För att nyhetsmedierna ska kunna attrahera stora mängder besökare så krävs en utvecklad journalistik, det är ett vanligt resonemang. Och oavsett om du tänker tjäna dina pengar på antal sidvisningar, kringtjänster eller på kunskapen om sajtens besökare, så behövs ju onekligen – besökare.
Men hur fungerar det här med trafik då egentligen? Har nyhetsmedierna egentligen dragit några lärdomar från alla de välbesökta bloggare som finns där ute?
Nej, knappast.
Att skapa en välbesökt blogg ställer en del krav. Det handlar om att ha en fallenhet för att obehindrat kunna prata med människor på det ganska speciella sätt som sker på webben. Att vara intressant och värdeskapande på samma gång är få förunnat, men en del lyckas med konststycket att bli en del av vår kollektiva mediekonsumtion.
Fråga: Har nyhetsmedierna blivit mer personliga på webben? Kan jag i realtid möta de journalister som skriver, tillåts jag bygga relation med enskilda individer? Rekryteras journalister med hänsyn till hur duktiga de är att kommunicera på den sociala webben? Avsätts lika mycket tid till att möta artikelns reaktioner som att skriva den?
Bloggarna är också ganska experimentvilliga som regel. De publicerar mobilbilder och Spotify-listor, de filmar videosnuttar som de laddar upp på Youtube och sedan publicerar på den egna bloggen. Andra leker med radioformatet i olika podcasts, andra med widgets och ytterligare andra automatpostar länktips till allt från artiklar till webbtjänster.
Fråga: Varför ser tidningar på webben ut som tidningar? Bara ordet “webbtidning” är ju i sig mycket märkligt! Var är all video? Vart är allt ljud? Var är all interaktivitet? Var är fokuset på användarupplevelsen, interaktiviteten och det pedagogiska framställandet?
Är det något som framgångsrika bloggare (själv är jag till synes kass på detta!) har förstått så är det – länkekonomin. Bloggare länkar friskt åt höger och vänster bara det är aktuellt, de länkar både till vänner och fiender och gärna i varannan mening. Det är ett sätt att göra sig själv till en del av det pågående samtalet, ett sätt att bli hittad och ett sätt att bygga relationer. Men det är samtidigt ett hårt jobb, något som jag tror alla som någon gång drivit en välbesökt blogg kan vittna om.
Fråga: Varför länkar inte nyhetsmedierna helt vilt omkring sig?
I princip alla bloggare jag känner är oerhört roade av att lära sig mer om sina besökare. Vad klickar de på? Vad får dem att kommentera eller tipsa vidare om det jag skriver? Var kommer de ifrån? Hur länge stannar de? Vilka länkar och hur uppmuntrar jag fler att göra det? Ironiskt nog lönar det sig att inte vara populistisk, utan att över tid hålla sin linje på ett trovärdigt sätt.
Fråga: Varför skapar nyhetsmedierna inte webbplatser som bättre tar tillvara på kunskaperna om sina besökare? Varför får inte besökarna göra sina egna inställningar, välja sina egna nyhetsfilter och sina egna förstasidor?
Bloggare gillar när deras alster sprids för vinden. De skriver för att att bli sedda och hörda. Det hela har gått så långt att det blivit kutym för bloggare att tacka dem som på något sätt sprider deras tankar vidare. Istället för att bli arga och vilja ha betalt, alltså.
Fråga: Om journalistik handlar om att tillgodose allmänintresset, varför är det ett problem om det journalistiska materialet sprids fritt i de sociala nätverken? Varför inte tacka dem som faktiskt tar tid ur sina liv för att lyssna? Istället för att önska att de betalade för sig, liksom.
Bloggare förstår att kommentarsfältet är lika mycket värt som hela postningen. Om bloggaren kan möta en läsare – toppen. Om två läsare kan möta varandra hos bloggaren – magi! Därför är bloggare noga med att skapa mötesplatser för läsarna på andra plattformar än bara den egna, detta genom att finnas på allt från Twitter och Friendfeed till LinkedIn och Facebook.
Fråga: Varför distribuerar inte nyhetsmedierna sin digitala närvaro över fler plattformar än bara den egna? Varför hamnar inte alla foton på Flickr? Varför kan jag inte få mina nyheter via Facebook om nu jag trivs där? Varför läggs inte oklippta intervjuer ut i oskalat skick till remixkulturen?
Bloggare vet att det är viktigt att vårda sina aktiva ambassadörer. Vissa människor har helt enkelt ett starkt driv av att vilja delta i konversationen i kommentarer, via retweets på Twitter eller kanske genom att berätta om dig eller det du skriver på Wikipedia. Dessa människor går inte en på dussinet, dessa människor är går kanske en på tusen! Men faktum är att en enda ambassadör kan blåsa liv i ett kommentarsfält alldeles på egen hand. Därför älskar alla bloggare dem – till och med när de inte håller med.
Fråga: Varför tillåts inte nyhetsmediets digitala ambassadörer vara medskapare i större utsträckning? Varför delar inte nyhetsmedierna med sig av sin trafik till dessa engagerade människor? Varför ger man dem inte ett utökat inflytande som belöning?
Många frågor att fundera över. Som synes handlar inte så många om att göra bättre journalistik. Det handlar snarare om att förstå och anpassa sig till en ny sorts medielogik – den sociala medielogiken.
Sensmoral: Först anpassning – sedan avkastning.
/Jerry Silfwer
Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.
Tags: bloggar, bloggare, journalistik, länkekonomi, medielogik, social medielogik
