Vi skriver historia här och nu

Media och underhållningsbranschen är mitt i en förändringscyklon. Affärsmodeller och värdesystem faller samman. Dagstidningarna har sett sina stora annonsmarknader flytta ut på nätet. Skivindustrins hela affärsfundament är försvunnet. CD-skivan finns snart inte längre, TV-tablåerna börjar bli överflödiga och ingen med vettet i behåll skulle väl få för sig att starta en videouthyrningskedja.

Distributionsmonopolen faller ett efter ett och allt blir tillgängligt ett klick bort. Det är en historisk tid och det går nästan att föreställa sig hur texten i historieböckerna kommer att börja.
“I slutet av 1990-talet började allt fler få tillgång till internet, ett världsomspännande nätverk som inom 20 år skulle koppla ihop hela mänskligheten och innebära den största informationsrevolutionen som världen skådat.”
Men det är svårare att veta hur texten kommer att fortsätta. Vad förändringen betyder för vår bransch är fortfarande höljt i dunkel. Hur vi agerar de närmaste åren kommer att bli avgörande för vilken roll vi spelar i framtiden.

För lite mer än elva år sedan, direkt efter att jag gått ut journalistlinjen i Skurup, flyttade jag till Stockholm för ett sex veckor långt vikariat på DN.se. Jag var fascinerad av nätet redan då och förstod att internet skulle få stora konsekvenser för journalistiken. Men i Malmö och Skåne fanns inget som liknade nätredaktioner så det var bara att flytta. På DN var vi en liten tapper, men kuvad skara, som predikade nätets möjligheter och hoten mot den traditionella affären. Vi var underdogs som ständigt var förbannade på att ingen lyssnade på vad vi sa. Vi tyckte oss förstå, men om någon hade frågat oss vad som väntade tio år bort hade vi knappast kunnat förutse varken Google, Spotify, Twitter eller Facebook.

Lika omöjligt är det att se in i framtiden i dag. Utvecklingen går till och med snabbare nu än för tio år sedan. Vem kan till exempel säga vad den mobila revolutionen och den nya mobilbredbandstekniken LTE kommer att innebära för mediekonsumtionen. Eller vad devicer som den omtalade tableten från Apple kommer att betyda och följas av.
Ännu svårare är det att se vad som kommer att hända när den fysiska verkligheten kopplas ihop med den digitala genom RFID-taggar och Augmented Reality (AR).

Snart är allt och alla uppkopplade – hela tiden.

Perspektiven är hisnande. Vi kan ha teorier om vad det innebär för mediebranschen, men förändringarna är för stora och genomgripande för att vår hjärna ska förstå vidden av dem och alla de nya möjligheterna som de skapar.

En omdaning av den här magnituden kräver ödmjukhet och en insikt om att det inte finns några enkla allmängiltiga lösningar. Till exempel ser framtiden för en tidning som DN helt annorlunda ut än för Expressen eller en lokaltidning som Ystads Allehanda. Lika olika ser det ut om man jämför SVT och TV3. Bara för att vi har en gemensam historiks produkt eller tjänst så kan vi inte koka ihop våra framtidsstrategier efter samma recept. Våra varumärken är laddade med helt olika förutsättningar. Och det är där vi måste börja resonemangen när vi formar våra strategier. Därför är också betaldebatten som förs nu så meningslös. Det finns inget allmängiltigt svar på om det går att ta betalt för digitalt innehåll. Det beror på innehållet och hur det förpackas. Nyhetsartiklar på webben – nej knappast. Livesport, musik och film i mobila devicer – ja kanske. Vi får testa och se helt enkelt, men branschen i stort kommer inte att överleva bara genom att ta betalt för det man alltid gjort. Det behövs bättre idéer än så. Så låt oss lägga energin på det.

För att komma vidare i debatten behöver vi både höja blicken och våga tänka stort samtidigt som vi inte glömmer att plocka ner teorierna till vad det innebär här och nu och översätta dem till konkreta förändringsförslag. Annars är risken stor att vi drabbas av handlingsförlamning. När förändringarna är så svåra att överblicka är det lätt att fastna i stora tankar som inte går att översätta till verksamheten och vardagen. Framtidsteorierna kan vara en vägledning men för att överleva behöver mediebranschen ta många små steg och hoppa från tuva till tuva trots att man inte riktigt vet vad som väntar längre fram.

Med alla skickliga skribenter och debattörer som nu är knutna till SSBD kan vi bli en viktig vägvisare som vidgar perspektiven och för resonemangen framåt. Men för att kunna vara det tror jag att det är viktigt att vi inte faller in i ensidig kritik av allt branschen gör och föreslår. Det är enkelt att plocka poänger på att kritisera, men det är utan tvekan ett underdogbeteende. Och i dag är vi inte längre några underdogs. Vi har en samlad kunskap som är otrolig värdefull för mediebranschen. Jag hoppas vi kan frigöra den och få SSBD att stå för framtidsoptimism och framåtanda. Det behövs. Och egentligen har de flesta av oss samma mål som de vi ofta kritiserar. Att hitta vägar så att medieföretagen överlever informationsrevolutionen.

Glöm inte att vi skriver historia de närmaste åren. Det är ett privilegium att få vara med om något så stort. Jag hoppas vi, och då menar jag både vi som skriver och ni som läser, kan vara med och skriva fortsättningen i historieboken så att den blir något i stil med: “Men de svenska medieföretagen var skickliga på att förstå vad internet betydde för journalistiken och affärsmodellerna och lyckades med beslutsamt agerande vända förändringen till något positivt. I dag spelar de en större roll för det demokratiska samtalet än någonsin.”

/Per-Åke Olsson
Blogg
Twitter

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(100%) (0%) (0%) (0%)
1 butt
  • http://twitter.com/morpac Morris Packer

    +1

  • Simon

    Det är frestande att koppla den här posten till Olle Lidboms varningar för elitism. Här skulle hans tes nämligen kunna bevisas slutgiltigt. Per-Åke, du har fel i din sammanfattning av medieläget i dag.

    “Dagstidningarna har sett sina stora annonsmarknader flytta ut på nätet.
    Skivindustrins hela affärsfundament är försvunnet. CD-skivan finns snart inte längre,
    TV-tablåerna börjar bli överflödiga
    och ingen med vettet i behåll skulle väl få för sig att starta en videouthyrningskedja.”

    De här meningarna stämmer säkert för ett visst segment av mediebranschen. Men. Inte för att på något sätt vara teknikfientlig, men kom ner på jorden. Bara för att du ser tendenser i din bubbla betyder det inte att samma tendenser gäller för en hel mediemarknad eller hela Sveriges befolkning.

    För att bemöta dina exempel:
    - Den lokaltidning jag jobbade på för några år sedan har en stigande annonsmarknad på webben, men den är försvinnande liten i jämförelse med den traditionella annonsmodellen i papperstidningen.
    - Skivindustrin och cd-skivan lär klara sig några år till. Visst dyker försäljningen, men jämnåriga polare köper skivor nästan lika mycket som förr. Och går vi upp en generation är cd-skivan det enda sättet att konsumera musik. Ta mina föräldrar till exempel. De är vanliga upplysta urbana uppkopplade människor som aldrig skulle komma på tanken att konsumera all musik via Spotify eller öppna ett konto hos Apple.
    - Tv-tablåerna är i nämnda lokaltidning fortfarande en av de mer lästa avdelningarna.
    - Angående videouthyrning så borde jag guida dig till min småstad en fredagskväll och videobutiken där. Det är fullt med folk som letar förströelse för kvällen. Att få tag på den senaste storfilmen är omöjligt.

    Mina farföräldrar har effektivt lyckats undvika internet konsekvent och lever utan dator. De har i dagsläget inga planer på att börja twittra eller att få sina nyheter från bloggar i stället för från Rapport. Statistiskt har de 10-15 år kvar att leva. De är aktiva pensionärer som bor i en större stad.

    Min poäng med att ta släktingar och kompisar som exempel är att visa att vi fortfarande har en tröghet i medielandskapet.

    Vi står säkert i ett historiskt skede, men för att “spela en större roll för det demokratiska samtalet än någonsin” så måste vi kanske lyfta blicken och se människor runtomkring oss. De kanske inte ingår i något världsförvandlande bloggteam. Frågan är om vi för deras talan eller om vi stirrar oss blinda på teknikens framsteg.

  • http://perakeolsson.se Per-Åke Olsson

    Simon, tack för en bra kommentar. Jag har svarat på Olle Lidboms inlägg på min egen blogg på http://perakeolsson.se.

    För att sammanfatta svaret så tror jag både Olle och du har en poäng. Det är lätt att bli hemmablind när man jobbar med nya medier i Stockholm och det är bra att få andra perspektiv.

    Men samtidigt tror jag att bilden är mer komplex än vad Lidbom beskriver den som. Det går tvärtom väldigt fort på vissa områden och i vissa målgrupper, framför allt hos de yngre som är uppväxta med internet. Samtidigt är det trögrörligt på andra håll. Men jag tror att förändringstakten snabbt kan öka även i de leden när teknikinnovationerna går från nördiga till användbara och vettiga för en bredare massa.

    Visst är det möjligt att jag överskattar hur fort förändringarna får genomslag, det får framtiden utvisa. Det är ingen som har ett definitivt svar på det i dag. Men som mediebolag kan man inte luta sig tillbaka och tro att det går att göra det man alltid gjort och inte se vad en uppkopplad värld kommer att innebära för verksamheten.

    Läs gärna också Sofia Mirjamsdotters inlägg här på SSBD om samma ämne om du inte redan har gjort det. Hon har en bra infallsvinkel på det.

  • http://fredrikstromberg.se Fredrik Strömberg

    @Simon
    – Liten kommentar bara, Simon. När Per-Åke pratar om tv-tablåerna tror jag inte att han avser tv-sidorna i tidningen. Utan det faktum att vi ser ett enorm ökning av användandet av on-demandtv där folk tittar på programmen när de själva vill och inte när de visas i stora rutan.

  • Pingback: Har jag glömt att vara konstruktiv? | jardenberg unedited