* Den förhåller sig kritisk. (Inte negativ, det är inte samma sak. Vanligt journalistiskt missförstånd.)

* Den lutar sig på ett berättande som är släkt med litteraturens – den arbetar med enkla och helt öppet redovisade dramaturgiska redskap. (min kusrsivering)

är starkt åsidosatta idag, både i kvällstidningar, morgontidningar och på rena onlinepublikationer. Fiktionaliserade nyheter slog igenom på allvar när kvällstidngarna började skriva om dokusåpor – Tommys bröstchock, allt du inte fick se om hånandet av Big Brother-Brynhilde, jättebråket efter Idoltävlingen – som om det utspelat sig kvällen innan – när det i själva verket hänt flera månader tidigare och redaktionen legat och tryckt på et et tag. Idag behandlas många slags nyheter och utspel ibland på det sättet, och det betyder att den vanliga nyhetsvärdering håller på att kollapsa. man frågar n¨ågon som framställs som respekterad expert och som redaktionen vet kommer att såga en bok eller t förslag, trots att en hä personen kanske ses som en jultomte av fackfolk.

Eller man accepterar att någon skriver en debattartikel och “presenterar nya rön” som i själva verket är skräddarsydda för at puffa för skribentens eget företag eller nya bok (Lotta Snickare ägnade en hel artikel på DN Debatt för några år sen åt att puffa för att “feministisk ledarskapsträning” för chefer ger resultat och hänvisdade hela tiden till det utbildningsprogram hon själv drev , men utan att låtsas om att hon var inblandad: tala om gratisreklam! och upptäckte DN Debntt verkligen inte kroken?)

Det flödande krönikerande som vi har idag och som får ersätta verklig, tesdriven debatt (den senare kan vara personlig men sällan privat)byger också ofta på dramaturgiska grepp som inte redovisas, på tonfall, självmytologisering, casting, val av exempel,. hänvisningar till författaren själv in blanco eller till löst skissade strawman-grupper som är för vaga för at kunna diskuteras. Det blir som amerikkansk politisk talk radio, alla fattar vad som avses men det går inte att tvinga dem att gå in i någon verklig debnatt eftersom det inte är den sortens tilltal och inte rör sig i den sortesn diskursivt rum som gör en genomlysande debatt möjlig.

Där tycker jag att hon och Andreas Ekström gör misstaget att se internet som en traditionell publiceringskanal till exempel tidning eller radio där någon person eller organisation verkligen kontrollerar produkten gentemot en publik mottagare istället för som en kommunikationskanal som till exempel telefonen där folk snackar med varandra utan central kontroll på det traditionella sättet.

Att stänga tillgängligheten till tidningar är ju ingen bra väg att gå.

Och när det gäller annat upphovsrättsskyddat material tycker jag man måste hitta motsvarigheten till biblioteksersättningen.

Eller förespråkar du det här att i och med digitaliseringen så ska vi förlora de möjligheter vi har idag via bibliotek.

För det tror jag är lika illa. Å ena sidan varnar du för att den professionella journalistiken kan försvinna. Och det håller jag med om – att händer det så kan ju definitivt inte “amatörerna” kompensera detta – utan det skulle helt enkelt leda till en katastrofal utarmning vilket skulle gynna den politiska makt som helst skulle kunna se att den kan verka utan opposition.

Å andra sidan – händer det att tillgängligheten till tidningar, böcker och upphovsrättsskyddat material försvinner i och med digitalisering – ja då förlorar vi ju de rättigheter vi idag har att läsa alla böcker och tidningar osv vi vill. Det skulle leda till en lika katastrofal utarmning av demokratiska fri- och rättigheter vilket på samma sätt skulle gynna politiska krafter som helst skulle verka utan att någon opponerade sig.

Så hur löser man problemet?

Finns det någon motsvarighet till biblioteksersättning o likn som man kan få i det digitala samhället?