Jag tar med mig dina tankar kring att åsiktsdrivna texter inte är journalistik och jag gillade din tydlighet och botten i resonemanget.

Det är sällan man hör en sådan bestämd uppfattning om vad journalisthantverket egentligen handlar om, och det är uppfriskande.

Däremot står det ju med Sofias och Fredriks kommentarer klart, att även om vi väljer en bredare syn på vad som är journalistik, så kanske inte det heller räcker för att att beskriva det mediala nyhetslandskapet?

I övrigt – låt oss bordlägga resonemanget om den journalistiska kvaliteten kopplat till affären – jag har på känn att det kommer mer på det området från det här hållet! ;)

Men man kan lära en hel del av historien. Någon som minns hur tongångarna gick när vi fick närradio i Sverige…

Men du säger att vi gör det svårt för oss i den här diskussionen. Och att det handlar om KVALITETEN på det du kallar journalistik.

Jag är kanske lite envis jag vet, men jag menar fortfarande att just kvaliteten – oavsett om vi använder din eller min definition av journalistik – inte kommer att stå i relation till säljbarheten i dag eller i framtiden.

Nyheter vill liksom musik och film vara fria och det är viktigt att ta fasta på detta i tid.

Att det sett ungefär likadant ut under mycket lång tid betyder inte att det är en naturlag som alltid kommer att vara sanningen eller det rätta.

Åsiktjournalistik finns per definition inte, lika lite som att recensioner är journalistik – även om det är en avlönad journalist bakom pennan.

För länge sedan fanns det även en diskussion om att införa ungefär samma legitimeringstänk som t.ex. advokater, läkare och revisorer har; dvs “auktoriserad journalist” som förbinder sig att följa de pressetiska reglerna som ju utgör grunden för yrket. Och bröt man mot dessa regler skulle man kunna mista legitimationen. Det hade nog varit vettigt med ett sådant system idag…

Idag kan man rent rent teoretiskt bli utesluten som medlem från journalistförbundet om man brutit mot god pressetik. Men det har aldrig hänt vad jag vet.

Om vi vill leva med den distinktion att det som försiggår fritt på webben per definition inte är journalistik, men det som skrivs av professionella (avlönade) skribenter på särskilt avsedda plattformar är det, då finns det en rent teknisk/moralisk komplikation att ta hänsyn till:

Med RSS eller hyfsat sofistikerade “skrapverktyg” kan innehållet inte skyddas från spridning. Syndikeringen och aggregeringen ökar ju snarast och det enda sättet att skydda sin produkt blir då att stänga ute sökmotorer, förhindra olika typer av länkning och syndikering och att låsa särskilda areor av sajten och tillåta tillträde enbart för dem som betalar.

Då uppstår i huvudsak två problem:

1. Det kommer någon annan som gör det gratis.
2. Om det finns en möjlighet för betalande prenumeranter att egenmäktigt duplicera och sprida materialet, ja då kommer så att ske.

Ergo, liknelsen vid musikbranschen.

Analogin med restauranger fungerar över huvud taget vilseledande. När maten väl är död så växer den inte längre via celldelning – men det gör information. Och ingen av oss har väl ett kylskåp hemma fullt med all världens mat, helt fritt och bara för oss att utifrån våra egna smaklökar välja det vi tycker om?

Däremot vill jag gärna betona att jag helt håller med om att exempelvis inte SSBD konkurrerar med klassisk rapporteringsjournalistik. Men kanske med krönikörer och ledare? Och om det som diskuteras här och på andra platser på den sociala webben har sitt ursprung i olika nyheter – är inte vi kommentatorer då också journalistiska medskapare?