Medierna måste vara lika viktiga som att bajsa

Massmediernas grundläggande problem är inte betalningsmodeller eller distributionsmetoder. Inte heller för låg, eller för hög, aktivitet i viss teknik. Att deras produkt inte är teknik borde vara en självklar insikt men verkar fortfarande inte vara det – men inte heller detta är det grundläggande problemet.

Problemet ligger helt enkelt i graden av angelägenhet.

Jag prenumererar på två morgontidningar. Ibland vet jag varför, men allt som oftast bollar jag med tanken på att säga upp prenumerationen. Varje dag efter frukost, varje dag efter att än en gång med en tung utandning ha lämnat tidningen därhän efter att ha läst ettan, nyhetssammanfattningen och eventuellt ledaren.

Är jag en ointresserad människa? Well, allmänbildningen har varit bättre. Men faktum är att jag lyckas skaffa mig rätt bra insyn i vad som händer i samhället varje dag ändå. Informationen hämtar jag från många olika platser: familj, vänner, nätet, nätet, nätet, radio … Precis som du, omger jag mig med informationskällor, precis som du kan jag inte undvika att snappa upp relevant information när den landar på mig.

Så, min prenumeration à 200 kronor per månad och tidning är oftast rätt bortkastade pengar, sett ur informationssynpunkt. Måste det verkligen vara så?

Nej, absolut inte. Tvärtom, för medierna själva måste det vara på ett annat sätt: det är en övertygelse som jag delar med många, en övertygelse som det börjar finnas allt större samstämmighet om. Alltfler pratar om att mediernas problem inte är icke-existerande betalningsmodeller utan ett underpresterande innehåll. Alltfler pratar om att problemet sitter i attityder, rutiner och vanor, inte i förmågan att utnyttja teknikens landvinningar och möjligheter. Här på SSBD har Anton Johansson redan varit inne på det.

För låt oss enas om en sak: teknik är fruktansvärt ointressant (om än inte obefintligt) som konkurrensfördel, jämfört med innehåll. Varför funkar suddiga, korniga, svartvita bilder i dagstidningen, men inte i annonser? Varför tittar folk på hackiga, suddiga, sunkiga Youtube-klipp, när ”film är bäst på bio”? Varför sitter vi och tankar ner burkiga intervjuer på podcasts, när P3 fyller timme efter timme med regionala humor-stjärnor?

Helt enkelt för att innehållet är mer intressant än presentationen. (Vilket inte gör presentationen oviktig – men vi tar det innifrån och ut, ok?)

Så, nu närmar vi oss kärnan. Medierna måste leverera intressant, relevant, nytt och unikt innehåll för att behålla vårt intresse. En självklarhet, kan tyckas, journalistisk grundkurs 1A. Det stämmer naturligtvis, men som vanligt: snacka går ju.

Kvällspressen går i nio fall av tio på ”intressant”. Statsradion på ”relevant”. Morgonpressen på ”nytt”. Ingen på unikt.

Det är ju så det ser ut! (Ja, här lämnar jag dörren vidöppen för vederlägganden, men du kan motbevisa mig hur mycket du vill och ändå ha helt fel. Fall till föga, innan du gör dig själv till åtlöje.)

Kombinationen intressant-relevant-nytt-unikt är i princip omöjlig att hitta i dagens mainstreammedier (på riksplanet, ska tilläggas). Det finns enskilda och tillfälliga undantag, men på det stora hela. Vad vi istället hittar är omtuggad, gammal, ytlig, relevant på ett högre plan-information. Lyssna till exempel på Ekot en hel dag: samma nyhet som kommer i morgonsändningen, ligger ofta kvar i sändningen till kvart i fem-ekot.

Vilket gör att mina skäl för att lägga tid på att ta till mig informationen eroderar. Jag hoppar helt enkelt över att läsa.

Jag vill inte hävda att det var bättre förr, journalistiken har utvecklats och på sina håll blivit bättre. Men en viktig skillnad är att massmedierna förlorat sitt informationsmonopol. Det som var unikt förr, blir idag allmängods som levereras i många olika kanaler.

En annan skillnad är massmediernas försök att modernisera sig, att behålla läsarna. Kanske du, liksom jag, upplever en trend i en kraftigt förändrad journalistik sedan det stora tabloid-skiftet kring sekelskiftet? Inte bara i layout och presentation vilket är naturligt, utan i journalistikens attityd, djup, frågeställningar? Kanske kan Martin Jönssons inlägg inför SvD:s senaste redesign ett resultat av detta: han skriver att det inte bara är tidningens utseende som setts över, utan journalistiken och redaktionens arbete som helhet. (Han är för övrigt ytterligare en som talar om innehållet som problemet, inte betalningsmodeller.)

Ett annat viktigt skäl är naturligtvis varufieringen av journalistik, en utveckling som pågått länge men accelererat de senaste decennierna. Utvecklingen innebär ofta att till exempel tidningens paketering förändras, medan innehållet står stilla.

Teknikutvecklingen, informationsutvecklingen och samhällets utveckling i stort är alla faktorer som måste påverka och påverkar strategier och utveckling inom medierna. Att journalister och medieledningar utnyttjar bästa tänkbara teknik både för informationsinhämtning och presentation borde vara självklarheter (ofta är det inte ens svårt eller kostsamt).

Men i all denna utveckling måste medieledningarna, ägarna och framförallt hantverkarna själva, journalister på alla plan, komma ihåg varför någon över huvud taget skulle vara intresserad av att betala för deras jobb:

För att de levererar ny, relevant och intressant information till mig. Och för att det bara är just de som gör det.

Då blir det plötsligt viktigt för mig att konsumera just denna medieprodukt – oavsett kanal. Jag kommer inte att kunna undvika det, på samma sätt som att jag inte kan undvika att gå på toaletten när det behövs. Vilken medieägare har råd att säga nej till det?

/Per Torberger

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , ,

(58%) (25%) (17%) (0%)
12 buttar
  • http://onethatknows.com Omer Rosenbaum

    En rolig metafor för rubriken…

  • http://twitter.com/annarosv Anna-Karin

    Första gången jag faktiskt läser att någon tror på ett ungefär som jag. Jag är säker på att den underpresterade journalistiken är den som förstör för tillfället. Det i samband med den journalistik som skrivs på ett ställe men förmedlas i flera kanaler. Förr gick det att ha en och samma artikel i flera tidningar (jmf t.ex TT Spektas nöjesartiklar) för läsarna fanns oftast bara på ett ställe.
    I dag äger mediehus flera tidningar och för att spara känns det onödigt att skicka flera att bevaka samma händelse. Samproduktion är en trend som vi ser allt mer. Men samproduktion gör att mångfalden försvinner. Det i samband med allt hårdare mallade sidor gör att produktiontempot ökar. Det blir snarare intressant att “fylla” sidorna än att göra ett bra jobb. Det är utrymmet som styr, snarare än grejen.
    Samtidigt så känns det som att flera journalister snarare skyddar sin arbetsgivare än vågar säga ifrån. Till exempel när den likriktade kulturjournalistiken fick kritik nyligen. Inte gick redaktörer ut och pratade om det allt sämre arbetsklimatet som förstör för journalistiken, utan de snarare försvarade sin tidning. Det är skumt tycker jag.
    Om jag ska betala för journalistik så måste den bli bättre. Och för det måste man satsa. Jag vill inte betala för samma artikel i flera tidningar.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia Mirjamsdotter

    @Anna-Karin – Amen.

  • http://www.persvarld.se Per T

    @Anna-Karin: Ja, det ekar rätt bra i alla olika medier.
    Själv skulle jag gärna betala samma prenpris för min morgontidning även om den vore 24 sidor istället för dagens cirka 60. Jag hinner ju ändå inte läsa allt, vilket gör att det känns som bortkastade pengar. Men det blir svårt med nyhetsvärderingen, jag och grannen vill ha olika. Lösningen kanske är webben eller någon form av självprioriterat innehåll, men det är fullt av fallgropar där med.

    Sedan jag publicerade har jag dock börjat tänka i andra banor. Tänk om det inte är innehållet det är fel på – vad är det då? Om vi bestämmer oss för att innehållet är bra, vad blir då problemet?
    Det kan vara ett fruktsamt frö som jag tänker vårda en stund för att sedan återkomma i ämnet.

    Vore kul att höra mer om dina tankar: finns de publicerade på annan plats?