphovsrättsfrågorna på hjärnan. Jag har också fått höra att jag kanske borde reflektera mer över varför jag är så relativt ensam bland opinionsverksamma journalister att driva den här frågan. Så många smarta journalister är ju på det hela taget inte oroade alls, eller till och med ivriga apologeter för brottslig spridning av skyddat material.

Det finns skäl att fundera över varför det är på det sättet. Ett tänkbart skäl, i den bästa av världar, är att dessa apologeter gör en annan analys än jag. Det är bra. De kan säkert ha rätt.

Men jag tror att det finns ett element till i detta: journalisters flockmentalitet.

Journalister som sysslar med opinionsmaterial sätter ofta i system att vara motvalls, eller ”contrarian”, för att låna ett favoritord ur Stenbeckmytologin. Gör tvärt om, så lyckas du. Det finns många journalister med egna spalter som gör så varje vecka. De frågar sig: Vad tycker makt och etablissemang just nu? Jaså, de stiftar lagar till upphovsrättens försvar? Och sedan: Finns det ett intellektuellt hållbart sätt att tycka tvärt om?

Det är en för det offentliga samtalet rolig metod.

Ytterligare en del i flockbeteendet är att försöka vara först med saker. Den som först refererar till en obskyr osignad artist kan ju bli den som först såg en superstjärna.

De här två mönstren upprepar sig i opinionsbildandet kring upphovsrätt och fildelning. Journalister tror att upphovsrätten på det hela taget ändå är dödsdömd, och de inser att det absolut på många sätt kan vara intellektuellt hållbart att kritisera den. Alltså tar de lätta poäng genom att omfamna det nya, genom att försöka vara först med att peka ut framtidens superstjärna:

Det ansvarslösa, konsekvenslösa, utgivarlösa, laglösa och – i många fall, i ekonomisk mening – värdelösa innehållet.

***

Jag är av naturen optimist. Jag tror på en stark, professionell journalistik. Jag tror att en sådan kommer att finnas länge än, och bära flera av de kännetecken jag inledningsvis beskrev.

Men jag är samtidigt motståndare till idén om amatörisering av konstnärliga och intellektuella prestationer. Jag tror att de negativa konsekvenserna för ett samhälle som värderar sådana ansträngningar till noll kronor och skojar bort den ideella upphovsrätten på vägen är större än vi kan se.

Och jag menar att det går en rak linje från den slopade ekonomiska upphovsrätten till den kränkta ideella till den partiska journalistiken till det minskade ansvaret och slutligen till en korrupt utveckling av yrket. Ett, två, tre, fyra, fem.

Om jag skulle ha rätt återstår, i en vagt definierad framtid, fem av tio beståndsdelar av journalistiken som vi känner den i dag. Jag må vara hur mycket optimist som helst, men jag tror inte att det räcker. Och eftersom jag tror att stora delar av den här utvecklingen ligger bortom vår kontroll är det dags att börja investera grundligt i omvärldsanalys.

Det är vi själva som ska göra vägvalen. Reaktivitet har aldrig fött innovationer.

/Andreas Ekström


17
Sep 09

Jodå, Helin&Mellin: ni ger SD nytt bränsle

Fredrik Strömberg skriver nedan om Aftonbladets beslut att stoppa Sverigedemokraternas annonser i tidningen, och om hur det påverkar den redaktionella sidan av tidningen att vara mer generösa mot partiet för att så att säga väga upp beslutet på det demokratiska kontot.

Det är en viktig och intressant aspekt, men viktigare är det han berör lite tidigare i sitt inlägg: Aftonbladets beslut att stoppa anonserna är, för dem som inte vill se partiet i riksdagen nästa höst, rent kontraproduktivt.

Viktiga drivkrafter i SD:s argumentation är utanförskapet och etablissemangets tystnad kring det partiet målar upp som stora problem i Sverige. I korthet är det bland annat migrationspolitikens misslyckande och invandringens enligt partiets negativa påverkan på statsbudgeten och arbetsmarknaden. Ett vanligt inslag i partiets propaganda är olika våldsberättelser, normalt med vinkeln att ”de våldtar/misshandlar/stjäl från oss”, där ”de” är personer med invandrarbakgrund och ”oss” är ”svenskar”. Definitionen av vem som är svensk är inte glasklar.

Enligt partiet är detta vardagsmat men något som pressen och andra offentliga organ håller tyst om. I bakgrunden finns bland annat den ovilja som finns hos många medier att skriva ut eventuell nationalitet eller bakgrund för personer som skrivs om i artiklar om brottslighet, vilket utmålas som en mörkläggning: ett annat exempel är att kostnaderna för migrationspolitiken sällan debatteras i medier eller på andra platser, vilket bland annat kommenteras i samband med ett klipp på Youtube där statsminister Fredrik Reinfeldt anger kostnaderna för migrationspolitiken som en förklaring till det statsfinansiella läget.

Dessa är olika byggstenar i SD:s argumentation, som alltså bygger mycket på att partiet är de enda som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Tyvärr lyckas de stadigt övertyga allt fler väljare om att detta är sanningen, vilket avspeglas i opinionsmätningarna. Om partiets väljarstöd står pall för ett riksdagsval återstår att se.

Men oavsett det spär Aftonbladets beslut sannolikt på dessa känslor i väljarkåren, samtidigt som det blir ett faktiskt bevis på att SD inte får samma möjligheter som alla andra att göra sin röst hörd och presentera sin bild av verkligheten. Trots allt så har ju till exempel Jan Myrdal inga större problem att propagera för sin verklighetsbild i offentligheten – trots att hans åsikter grundas i lika grumliga vatten som de Sverigedemokraterna hämtat sin näring ur.

Det är det ena problemet med Jan Helin och Lena Mellins beslut att stoppa propagandan.

Helin & Mellin skriver själva om detta perspektiv i den debattartikel där de presenterar och motiverar sitt beslut. De tror inte att effekten finns, eftersom ”i verkligheten sägs inget i svensk val­annonsering som för den politiska diskussionen framåt. Det är budskap för att väcka känslor, inte progressiva budskap ägnat att stimulera tanken.”
Det är så dumt att jag trillar av stolen. Bladet-chefernas prat om att annonseringen är ”budskap för att väcka känslor” och inte för diskussionen framåt visar på en obegripligt djup oförstående för dagens kommunikationsklimat. I dag är det inte i första hand annonser och ord som driver opinion – det är handling. Och Aftonbladets handling att stoppa SD:s annonser kommer att driva väldigt många nya väljare in i Jimmie Åkessons välkomnande, trygga, sfvänska famn.

Så trots att Helin twittrar, har han uppenbarligen inte insett effekten av realtidsmedier och mediehusens förlust av informationsmonopolet.

Det andra problemet är det rent demokratiska. Rätten att yttra sina åsikter är självklar i en demokrati – även om det är ett väldigt utslitet konstaterande. Att den rätten inte nödvändigtvis gäller för alla kanaler och medier är också självklart. Den som äger en informationskanal, måste ha rätten att besluta vad som ska sändas där.

För medierna blir det dock ett problem, i det att de ofta åberopar sin viktiga funktion för demokratin som en del i sitt existensberättigande. Aftonbladets bojkott innebär ett skarpt politiskt ställningstagande som trots allt kanske inte är helt koscher.

När Helin & Mellin gör etik av annonsblocken genom att ställa sig emot en viss annonsör, ställer de sig i samma ögonblick bakom alla annonsörer som de släpper in i tidningen. Med andra ord ställer sig duon bakom bland annat telefonsexannonser och andra typer av mindre behagliga inslag i annonsblocken: hur bra känns det för gemene AB-köparen?

”Ja, att porrindustrin är känd för sitt utnyttjande av människor struntar vi i, deras pengar vill vi ha. Däremot tackar vi helnej till pengar från ett parti – trots att partier är en del av den demokratiska parlamentarism vi existerar i.”

Kanske inte helt smart, ändå.

Det hade nog på många sätt varit bättre för bladet att släppa in SD i annonsblocken. Dels hade tidningen kunnat granska partiet hårdare (jämför Strömbergs resonemang nedan), dels hade tidningen faktiskt kunnat säga att man står för en absolut yttrandefrihet och att alla röster måste få komma fram också framöver.

Nu blir det knappast fallet.

Andra röster om detta:

Niclas Strandh tycker också att beslutet är märkligt:

Dagens Media skriver om beslutet: läs gärna kommentarsfältet:

Erik Laaksos position är kusligt likt min. Av ren slump, ska tilläggas.

Henrik Alexandersson är också kritisk.

Röda berget tycker AB gör rätt.

Utsikt från höjden dissar också beslutet.