Men jag tror på mer av show, don´t tell.

Journalister hatar att bli skriven på näsan och älskar att dissekera och vända och vrida (ibland sönder saker) eftersom man är skolad i just det überkritiska förhållningssättet.

Ska man försöka förändra måste man vara uthållig och envis och orka göra om saker och ting hela tiden. Droppen urholkar stenen.

Sedan är vi en liten redaktion, sju tjänster totalt som täcker nyhetsdygnet från 04 till klockan 22 vilket säger sig själv att vi har svårt att klara av allt vi vill göra och man ibland får kompromissa sig fram och ta saker i små steg.

Eller handlar det om uppföljning efteråt, att visa på hur bra det funkar och vilka effekter det ger?

Eller handlar det om att slussa in även de misstrogna på twitter?

Eller handlar det om något helt annat. När möjlighet till insyns finns så blir jag lite girig, då vill jag veta allt ;)

Motstånd: Ja och Nej. Nej i den mån att ingen ifrågarsätter tanken med ett forum eller en hemsida eller så. Men ja, det finns och har funnits ett motstånd som bland annat handlat om ovana att hålla sig kvar i ett ämne så mycket mer än det klassiska två 1) Nyheten och 2) Uppföljningen med ansvarig.

Kritiska synpunkter har också kommit i form av att ämnet blir tjatigt, tittarna tröttnar m.m.

Den andra typen av motstånd är att få med sig fler på redaktionen att använda dialogen som ett vardagligt verktyg i journalistiken. Nu är det framför allt Biträdande Nyhetschef och jag som driver det, med en del stöd från två reportrar som tycker att det är roligt med forum och twitter.

Slutligen vill jag säga att dialog är egentligen en attityd och ett förhållningssätt, plattformen är ointressant egentligen (samtalet på bussen eller twittrandet kvittar egentligen…). Det bygger på en insikt att ensam inte vet allt och kan allt, och en ödmjukhet att lyssna och ta till sig.

I dagens hektiska och stressade redaktionsklimat kan det vara svårt att hinna lyssna och ännu mindre lära sig det om man inte gör ett aktivt ställningstagande att bestämma sig för att det är just det man ska göra.

Klarar man detta, ja då får man belöningen i form av engerade tittare/läsare/lyssnare som berikar och utvecklar den egna journalistiken genom tips, idéer och synpunkter.

PS Adda oss gärna på twitter och fortsätt hjälp oss att bli bättre på att lyssna och förbättra vår journalistik. http://www.twitter.com/tv4uppsala

Det jag skulle önska, om jag ska önska, är *ännu* mer inside från Julia. Var det inte någon emot till exempel, hur gick snacket på redaktionen?

(BTW, försökte lämna den här kommentaren via iPhone först men det gick inte)

Nån gång kommer jag att skriva om saker jag gör själv också. Tanken med SSBD är att skildra branschen och journalistiken ur så många olika perspektiv som möjligt. Initfrån, utifrån, kritiskt och berömmande. Av olika personer med olika åsikter och erfarenheter.

Det jag ville kommentera var mer en principiell aspekt; hur SSBD ser på att man skriver om det man själv varit med i. Hade någon annan skrivit om hur ni på TV4 Uppsala arbetar med kommentarer och twitter hade det kunnat bli ännu intressantare.

PS. Jag tycker TV4 Uppsala på ett förnämligt sätt använder twitter för att kommunicera och ha en dialog med med sin publik. DS