Veckan som gick – vecka 9

Tiden rusar iväg, denna vecka har varit fullbokad och jag har varit på resande fot. Det har i vanlig ordning varit en mycket händelserik vecka, och många är ämnena jag gärna skulle haft tid att utveckla i egna bloggposter, men det har inte hunnits med. Bättring utlovas.

I måndags var jag i Uppsala och medverkade i P1 På nätet. Det handlade om bloggar och mikrobloggar, lyssna här.
I fredags var jag i Stockholm för att spela in Babel, som sänds i SVT2 på onsdag klockan 21.30. Där diskuteras opinionsbildning och maktförskjutning från traditionella medier till bloggvärlden, medverkar gör förutom jag också PM Nilsson och Jan Guillou.

Vad gäller diskussionen om bloggmakt och bloggbävningar har jag funderat en del över vad som faktiskt skapar en bloggbävning. Vilka olika ingredienser som ska till för att bloggosfären ska sluta upp kring en fråga. Ett ämne som under helgen seglat upp till en viktig och intressant debatt i och med DN:s granskning av FRA-debatten:

DN har granskat FRA-motståndet, som skakade Sverige 2008. Bakom den till synes spontana gräsrotsrörelsen fanns inte bara Piratpartiets strateger utan också flera pr-byråer, med uppdrag att väcka ett folkligt uppror mot förslaget.

En granskning som upprört och vållat stora proteststormar i bloggvärlden. Och någonstans bevisar det att inte ens en stor tidning som DN kan skriva något som verkar som ett stort avslöjande utan att bli tillträttavisade, ifrågasatta och granskade in i minsta detalj. Henrik Alexandersson skriver:

Så jag hoppas att DN nu även kommer att skriva om de hundratals riksdagsledamöter som lobbat för FRA mot en ersättning på sisådär 50.000 kr i månaden; alla tjänstemän på departementen som har verkat politiskt i frågan; de PR-byråer som har anlitats av regeringen; de resurser som FRA har lagt på spinn och de intressen som ligger bakom massavlyssning av svenska folket.

En fåfäng förhoppning kanske. Men ändå.

När FRA-frågan tog skruv insåg jag tidigt att det skulle komma att bli smutsigt. Därför har jag (om inte annat, så av ren självbevarelsedrift) valt att vara helt öppen med allt jag gjort.

Därför känns det lite beklämmande att andra försöker dölja sina kort. Sådant straffar sig. Alltid. Vilket är precis det som skett nu. Vilket jag tror har sänkt FRA-motståndet en smula i många vanliga DN-läsares ögon.

Som jag brukar säga: Ljug inte om sådant som går att kontrollera. ;-)

Second Opinion skriver Piratpartiets ledare Rick Falkvinge:

Det pratas om PR-byråer. Det pratas om vem som betalt vem. Det pratas om vilka som hållit i trådarna, vilka som skickats fram. Det här är kännetecknande för gammelmedia och den gamla världen: saker kan bara fungera om någon har en chef och om någon betalar.

Exakt samma sak såg vi under Pirate-Bay-rättegången. Åklagarsidan ställde samma frågor hela tiden: vem bestämde? Vem betalade? Vem avgjorde ifall något skulle göras?
De var oförmögna att över huvud taget förstå att saker kan ske med gräsrotskraft. Jämför nu när Roger Wallis’ fru fick blommor för femtiotusen för att Roger Wallis kastat ur sig en förflugen kommentar att “nej, jag vill inte ha någon ersättning, men ni får gärna skicka blommor till min fru”. Och så händer det, bara sådär, i större skala än någon någonsin hade kunnat få en formell budget för. Den här svärmkraften skrämmer etablissemanget, och måste förklaras bort med att det var regisserat.

Niclas sammanfattar det hela här, och debatten lär pågå ett tag till.

Min gissning är att detta kommer att orsaka nästa stora skalv i bloggvärlden. Det har redan börjat, men erfarenheten säger att det blir intensivare under slutspurten.

Samtidigt försöker tidningen Expressen att starta en egen bävning och engagera bloggare i kampen för Dawit Isaak. Det börjar röra på sig även om det går trögt. Minns när Björn Wiman för några veckor sedan frågade på mikrobloggarna hur man skulle kunna gå till väga för att starta en bloggbävning för Isaak. han fick mängder av goda råd. Frågan är om ett gammelmediaföretag som Expressen kan starta en bloggbävning, eller om den måste komma underifrån? Å andra sidan talar ju DN:s granskning om PR-konsulter mot den tesen…
Jag har en annan teori om varför det går så pass trögt, och det har jag skrivit om här.

Johan Kellman Larsson har skrivit en för papperskramare dyster sammanfattning över dödsryckningar i tidningbranschen under veckan:

San Antonio Express News sparkar 75 personer på nyhetsavdelningen; Providence Journal sparkar 100 (18 från nyhetsavdelningen); i Denver accepterade journalisternas fackförbund en lönesänkning med 12%; och Washington Post redovisade ett intäktstapp på 77% under 2008.
Renommerade Hallmark sparkar 28 personer och magasinet läggs ned. Detta trots att annonssidorna ökade med 11% under 2008.
Även Cooking for 2 och Backyard Living lägger ned.
San Francisco Chronicle är på väg mot nedläggning och både Seattle Post-Intelligencer och Time går uselt vilket snart (eventuellt då) kommer innebära att en av USA:s största städer blir helt utan dagstidning.

Det händer i USA, men innan året är slut lär vi ha fått se flera liknande scenarior i Sverige. Det har redan börjat. Från Norge får vi veta att Aftenposten Aften blir tredagarstidning, och det vore märkligt om inte någon svensk tidning också går den vägen snart.

Papperstidningens död behöver ingalunda betyda att branschen går under, eller journalistiken. Däremot krävs offensiva satsningar på nya affärsmodeller och sätt att nå nyhetskonsumenterna, något som bland andra Marc Andreessen pratar om i filmen som Mindpark visar och även sammanfattar för lata som inte orkar titta. Jemima Kiss på Guardian har skrivit om att ta betalt för innehåll online:

The FT, another title to have benefited from wealthy readers willing to pay for access, chose a model that would sustain its profile with search engines by allowing free access to up to 30 stories each month. However, general news sites have far greater competition for content and have had very limited success in introducing paywalls. The New York Times introduced Times Select in 2005, putting some popular columnists and archive content behind a subscription wall, but closed it in 2007, concluding “double-digit advertising growth” should be the priority. Instead, its online advertising has declined in value. Speaking on the Charlie Rose Show two weeks ago, Robert Thomson, WSJ publisher and former Times editor, said the downturn had shown the value of the WSJ’s subscription model. “There are still opportunities out there for people who are constantly reviewing their strategy … there is absolutely no doubt it is getting much easier to charge people [via micropayments] and that people are more comfortable about paying in that way. Whether they will pay for content that is now free, that is the question.”

Jeff Jarvis tycker fortfarande att det är en dålig idé att ta betalt för nyheter, och han har goda argument:

But online news is different for many reasons. First, as soon as knowledge is known, it’s a commodity—and not a scarce one that can be controlled. Second, there is no end of competition online. As countless publishers have observed about their nemesis, craigslist, it’s impossible to compete with free.

More important, in the complete P&L of paid content, charging brings expenses and liabilities. It costs money to market to acquire purchasers or subscribers (a magazine in the subscription-heavy U.S. market may spend £30 to get £9 in circulation revenue; profitability comes from advertising—or it used to). Charging for content reduces audience, which in turn reduces advertising revenue. And putting a wall around content keeps it out of the conversation and devalues brands (this is why New York Times columnists were said to hate their paper’s aborted effort to charge pennies for their thoughts).

But here’s the killer: When content is hidden, it cannot be found via search (not to mention bloggers’ and aggregators’ links). In a link and search economy, content gains value only through these recommendations; an article without links has no readers and thus no value. The real cost of charging for content—and it’s a cost born by the content owner—is a loss of Googlejuice.

Och apropå det har Aftonbladet äntligen fattat hur dumt det är att ta betalt för krönikörerna på nätet. Precis som Kalle Ljungkvist säger – krönikor är ofta tacksamma för bloggare att skriva om och länka till – och nu har ju även tidningarna börjat kommentera och länka till varandra – så även om det kan vara lönsamt att ha visst redaktionellt material låst i sin PLUS-tjänst är det inte krönikörerna man ska låsa in.

GP gör helt rätt som väljer att inte snåla på sina webb och mobilsatsningar när det ska sparas. Däremot minskar de på omvärldsbevakningen. Också DN ser över sin utlandsbevakning, något som Sundsvalls Tidnings ledarskribent Marcus Bohlin kommenterar med ogillande:

Nog för att det kostar en hel del pengar att ha korrespondenter ute i världen, men en av anledningarna till att prenumerera på DN tycker jag är just att de har ett eget nät av korrespondenter ute i världen och inte förlitar sig på samma utrikesnyheter som alla andra (läs: TT).

Jag är övertygad om att DN börjar i fel ände om man nu skall börja spara pengar genom att försämra de delar i tidningen där man faktiskt kan leverera unikt material.

Schibstedaktien rasar, något som drabbar bland andra Helsingborgs Dagblad.
Östra Småland krymper redaktionen, jag bara undrar hur mycket mer det går att krympa redaktionerna. har någon funderat på att upplagetappen delvis kan bero på sämre innehåll i tidningarna? Det säger sig självt att 25 personer inte kan göra en lika bra produkt innehållsmässigt som 35, samtidigt som de ska publicera sig i fler kanaler och med fler deadlines.

Knappast någon har missat att Schibsted slår ihop Aftonbladet och Svenska Dagbladet till ett bolag – Schibsted Sverige. Mediebloggen på DN kommenterar och applåderar. I samma veva kommer de båda tidningarna att gå igenom vad som verkar bli ett stålbad. Det drabbar båda även om det är Svenskan som förlorar medan det går fortsatt bra för Aftonbladet. Svenskans vd Raoul Grünthal är dock positiv. Och från redaktionens håll talas om förnyelse, bland annat i Bo Hedins nya blogg som heter just “Bo Hedin om att förnya SvD“. Den ska bli spännande att följa.

Under veckan har rättegången mot The Pirate Bay fortsatt (här en summering från första rättegångsveckan) och jag rekommenderar den intresserade att läsa Sam Sundbergs blogg på svd.se. Under veckan har han bland annat publicerat resultat från olika undersökningar som drar olika slutsatser om fildelningens effekter. Onekligen intressant, och definitivt objektiv rapportering.
The Guardian hade också en intressant sammanfattning i början av veckan.
Det har varit mycket skriverier om vittnet Roger Wallis, och han blev snabbt en hjälte hos TPB-vännerna. Oscar Swartz skriver om Wallis.

Något mer subjektivt har Piratpartiet skapat en stream där olika bloggare rapporterar och tycker till. Inte desto mindre intressant läsning.
Och apropå fildelning har Lisa Bjerre skrivit en krönika i Journalisten om laglig fildelning som arbetsredskap för journalister och mediehus.
I samma Journalisten har Paul Frigyes skrivit om “Upphovsrätt och upphovsfel”:

För det är just det som skett när Ipred-lagen röstades igenom i går. Härmed blir det alltså möjligt för bolagen att undersöka till och från vilka IP-adresser upphovsrättsskyddat material laddas ner. Vips förvandlas frågan om moralen i småsnyltande fildelning till en fråga om storbolag som snokar hos svenska hem och familjeliv. Det som egentligen handlar om att folk inte vill betala för film och musik för att det är lätt att hämta det gratis (och i varje enskilt fall heller inte skadar någon) förvandlas till en fråga om rätten för bolag att spåra och lagföra unga svenskar för fildelning.

Kampen för upphovsrätten blir en kamp för ett privat-stasi.

Att med tekniska innovationer göra sig anonym på nätet skulle kunna framstå som snyltande och snattande. Men nu kan denna handling i stället marknadsföras som en handling av civilkurage och en kamp för integritet. Ett stort grattis till upphovsrättens vänner.

Vi noterar också att The Pirate Bay-rättegången inneburit ett rejält lyft för Newsmill.

Och så över till veckans, ja kanske årets hittills största mediehändelse – den kungliga förlovningen.
Först ett stort grattis till Expressen som lyckades vara först med scoopet, och också lurade Aftonbladet lite extra med en fejkupplaga för att få vara ensamma om nyheten några timmar extra. Detta visade också att även om nätet ger möjlighet att publicera allt så fort man vet, och även om “att vara först” blivit något mindre viktigt då det ofta bara är minuter som skiljer, så är ett riktigt scoop fortfarande ett scoop och värt att hålla på.
Expressen fick också credd från alla andra medier under hela morgonen och förmiddagen innan uppgiften bekräftades av hovet, som gjorde det fantastiska draget att lägga ut en film på Youtube innan de mötte pressen och svarade på frågor. Det om något säger en del om de sociala mediernas storhet.

What’s Next har skrivit om förlovningen som stilstudie i den sociala medierevolutionen, Ronnestam kommenterar Youtubefilmen, liksom Kullin på Media Culpa och Emanuel Karlsten. Elias Betinakis konstaterar att vägen från hovets hemsida till Youtubefilmen var alldeles för lång. Hovets hemsida kraschade dock av trycket liksom Expressens.

Naturligtvis var nyheten om förlovningen också den som kommenterades mest i bloggosfären under dagen.

Att förlovningen och det stundande bröllopet betyder en hel del för branschen råder inget tvivel om, nu rotas det i arkiven, bilagorna är redan tryckta och lösnummerförsäljningen skjuter i höjden av den glada nyheten om prinsessbröllop. Samtidigt slår nättidningarna besöksrekord. (och Expressens sajt höll inte riktigt hela vägen) Ett bra tillskott alltså, även om det knappast räddar den som står på ruinens brant. Men att händelsen tas på stort allvar tyder inte minst detta på – Jan Helin avbröt sin semester för att komma ikapp förseningen gentemot Expressen. Kan också ha att göra med att trycket inte riktigt hann med.

Så några kortisar;
Gömdadebatten fortsätter. Andreas Ekström hoppas att Monica Antonsson får en Guldspade för sin bok och sin kamp för sanningen.

Det uppfinns ständigt nya affärsmodeller för att anpassa sig efter den nya verkligheten. Nu senast är det Presidents of The United States of America som säljer sin produktion via App Store – direkt till din iPhone.

Är kanske detta det nya sättet att publicera nyheter för att utmärka sig i mediebruset? Marc Strömberg publicerar ett helt nummer av sin tidskrift genom att tatuera in den på sitt lår.

Ester Pollack skriver på svd.se om Newsmill, och menar att det är en toppstyrd gräsrotsrörelse och inte alls ett forum för folket och demokratin:

Retoriken kring sociala medier säger att vi lever i de stora förändringarnas tid med helt nya maktförhållanden inom medieproduktionen. Nu kan vanligt folk få inflytande över opinionsbildningen och var och en göra sin röst hörd. I rasande fart är vi på väg mot ”deltagarjournalistik”, här gäller det att hänga med och förstå att bloggosfären hotar den professionella journalistikens roll som sorterare och grindvakt.

Bakom Newsmill står Sveriges största mediekoncern, Bonniers, och en investerare, Proventus. Med DN.se finns avtal om publiceringsrätt. En redaktörstrio driver det hela: två tidigare Expressen-journalister, PM Nilsson och Leo Lagercrantz, och ett feministiskt alibi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, Karin Eder-Ekman. Självdeklarationen anger att kombinationen ”redaktörsdriven och användargenererat” är det unika och man berömmer sig av att försöka hitta nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras. Så kommer debatten ”nedifrån”? Är det det som avses med att ”demokratin slår igenom på alla plan” och att ”traditionella hierarkier accepteras inte”?

Nja, riktigt så fungerar det nu inte. Det är ju redaktörstrion som bestämmer vilka samhällsfrågor som är aktuella. Och så tillfrågar man utvalda elitpersoner om medverkan med texter. Påminner en del om den gamla papperstidningens debattredaktörsroll, faktiskt. Men så finns för all del ett annat sätt också. Du kan hiva in 50000 pix och betala för något som kallas ”Seminarium”. Då köper du som organisation eller företag debattutrymme. Allt från Svenska kyrkan till kärnkraftslobbyn har på sistone bedömt att det är värt pengarna att finnas på Newsmill. Eftersom det sker helt öppet är det också mycket ärligare än den journalistik med dold textreklam som ”gammelmedierna” bedriver, hävdar redaktör Nilsson (Barometern.se 15/2). Pr-lobbyismen får ständigt nya namn.

Dennis Rydgren bemöter henne på Newsmill:

Finns det någon som inte vet, eller förstår när de hör det sägas att Newsmill tillhör en kapitaldriven mediekoncern och allt som därmed följer för en negativ besservisser? Att de tjänar pengar och att den vanligaste användaren, som jag själv, inte har så mycket inflytande? Men också att sidan är kul, kan göra dig lite mer informerad och erbjuder dig att stå för dina åsikter och kritisera andras. Som förespråkare av värdet med det öppna demokratiska samtalet hyllar jag detta – och inte minst med en övertygelse om att människan är smart och lättlärd.

Newsmill är en klar förbättring – en innovation åt rätt håll och därmed värd att kallas demokratiserande och i relation mer styrd av gemene användare än Pollocks exempel på tidigare “demokratiseringar” inom olika medieformer (där av en förbättring). Inte minst öppnar det upp för vanliga människor som mig att bli läst av flera hundra – om det inte är några tusen nu. Men inte minst att kritisera ideologer, fundamentalister och meningslösa elittyckare som Pollock både är själv och tycks ogilla.

Jerry Silfwer har gjort en spaning gällande de människor som rör sig i gräddan av de sociala medierna i Sverige:

Det slår mig då att dessa människor är naturals, naturliga kommunikatörer. De utmärker sig i det sociala medielandskapet tack vare en sorts fallenhet att kommunicera med andra människor. Som går rakt på sak, som har något att säga. Som minglar för att de faktiskt har något att förmedla och som verkligen vill lyssna – som delar en ovilja att slösa värdefull tid på artighetsfraser.

Det är något intuitivt över dessa människor. En del är extroverta, andra introverta, en del känns tekniskt logiska, andra instinktivt inkännande, men alla tycks de dela denna förmåga att lyssna och att förmedla budskap som träffar med avsedd effekt.

I PR-världen har vi utvecklat en känsla för att hitta och coacha de individer som vi ser har en fallenhet för att möta journalister. Jag börjar tro att vi i PR-branschen även måste utveckla en känsla för att hitta och coacha organisationens social media naturals – och på så sätt hjälpa dem att skapa sin egen framgång i det nya sociala medielandskapet.

Med en uppföljning här, (där han ger SSBD väldigt fin credd).

Dagen.se visade verkligen prov på hur det kan löna sig att använda sig av sina läsare i jakten på en nyhet, då de fick ett tips om att 22 missionärer skulle avrättas i Afghanistan.
Emanuel beskriver händelseförloppet:

Klockan 15:40 la jag därför ut en bloggpost där jag bad om er hjälp. Vi puffade den på ettan för att nå ut ännu bredare. Vi förstod att många hade nåtts av meddelandet att missionärernas livsfara.

En och en halv timme senare kunde vi publicera en färdig artikel där vi avslöjade att meddelandet var fejk. Ett “hoax”, ett kedjebrev som fått spinn.

Och allt var på grund det engagemang ni läsare gav.

Ni ringde Svenska afghankommittén, ni googlade och hittade bloggar, ni mailade in kopior på de mail och sms ni fått, ni uppgav namn som funnits som avsändare, ni rapporterade om vänner som nyligen kommit hem från Afghanistan och uppgett att det inte finns några missionärer på plats.

Till sist hittade vi vad som såg ut att vara det första mailet till Sverige. Någon hade översatt ett mail som skickats från en Israelisk vän, som i sin tur fått det från “tyska missionärer”. Där hittade vi personen som var ursprungliga avsändaren för meddelandet “Julie Bosma”.

Via hennes hemsida fick vi tag på numret, och resten kan ni läsa i artikeln.

Det är det här som kallas crowdsourcing. Läsarnas gemensamma kunskap är alltid större än en journalists eller en redaktions. Min förhoppning är att vi ska kunna arbeta mycket mer så här i framtiden.

Freja Salö har skrivit på Second Opinion om namnpublicering och tendensen att det blir allt vanligare att namn publiceras på personer som endast är misstänkta för brott men inte dömda.

Ipred har klubbats. Anders Mildner får stå för begravningstalet.

Också denna vecka har ett par nyhetssajter visat sig i nya kläder. Det är unt.se och st.nu. Vassa Eggen kommenterar UNTs omgörning. Medievärlden skriver om UNT:s satsning på det hyperlokala med nya stadsdelssajter.

Hd.se har bytt webbplattform, Sören Karlsson skriver att det gick bra.

Snart är det dags för Medievärlden också. Så här kommer det inte att se ut.

Också Dagen.se står på startlinjen.
Dagen ger också sina läsare möjlighet att bläddra i tidningen också på nätet istället för att ladda ner den som knölig PDF.

SvD.se tjuvsläppte sin nya sajt (av misstag?) men det verkar som om ingen annan än Olle Lidbom hann lägga märke till det.
Lidbom som också sammanställt veckans “Så ska vi rädda dagstidningen-artiklar”.

Joanna Geary bjuder på en spännande Slideshow om hur sociala medier kan utveckla nyhetsarbetet. Åh vad jag skulle vilja höra henne tala till den också.

SvD.se slår rekord på webben.

Jeff Jarvis ger sin Kindle en andra chans…
Tech Crunch har en rolig lista på tio skäl att skaffa en och tio att inte göra det:

1. It’s bad for research.
2. It’s horrible for reference.
3. The Kindle is flimsy.
4. It’s not ready for students.
5. The net connection doesn’t work internationally.
6. No SD slot.
7. Flight attendants will tell you to turn it off on take off and landing. You can’t explain that it’s epaper and uses no current. You just can’t. It’s like explaining heaven to bears.
8. It contains a battery.
9. It’s bottom heavy.
10. There’s just something about a dead tree book, isn’t there? It’s nice to pop into the airport news stand and pick up a novel. It just is. I’m sorry.

Tack och hej, Mats Bergstrand. Han byts ut mot en alldeles ny avdelning på DN.se, nämligen Livsstil.

Sist en liten film byggd på statistik:

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(0%) (0%) (0%) (0%)
0 buttar
  • http://bildochfoto.se Bengt

    Sofia: Veckans video riktad till fotografer kunde lika gärna gälla media- eller PRfolk…
    http://bildochfoto.se/2009/02/22/veckans-video-zack-arias-tankar-fotografi/

  • http://salt.se Stellan

    Alltid lika intressant att läsa SSBD. Och nu känner jag – för första gången – att jag måste påpeka ett liiitet korrekturfel.
    Det är Aftenposten Aften som går över till tredagarsutgivning, inte den “riktiga” Aftenposten.
    Aftenposten Aften är en eftermiddagsutgåva som bara kommer ut i och kring Oslo, mer som en kvällis. Fast den har ändå rejäl upplaga.

  • http://blogg.svd.se/utvecklingsblogg Pelle Sten

    Några kommentarer:

    ”Från Norge får vi veta att Aftenposten Aften blir tredagarstidning, och det vore märkligt om inte någon svensk tidning också går den vägen snart.” Det är svårt att jämföra en tidning med två editioner varje dag som drar ner på den ena med att minska antalet utgivningsdagar på en en tidning som bara kommer ut i en edition.

    ”Och apropå det har Aftonbladet äntligen fattat hur dumt det är att ta betalt för krönikörerna på nätet.” Notera att de låste in guiderna (som de ökade i antal samtidigt som jag förstår det) i stället. Vilket är rätt.

    ”SvD.se tjuvsläppte sin nya sajt (av misstag?) men det verkar som om ingen annan än Olle Lidbom hann lägga märke till det.” Bildbevis, annars har det inte hänt. Vi gjorde inget test i alla fall. Se Johan Möllers kommentar här: http://www.vassaeggen.se/2009/02/this_just_in_nya_svdse.html#comment-185291

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Pelle: Kanske att jämföra äpplen och päron. Nu gjorde jag ju ingen direkt jämförelse med någon svensk tidning vad gäller AA i Norge, men jag tror att tidningar oavsett nuvarande utgivningstakt kommer måste minska på upplagan. (har ju redan börjat, ex Journalisten drog ju ner på pappersutginingen i fjol redan)

    På två: Ja, jag håller med. Krönikörer ska vara fria, guider kan man låsa in.

    På tre: Mystiskt.

blog comments powered by Disqus