Opinionsbildning anno 2009

Vem står för opinionsbildningen i Sverige idag?
Är det massmedia, bloggarna, eller lobbyister och PR-konsulter?

Svaret på den frågan måste nu som förr vara ingen av ovan nämnda, eller kanske snarare alla tillsammans.

Opinionsbildning bygger nämligen på engagemang, och intresse.

Det spelar ingen roll vad en tidning vill skapa opinion om, ifall det skrivs metervis av artiklar i ett ämne, om ämnet och innehållet inte intresserar, engagerar och upprör tillräckligt många läsare.

Det spelar ingen roll hur enträget en klick bloggare driver en fråga om de inte lyckas nå utanför den egna sfären.

Opinionen styrs inte via lobbyister i vems ärende de än må gå, om inte mottagarna av lobbyingen tilltalas av det framlagda budskapet.

Alla som jobbar inom massmedia vet att det finns ämnen som enkelt väcker människors intresse och vilja att engagera sig, skänka pengar och protestera på olika sätt. Det är så pass enkelt att inga PR-konsulter behövs. Barn och djur. Framförallt sjuka barn och misshandlade djur.
Sedan går det alltid att spela på den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Att skandalisera makthavare utifrån ekonomiska argument är mycket tacksamt om man vill att de stora massorna ska reagera.

Och så finns det de där svårare frågorna. De som kräver mer än en bild på ett barn med stora blå ögon för att den enskilde ska lyfta på rumpan och gå ut och vifta med plakat eller skriva under en namninsamling. De som kräver mer information, fakta och bearbetning för att det ska bli tydligt hur det kan drabba enskilda.

Dit hör signalspaningslagen, i folkmun kallad “FRA-lagen”.

En fråga som det skrevs om i ett tidigt skede, mer rapporterande än granskande, det handlade ju om teknik, datorer och elektroniska signaler gudbevars, sådant som är komplicerat att förklara och som skulle krävt många timmars arbete för att till fullo sätta sig in i. Sådant säljer inte lösnummer.

Och här kommer bloggarna in i bilden. Jag säger bloggarna, eftersom det står ganska klart att de PR-konsulter DN skriver om kom in i bilden i ett ganska sent skede av det som kom att bli ett gigantiskt uppror mot riksdag och regering.

Bloggarna som inte släppte ämnet. Sådana som exempelvis Oscar Swartz med gedigen kunskap om ämnet, som rotade och grävde och plockade fram relevant information och hjälpte till att tolka den så att andra förstod. Med god hjälp av andra bloggare som gav sin syn på saken vaknade allt fler ur den Törnrosasömn många svenskar lever i eftersom vi fått lära oss att vi lever i det bästa landet i världen inte minst vad gäller demokratiska värderingar och sådant som har med personlig integritet att göra.

Att försöka bestämma att det var bloggarna, gammelmedia eller PR-konsulter som spelade den viktigaste rollen i FRA-upproret är knappast möjligt. Framförallt är det inte särskilt intressant, för precis som så många bloggare skrivit de senaste dagarna – PR-konsulter eller ej – de skulle aldrig engagerat sig om de inte ansåg att det var en viktig fråga att engagera sig i.

Vad DN gör är att kasta åtminstone en liten sten i ett glashus när de beskriver PR-konsulterna och deras påverkan på bloggarna så att det tolkas som något fult och som om bloggarna vore lättköpta och lättmanipulerade, när faktiskt en väldigt stor mängd av det material som publiceras i svenska tidningar har en PR-byrå som första och ofta enda källa.

Kvällstidningarna kan smälla upp bilder på nyfödda noshörningar men om bilderna inte berör eller känns viktiga för mottagaren kommer heller ingen att engagera sig för den lille noshörningen.

Makten över opinionen ligger inte hos någon enskild person, PR-byrå eller medieföretag, det är det som är det fina i en demokrati med yttrandefrihet. Däremot kan ovan nämnda i samspel skapa opinion i viktiga frågor som är engagerande. Något som både PR-byråer och etablerade medier kan och bör dra nytta av, och lära sig hur man skapar opinion i ett nytt landskap.

Det finns inga garantier för att lyckas, även om man lyfter upp behjärtansvärda frågor på agendan. Ett färskt exempel är Expressens försök att skapa en opinion för Dawit Isaak. De har tagit hjälp av både bloggar och mikrobloggar, de har de fakto gjort allt rätt utifrån det vi idag kan om hur man får med sig bloggvärlden. Men frågan är av någon anledning inte tillräckligt het, kanske fel i tiden, eller helt enkelt inte engagerande. Visst – några bloggare har hakat på och skriver om Dawit, och många skriver på namninsamlingen, men någon bloggbävning blir det inte.

Det kan också ha att göra med konkurrensen från andra frågor som upptagit folk de senaste veckorna, så som rättegången mot TPB och Kronprinsessans förlovning. För att en fråga ska segla upp och få genomslag i folkopinionen krävs inte bara att ämnet är intressant. Det krävs tajming också. FRA-debatten hamnade inte på var mans läppar förrän riksdagsvoteringen närmade sig och det hela kändes verkligt, och folk insåg att den galna lagen faktiskt på allvar skulle röstas igenom.

Men varför allt detta snack om bloggmakt och att pressen inte längre är den tredje statsmakten, om det är som det alltid har varit?

Allt är inte som det alltid har varit. Det beror inte enkom på bloggarna. Det beror på att vi lever i en kommunikationsrevolution, som kommer att ge idag oanade konsekvenser för oss alla. Det som syns idag är det faktum att det finns ny teknik som tillåter människor att publicera vad som helst hur snabbt som helst och göra det tillgängligt för resten av världen med eventuell språkförbistring som enda hinder.
Tidigare krävdes betydligt större ansträngningar för att engagera sig i opinionsbildning. Det kunde vara att skriva ett brev och posta till en tidning och hoppas på publicering på en insändarsida. Det kunde också vara att skriva plakat och ge sig ut och demonstrera. Framförallt var det för bara några år sedan betydligt krångligare att skaffa information och kunskap tillräcklig för att kunna ta ställning i olika frågor.

Man kan säga att allmänheten för några år sedan i mycket högre grad var beroende av mediernas rapportering för att kunna bilda sig en uppfattning. Möjligheterna att kontrollera riktigheten eller att hitta en annan infallsvinkel på det som medierna gjorde gällande var små. Däri ligger den stora skillnaden i dagens medielandskap, och det är det vi menar när vi säger att massmedia inte längre är den tredje statsmakten.

Idag är den kunskap som tidigare krävde ett par besök på biblioteket och hos något myndighetsarkiv, flera telefonsamtal och kanske en resa ofta bara ett knapptryck bort. Och det påverkar självklart opinionsklimatet och sättet vi kommunicerar med varandra.

Bloggarna är en del av det, och bloggarna är – förlåt om jag upprepar mig – inte en homogen rörelse.
Bloggen har helt enkelt blivit det naturliga verktyget för den lilla människan som vill berätta en historia eller uppmärksamma omgivningen på en orättvisa, eller för den delen – visa upp dagens outfit för omvärlden.

Om en bloggare skriver om en fråga som är tillräckligt intressant och engagerande kommer den att få uppmärksamhet och genomslag i olika grad naturligtvis beroende på digniteten.
Precis som att den tidning som skriver om en fråga som inte är tillräckligt intressant och engagerande inte kommer att kunna uppbåda någon opinionsbildning.

Därför är det näst intill skrattretande att se när vissa representanter för den tidigare tredje statsmakten fäktar vilt och med sarkastisk ton nedvärderar den opinionsbildning som kommer från gräsrötterna, från folket.

Den som ljuger kommer att avslöjas, förr eller senare, vare sig lögnaren är en författare, en vanlig simpel bloggare eller en stor dagstidning.

Spännande, eller hur?

Och så en påminnelse om att Babel i SVT2 ikväll handlar om just opinionsbildning i det nya medielandskapet, medverkar gör jag själv, PM Nilsson och Jan Guillou.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , , ,