För att sammanfatta svaret så tror jag både Olle och du har en poäng. Det är lätt att bli hemmablind när man jobbar med nya medier i Stockholm och det är bra att få andra perspektiv.

Men samtidigt tror jag att bilden är mer komplex än vad Lidbom beskriver den som. Det går tvärtom väldigt fort på vissa områden och i vissa målgrupper, framför allt hos de yngre som är uppväxta med internet. Samtidigt är det trögrörligt på andra håll. Men jag tror att förändringstakten snabbt kan öka även i de leden när teknikinnovationerna går från nördiga till användbara och vettiga för en bredare massa.

Visst är det möjligt att jag överskattar hur fort förändringarna får genomslag, det får framtiden utvisa. Det är ingen som har ett definitivt svar på det i dag. Men som mediebolag kan man inte luta sig tillbaka och tro att det går att göra det man alltid gjort och inte se vad en uppkopplad värld kommer att innebära för verksamheten.

Läs gärna också Sofia Mirjamsdotters inlägg här på SSBD om samma ämne om du inte redan har gjort det. Hon har en bra infallsvinkel på det.

“Dagstidningarna har sett sina stora annonsmarknader flytta ut på nätet.
Skivindustrins hela affärsfundament är försvunnet. CD-skivan finns snart inte längre,
TV-tablåerna börjar bli överflödiga
och ingen med vettet i behåll skulle väl få för sig att starta en videouthyrningskedja.”

De här meningarna stämmer säkert för ett visst segment av mediebranschen. Men. Inte för att på något sätt vara teknikfientlig, men kom ner på jorden. Bara för att du ser tendenser i din bubbla betyder det inte att samma tendenser gäller för en hel mediemarknad eller hela Sveriges befolkning.

För att bemöta dina exempel:
- Den lokaltidning jag jobbade på för några år sedan har en stigande annonsmarknad på webben, men den är försvinnande liten i jämförelse med den traditionella annonsmodellen i papperstidningen.
- Skivindustrin och cd-skivan lär klara sig några år till. Visst dyker försäljningen, men jämnåriga polare köper skivor nästan lika mycket som förr. Och går vi upp en generation är cd-skivan det enda sättet att konsumera musik. Ta mina föräldrar till exempel. De är vanliga upplysta urbana uppkopplade människor som aldrig skulle komma på tanken att konsumera all musik via Spotify eller öppna ett konto hos Apple.
- Tv-tablåerna är i nämnda lokaltidning fortfarande en av de mer lästa avdelningarna.
- Angående videouthyrning så borde jag guida dig till min småstad en fredagskväll och videobutiken där. Det är fullt med folk som letar förströelse för kvällen. Att få tag på den senaste storfilmen är omöjligt.

Mina farföräldrar har effektivt lyckats undvika internet konsekvent och lever utan dator. De har i dagsläget inga planer på att börja twittra eller att få sina nyheter från bloggar i stället för från Rapport. Statistiskt har de 10-15 år kvar att leva. De är aktiva pensionärer som bor i en större stad.

Min poäng med att ta släktingar och kompisar som exempel är att visa att vi fortfarande har en tröghet i medielandskapet.

Vi står säkert i ett historiskt skede, men för att “spela en större roll för det demokratiska samtalet än någonsin” så måste vi kanske lyfta blicken och se människor runtomkring oss. De kanske inte ingår i något världsförvandlande bloggteam. Frågan är om vi för deras talan eller om vi stirrar oss blinda på teknikens framsteg.