En miljard till infrastruktur – men inte en krona till bredband

Min starkaste bild från Sydafrika är från en motorväg utanför Johannesburg.
Jag körde bil förstås. Precis som alla andra vita. De svarta gick på motorvägen.

Jag tänker på det när jag hör finansminister Anders Borg presentera budgeten. Han satsar en extra miljard på infrastruktur. Men inte en krona på bredband. Tvärtom skär han i utgiftsposten för telekommunikation.

Nu drabbar inte det mig. Jag har varit uppkopplad långt före morgonkaffet och twittrar på väg till jobbet. Där har jag obegränsad tillgång till hela världen. Jag bloggar till och med i kolonistugan, trots att den varken har vatten eller el.

Men många svenskar har fortfarande inte satt sin fot på de digitala motorvägarna. Faktum är att vi lever i en slags IT-apartheid. Var fjärde svensk över 55 år har aldrig varit ute på internet. Var fjärde svensk saknar internetuppkoppling, var tredje kvinna har ingen dator. Fyra av tio kvinnor har aldrig använt en internetbank.

Det är förstås en kostnadsfråga. För att bli medborgare i IT-samhället krävs dator och uppkoppling. En kostnad på flera hundra kronor i månaden. För den som lever på marginalen är bredbandet det första som ryker.

Internetuppkoppling är en samhällstjänst lika självklar som el men anses vara en lyx. Trots att alla medborgare har rätt till tillgång till en miniminivå av kommunikationstjänster till en rimlig kostnad saknas helt subventioner för både dator och bredband.
I socialbidraget finns varken kostnader för mobiltelefon, internet eller kabel-tv inräknade trots att de är några av hushållens största utgiftsposter.

På 90-talet fanns en tydlig politisk ambition att hela svenska folket skulle bli med folkdator.
I början av 2000-talet gjordes stora satsningar på den digital a infrastrukturen och Sverige låg i världsframkant i IT-utveckling.

I dag är vi långt ifrån bäst i klassen. Över 4 400 svenska hushåll saknar teknisk möjlighet till bredband, 60 000 är hänvisade till mobila lösningar. Vi har inget nationellt mål för bredbandsutbyggnad och den uppsatta kapacitetsnivån på 0,02 mbit/s är pinsamt otillräcklig. I Tyskland ligger bredbandsmålet för alla medborgare på 50 mbit/s.

Faktum är att fler ester läser nyheter på nätet än vad svenskarna gör. Detta borde bekymra oss lika mycket som frågan om hur vi ska kunna ta betalt för journalistiken på nätet. Tillgången till internet är fundamental för att medierna ska kunna fylla sin funktion som granskare och opinionsbildare. Om ingen kör på motorvägen spelar det ingen roll hur vi asfalterar den.

Den stora gruppen analfaITer i Sverige är inget individproblem utan ett samhällsproblem. Att överlåta bredbandsutbyggnaden enbart åt marknaden har visat sig otillräckligt. Mest eftersatt är bredbandstillgången i de glesbygdsområden som behöver tekniken mest och lågkonjunkturen försenar utbyggnaden i hela landet.

För att Sverige inte ska förvandlas till en IT-apartheid krävs samhällsinsatser på både nationell, regional och kommunal nivå. Arbetsmarknadsminister Littorin vill sysselsätta arbetslösa ungdomar med att röja sly i skogen. I stället borde han använda lågkonjunkturen till att bygga ut den digitala infrastrukturen.

Vi behöver också en nationell strategi för att motverka att internet inte förblir en klass-, köns-, ålders-, etnisk, elller geografisk fråga. Målet måste vara att ge hela svenska folket tillgång till ett bredband värd namnet. En miljard hade varit en bra början, Borg.

/Jessica Ritzén
Blogg
Twitter

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , ,

(83%) (0%) (0%) (17%)
12 buttar