September, 2009


29
Sep 09

DN.se – bra och konstigt på samma gång

DN.se skrev sent i går kväll om förhandlingarna i EU-parlamentet kring paragraf 138 i telekompaketet – den paragraf som gör att det krävs beslut i domstol för att kunna stänga av en användare från internet.

Innehållet i artikeln kan betraktas som både oroande och upprörande, men vad jag vill uppmärksamma är presentationen.

På den positiva sidan: kika in på artikeln, så ser du hur DN samlar länkar till mängder av andra artiklar som berör olika delar av det 138-artikeln rapporterar. Det är inte bara väldigt bekvämt och informativt för mig som läsare, det visar också att tidningen har skrivit en hel del om dessa frågor. Mycket bra, tack för det!

Bild 18

Kolumnen till höger innehåller länkar till artiklar som behandlar näraliggande frågor – mycket bra!

En liknande länklista till källor utanför tidningen vore också välkommet, till exempel till de mest intressanta blogginläggen, till röster för respektive emot med mera – men det får vi vänta på. De länkar åtminstone in via Twingly.

På den inte så positiva sidan: kolla sidhuvudet ovanför artikeln. ”Kultur & Nöje”. Ehhh … jaha, är internet kultur eller nöje? Hur hamnade artikeln i denna sektion?
Om nu artikeln inte passar under politik eller samhälle, borde den hamna under ekonomi. Detsamma gäller alla artiklar om upphovsrätt, naturligtvis. För det är ju vad det handlar om: politik och ekonomi.

Där borde DN tänka om. (SvD verkar svaja: deras rapportering om 138 hamnar under inrikesnyheter, medan till exempel upphovsrättsrapportering kring Google hamnat på Kultur & Nöje.)


28
Sep 09

Gästbloggare: Rolf van den Brink

Idag gästbloggar Rolf van den Brink på SSBD. Det råkar sammanfalla med hans födelsedag – grattis! – och med den här postningen på Mindpark där han tas upp som en av de chefredaktörer som bloggat. Nu är han inte chefredaktör längre, istället har han skaffat en källarlokal med orange gummimatta. Men bloggar gör han.

Så – ordet över till Rolf van den Brink:

Tack snälla Mymlan för att jag får vara med i den fina diskussionsklubb som SSBD är. Den är tänkt som motpol till Joakim Jardenbergs Bloggteam på Mindpark. Det är bra med diskussionsklubbar. Skapar trygghet för dem som fruktar framtiden.

Paradigmskiften skapar möjligheter för alla som ser möjligheterna. Men möjligheterna förblir omöjligheter om ingen tar chansen att realisera dem. Jag tycker SSBD är ett utmärkt forum för alla som ser möjligheterna. Alla här är ju överens om att digitaliseringen förändrar mediernas förutsättningar i grunden.

Same, Same But Different. Jag tror på det. Men kanske inte på samma sätt som medlemmarna i de digitala rotaryklubbarna.

Vi är på väg till åter till tiden före tryckpressen, tillbaka till den muntliga traditionen där ingen upphovsrätt fanns, där ingen kunde äga en historia och ingen hade monopol på distributionen. Same, same, alltså. Men different, ja för att distributionen är digital och hela världen är uppkopplad.

Ibland anar jag att de digitala ryggkliarna på Mindpark och SSBD, anser att medierna lever vidare som i går, fast distributionen är digital. Det finns fog att se det så. De flesta analoga medier använder liknande affärsmodeller och journalistiska metoder när de uppträder digitalt. En bedräglig modell som är vida diskuterad. Just nu är knäckfrågan: hur ska medierna kunna ta betalt i den digitala världen?

Undra på det, Sveriges alla digitala versioner av de analoga medier omsätter inte ens hälften av vad Dagens Nyheter omsätter på ett år. Google i Sverige omsätter mer, en dryg miljard kronor per år. Och Sveriges näst största mediehus på internet efter Schibsted heter Microsoft som omsätter 300 miljoner kronor per år. På Google och Microsoft jobbar sannolikt högst en handfull journalister sammanlagt. Förståeligt därför att traditionella mediearbetare söker sig till de digitala rotaryklubbarna för att dämpa oron.

Det är också det som gör klubbarna så outhärdliga. Här sitter folk 30-40 år, som bevakar fina positioner och höga löner från gammelmedia, pr-byrån eller dataföretaget, och skriver kloka ord om digitala affärer. Det är fantastiska människor med grymma kunskaper, men de lever oftast på traditionella affärer.

Det är högst begripligt att kloka människor som Bonniers utvecklingschef Sara Öhrvall, Sydsvenskans Andreas ”jag är upphovsrättsindustrin” Ekström och Dagens Nyheters Jonas Leijonhuvfud grubblar över hur traditionella medier ska finansieras. Hur ska de annars få någon lön?

Allt medan Google och Microsoft bygger strategier för leva i en värld där berättelser och underhållning är gratis. Som det var på den tiden vi satt framför elden i stengrottan. Same, same.

Jag tycker diskussionen ofta är så fantastisk och brilliant att jag knappt vågar delta i den. Diskussionen får mig också att reflektera kring hur många i det digitala etablissemanget som faktiskt gör något av allt de bloggar och twittrar om. Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd.

Joakim Jardenbergs och Mymlans diskussionsklubbar är hämmande för utvecklingen.
Fundera en stund till kring framtidens journalistik. Ett smart inlägg, applåder från rotarykompisarna och så några timmar till på det fina jobbet finansierat på gammeldags vis, inte sällan på annonser från en papperstidning.

Tyvärr, faktum är nog att personerna som förstår sig på framtidens medieaffärer håller till i någon källare och jobbar häcken av sig hellre än häckar på SSBD och Jardenbergs Bloggteam.

Som Bill Gates, Paul Allen, Larry Page och Sergey Brin. Och även personerna bakom svenska Skype och Spotify som inledde sina karriärer med att ta jobba med den av etablissemanget ofta bespottade Pirate Bay-tekniken.

Sluta Sörja – Börja om Digitalt.

Själv har jag fixat en källarlokal med orange gummimatta. Så några inlägg mer här från mig blir det inte.

/Rolf van den Brink
@vandenbrink


28
Sep 09

Lär av bloggarna!

För att nyhetsmedierna ska kunna attrahera stora mängder besökare så krävs en utvecklad journalistik, det är ett vanligt resonemang. Och oavsett om du tänker tjäna dina pengar på antal sidvisningar, kringtjänster eller på kunskapen om sajtens besökare, så behövs ju onekligen – besökare.

Men hur fungerar det här med trafik då egentligen? Har nyhetsmedierna egentligen dragit några lärdomar från alla de välbesökta bloggare som finns där ute?

Nej, knappast.

Att skapa en välbesökt blogg ställer en del krav. Det handlar om att ha en fallenhet för att obehindrat kunna prata med människor på det ganska speciella sätt som sker på webben. Att vara intressant och värdeskapande på samma gång är få förunnat, men en del lyckas med konststycket att bli en del av vår kollektiva mediekonsumtion.

Fråga: Har nyhetsmedierna blivit mer personliga på webben? Kan jag i realtid möta de journalister som skriver, tillåts jag bygga relation med enskilda individer? Rekryteras journalister med hänsyn till hur duktiga de är att kommunicera på den sociala webben? Avsätts lika mycket tid till att möta artikelns reaktioner som att skriva den?

Bloggarna är också ganska experimentvilliga som regel. De publicerar mobilbilder och Spotify-listor, de filmar videosnuttar som de laddar upp på Youtube och sedan publicerar på den egna bloggen. Andra leker med radioformatet i olika podcasts, andra med widgets och ytterligare andra automatpostar länktips till allt från artiklar till webbtjänster.

Fråga: Varför ser tidningar på webben ut som tidningar? Bara ordet “webbtidning” är ju i sig mycket märkligt! Var är all video? Vart är allt ljud? Var är all interaktivitet? Var är fokuset på användarupplevelsen, interaktiviteten och det pedagogiska framställandet?

Är det något som framgångsrika bloggare (själv är jag till synes kass på detta!) har förstått så är det – länkekonomin. Bloggare länkar friskt åt höger och vänster bara det är aktuellt, de länkar både till vänner och fiender och gärna i varannan mening. Det är ett sätt att göra sig själv till en del av det pågående samtalet, ett sätt att bli hittad och ett sätt att bygga relationer. Men det är samtidigt ett hårt jobb, något som jag tror alla som någon gång drivit en välbesökt blogg kan vittna om.

Fråga: Varför länkar inte nyhetsmedierna helt vilt omkring sig?

I princip alla bloggare jag känner är oerhört roade av att lära sig mer om sina besökare. Vad klickar de på? Vad får dem att kommentera eller tipsa vidare om det jag skriver? Var kommer de ifrån? Hur länge stannar de? Vilka länkar och hur uppmuntrar jag fler att göra det? Ironiskt nog lönar det sig att inte vara populistisk, utan att över tid hålla sin linje på ett trovärdigt sätt.

Fråga: Varför skapar nyhetsmedierna inte webbplatser som bättre tar tillvara på kunskaperna om sina besökare? Varför får inte besökarna göra sina egna inställningar, välja sina egna nyhetsfilter och sina egna förstasidor?

Bloggare gillar när deras alster sprids för vinden. De skriver för att att bli sedda och hörda. Det hela har gått så långt att det blivit kutym för bloggare att tacka dem som på något sätt sprider deras tankar vidare. Istället för att bli arga och vilja ha betalt, alltså.

Fråga: Om journalistik handlar om att tillgodose allmänintresset, varför är det ett problem om det journalistiska materialet sprids fritt i de sociala nätverken? Varför inte tacka dem som faktiskt tar tid ur sina liv för att lyssna? Istället för att önska att de betalade för sig, liksom.

Bloggare förstår att kommentarsfältet är lika mycket värt som hela postningen. Om bloggaren kan möta en läsare – toppen. Om två läsare kan möta varandra hos bloggaren – magi! Därför är bloggare noga med att skapa mötesplatser för läsarna på andra plattformar än bara den egna, detta genom att finnas på allt från Twitter och Friendfeed till LinkedIn och Facebook.

Fråga: Varför distribuerar inte nyhetsmedierna sin digitala närvaro över fler plattformar än bara den egna? Varför hamnar inte alla foton på Flickr? Varför kan jag inte få mina nyheter via Facebook om nu jag trivs där? Varför läggs inte oklippta intervjuer ut i oskalat skick till remixkulturen?

Bloggare vet att det är viktigt att vårda sina aktiva ambassadörer. Vissa människor har helt enkelt ett starkt driv av att vilja delta i konversationen i kommentarer, via retweets på Twitter eller kanske genom att berätta om dig eller det du skriver på Wikipedia. Dessa människor går inte en på dussinet, dessa människor är går kanske en på tusen! Men faktum är att en enda ambassadör kan blåsa liv i ett kommentarsfält alldeles på egen hand. Därför älskar alla bloggare dem – till och med när de inte håller med.

Fråga: Varför tillåts inte nyhetsmediets digitala ambassadörer vara medskapare i större utsträckning? Varför delar inte nyhetsmedierna med sig av sin trafik till dessa engagerade människor? Varför ger man dem inte ett utökat inflytande som belöning?

Många frågor att fundera över. Som synes handlar inte så många om att göra bättre journalistik. Det handlar snarare om att förstå och anpassa sig till en ny sorts medielogik – den sociala medielogiken.

Sensmoral: Först anpassning – sedan avkastning.

/Jerry Silfwer
Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.


27
Sep 09

Veckan som gick – vecka 39

Ännu en vecka i skarven mellan de gamla medierna och de nya.

Diskussionen kring hur de traditionella medierna ska finansieras har fortsatt med en nästintill outröttad frenesi, de kanske starkaste postningarna i frågan den här veckan är Joakim Jardenbergs Mediehusen kastar pengar i sjön, tillsammans med all marknadsdata och Fredrik Strömbergs Nätproblemet löst, vi behöver bara mycket mer pengar.

Diskussionen har drivits till stor del av den bloggstafett i ämnet som startades med Fredric Karén på SvD.se. Men polariteterna i debatten är svåra att särskilja – ibland handlar det om betalningsviljan för journalistiken i sig, ibland om betalningsviljan för kringtjänster, ibland om nödvändigheten i att att anpassa sig till en ny medielogik.

Paula Marttila kliver in i handlingarna som SSBD-skribent via postningen Tradition är inte en affärsmodell, titeln hämtad från Internet Manifesto. Av reaktionerna att döma så är långt ifrån alla med på tåget. I sammanhanget andas Anna Serners utspel om att vi måste produktutveckla traditionella medier och Paul Frigyes Betalningsviljan: åter till papperet lite som goddag yxskaft.

Jonas Leijonhufvud pekar på att endast en av 20 är beredd att betala för nyheter på nätet. Frågan är väl om siffrorna är överförbara, pålitliga och vad de egentligen betyder? En av 20, är det bra eller dåligt?

Miriam Olsson avslutar stafetten med postningen Behov betyder betalning, men frågan är om det är så enkelt? Diskussionen lär fortsätta.

Och kanske är det inte bara nya idéer och lösningar som behövs?

Bonnier rekryterar Björn Jeffrey, tidigare vd på Good Old. På Bonnier finns sedan tidigare SSBD-bekanta namn som Fredrik Strömberg och Mikael Zackrisson. På R&D-avdelningen finns även namn som Emil Ovemar, Sara Öhrvall, Mattias Fyrenius och Thomas Mattsson.

Digmar anser att det borde hända mer på Bonniers med tanke på vilka resurser som finns.

Också PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson stärker upp sin sociala mediekompetens genom att värva Judith Wolst som nyligen hamnade på listan över VA:s 100 supertalanger.

Därtill har ju både Same Same But Different och Mindpark knutit till sig en rad social media naturals. Är det en jakt på en ny sorts talang vi nu ser inledas, eller är det talangerna själva som söker sig till plattformar i syfte att utöka sitt handlingsutrymme?

De 46 skribenterna på Mindpark inleder en ambitiös kampanj som handlar om att samla 100 iakttagelser av förändrande mediehändelser från nollnolltalet. Kampanjen kulminerar vid årsskiftet 2009/2010.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar de allt snävare avtalsvillkoren för författare. En del buzz från årets bokmässa annars, men inget som står ut.

Kristofer Björkman uppmärksammar att TU-projektet Tidningen i Skolan (TiS) arrangerar Tidningsveckan för sjunde året i rad. Utan tidningar, frågar sig Björkman. I sammanhanget kanske projektet Webbstjärnan är intressantare i regi av .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) och Richard Gatarski.

Axel Andén diskuterar frågan om vem som ska betraktas som ansvarig utgivare i sociala mediesammanhang.

Att släppa in läsarna i mediehusen är inte alltid enkelt och okomplicerat. Inte minst är artikelkommentarer ett ständigt dilemma för många nyhetssajter, något som Sofia skrivit om i en krönika på Aftonbladet. Hon följer upp den med en postning i Bloggvärldsbloggen där hon försöker svara på de kommentarer som skrivits i anslutning till krönikan.

En relaterad text vad gäller läsarnas förtroende för medierna i allmänhet och journalisterna i synnerhet har Paul Ronge skrivit, utifrån en debatt på Bokmässan.

I veckan uppmärksammades åttaårsdagen av Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Bland annat gjorde Babel i SVT ett program som helt vigdes åt Dawit. Och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tog initiativ till en ny gemensam kraftsamling över redaktionsgränserna, som fått stort gehör.

Ingen kan väl ha missat makthavare.se, annars – ta genast en titt. För i den revolution vi lever påverkas och förändras inte bara medielandskapet, utan faktiskt hela vår verklighet. Politiken och maktstrukturerna är inget undantag. Den som är intresserad bör givetvis besöka konferensen När tekniken förändrar politiken, som arrangeras av tidningen Fokus den 15 oktober.

Till sist: Per Torberger sätter veckans nyord: guilloua.


23
Sep 09

Tradition är inte en affärsmodell

“Tradition är inte en affärsmodell” är en av de 17 punkterna i ett nyligen publicerat manifest om journalistiken på internet, gemensamt framtaget av 15 tyska journalister, översatt av frivilliga till 15 språk inom en vecka. Förutom att just den punkten slår huvudet på spiken på varför mediebranschen gråter idag, är manifestet i sig ett utmärkt exempel på hur information på nätet fungerar och hur vi vill använda oss av den. Den otroliga kollaborativa styrkan av nätet varken kan eller ska hämmas.

Som Fredric Karén konstaterade i sitt inledande inlägg, har tåget gått för att ta betalt för nyheter på nätet. Personligen tror jag inte att den avgången någonsin har funnits i tidtabellen. Trots att jag tillhör generation X och under åtta år slet med att bygga upp betaltjänster som Aftonbladet PLUS och Viktklubb, har frågan om jag ska betala för nyheter på nätet alltid varit lika konstig som för tonårssonen till webbveteranen Per-Åke Olsson.

Så nej, jag tror inte på att ta betalt för nyheter. Och ja, det går att ta betalt på nätet idag.

Bo Hedin listar i sitt inlägg för- och nackdelar för en så kallad freemium modell, en del gratis, en del betalt innehåll. För att vara riktigt krass skulle Bo’s lista kunnat sluta efter nackdelarna, fördelarna tillhör så få förunnade att de knappt är relevanta. Att försöka “locka” kunder till att betala är främst en fin tanke på nätet, och det finns en mängd fler och enklare sätt att få reda på mer av ens läsare än via en betalvägg.

Det som ändock slår mig mest är att de flesta som refererar till Aftonladet PLUS och Viktklubb verkar helt missa det viktigaste: Det som vi på Aftonbladet gjorde år 2002 var att innovera. Vi gav oss ut på okända marker för att hitta nya lösningar. Att stänga sajten eller ta betalt för nyheter var aldrig ett alternativ. Många har också glömt att den första versionen PLUS med dejting, mejltjänst med mera inte var en fullträff. Vi gav inte upp utan gjorde om efter sex månader, under sex månader. En ny betalmodell med både nedlagda, sålda och upplåsta tjänster. Att arbeta med produkter som Aftonbladet PLUS och Viktklubb var lite som bergsstigning: utmaningar på utmaningar.

Så visst, Aftonbladet tar betalt för innehåll. Att de också tjänar pengar på dessa tjänster är ett resultat av ett kontinuerligt och envist arbete, varje dag, under sju år. Men som Mikael Zackrisson på VA.se också klokt påpekar finns det en anledning till att intäkterna från innehåll fortfarande inte särredovisas. Framgång kan utåt se ut att komma lätt, speciellt på internet där allt är möjligt och blir både billigare och enklare för var dag. Tro mig, ingen blir stjärna över en natt, och att upprätthålla framgång är ett hårt jobb. Jag brukar också säga att den som inte har lanserat tjänster till befintliga betalande medlemmar har inte levt.

Det är därför lite extra roligt att Charlotta Friborg på DN.se ställer mig frågan “Vad krävs för att få fart på innovationskraften och affärsutvecklingen i medieföretagen?”

Jag efterlyser mera entreprenörsanda inom mediebranschen. Många fascineras av musiktjänsten Spotify idag, men glömmer bort att de backas av investerare och har redan kämpat i 3,5 år. De är gratis endast i England, bland annat för att få upp ett trovärdigt medlemsantal gentemot musikbranschen, annonsörer och finansiärer. Ingen fungerande jämförelse med andra ord för mediebranschen, men väl för entreprenörsskap. Entreprenörsskap kännetecknas ofta av passion och kärlek till sin produkt, övertygelsen om att förändra och erbjuda något unikt. Skiftet som mediebranschen genomgår nu kräver långsiktig dedikation och envishet som Spotify visar, oftast med en pannlampa som enda redskap. Inget för mörkrädda eller för de som ämnar göra punktinsatser i hopp om att sätta en fjäder i hatten.

Jag är därför rätt tveksam på att förändring och innovationskraft i mediebranschen envar kan skapas i enskilda utvecklingsbolag eller affärsutvecklingsenheter. De är för avlägsna från den dagliga verksamheten och ofta hårt fokuserade på att leverera relativt kortsiktiga ekonomiska resultat mot den som står näst i hierarkin. Att hitta nya intäkter ligger tyvärr inte i naturlig korrelation till att skapa en bättre produkt eller tjänst, det som mediebranschen behöver mest just nu. För att åstadkomma det tror jag att alla i organisationen bör stå på samma golv. Tillsammans med sina läsare. Delaktighet föder motivation och förändringsvilja.

Jag sätter därför mina kort på de organisationer som utifrån nyfikenhet närmar sig innovation inifrån, som till exempel New York Times med Open, norska NRK med NRKBeta och Svenska Dagbladet med Pelle Sten’s intervjuserie “Vi bygger Internet”  på Utvecklingsbloggen. Initiativ som Sweden Social Web Camp och 24 Hour Business Camp,  där både Svenska Dagbladet, Blocket och Bonnier R&D deltar aktivt, är bra sätt att ta del av utveckling och innovation.

När Charlotta Friborg i förväg undrade vad jag var beredd att betala för på nätet antecknade jag: “Jag betalar idag för enkelhet, funktionalitet och konkret nytta, för att till exempel enkelt kunna titta på en spelfilm eller för att ha mina bilder tillgängliga för andra.” Det som är viktigt för mig. Ungefär som The Guardian’s digitala chef Emely Bell resonerar kring betalt innehåll: “…där du tillför nytta, bekvämlighet och funktionalitet till läsaren”.

Ord som mediebranschen bör ta till sig då det i regel bara finns tre sätt att tjäna pengar på internet idag (utelämnar ren sökmotormarknadsföring): Tjänster som sparar tid och/eller pengar samt underhållning (spel, sport, nöje). Kan du skapa något som konkret hjälper dina läsare att spara tid och/eller pengar blir du per automatik relevant.

Det borde rimligtvis vara en liten fördel för lokaltidningar vad gäller att skapa engagemang och konkret nytta. Eftersom jag ska lämna över stafettpinnen till Bosse Svensson, vd på Stampens utvecklingsbolag Mkt Media med uppgift att utveckla lokaltidningarnas affär, ska jag vända blicken dit.

Lokalt sök är ett växande affärsområde och det går att tjäna pengar på lokalt innehåll. Två exempel på det är Curbed som tjänar pengar på nischade lokala bloggnätverk inom mat, handel och bostäder, samt Topix, nyhetsaggregator för lokala nyheter som vid sidan av Google gör en egen affär genom att erbjuda communityfunktion till nyheterna. Visst, marknaden i USA är större, men så är även konkurrensen mördande.

När nu drygt hälften av Mkt Medias’ tidningar visar fallande besöksstatistik undrar jag: Vilka behov och problem kan lokaltidningar lösa för sina läsare som de skulle vara beredda att betala för? Vilket lokalt innehåll är du själv beredd att betala för på nätet?
Bosses svar finns att läsa här.

Jag vill avsluta med viktiga ord om innovation och entreprenörsskap (se hela!) av Jeff Bezoz, vd Amazon.com, bokhandlaren som slog teknikvärlden på fingrarna med Amazon Cloud Computing och elektronikjättarna med Amazon Kindle (därmed inte sagt att läsplattan är framtiden). Jeff Bezoz är känd för att fortfarande hänga i publiken på mindre utvecklarkonferenser för att snappa upp nya affärer och lösningar.

/Paula Marttila