Bloggen som arbetsredskap

Det är kul att konstatera att allt fler redaktioner bloggar och tar bloggar på allvar.
Men än så länge är det av någon anledning redaktörsbloggar som lyfts fram på nyhetssajterna, parallellt med läsarbloggar eller bloggar där medarbetare kommenterar olika bevakningsområden eller skriver i största allmänhet om sina intressen. Det är kalasbra, verkligen, men jag undrar varför så få använder bloggen som arbetsredskap i det journalistiska arbetet?

Så vad menar jag då med att använda bloggen som arbetsredskap? Det är väl ett redskap om något att blogga och länka till egna artiklar, eller att som Elisabeth Bäck förklara publicistiska beslut, eller som Thomas Mattsson fråga sina läsare hur de tycker att han ska hantera kommentarer på expressen.se? Jo, men jag tänker mer direkt på journalistiken.

Många journalister jag träffar är skeptiska och använder tidsbrist som ett av de främsta argumenten för att inte blogga. (många förstår fortfarande inte heller att en blogg inte alls behöver vara en plats där man basunerar ut vad man äter till frukost men den sorten hoppas jag snart ska vara utrotade (tillägg: Inser att det blev syftningsfel här. Det är alltså inte den typen av bloggar jag vill utrota, utan den typen av journalister…))

Jag hävdar att bloggen rätt använd kan spara tid eller åtminstone inte ta mer tid än den ger.

Låt mig använda Andreas Ekström på Sydsvenskan som exempel. När han skulle intervjua Chris Anderson förra veckan bad han sina läsare om hjälp med vilka frågor han skulle ställa. När Sydsvenskan lade ut sin upphovsrättsspecial på The Pirate Bay skrev han också det i sin blogg och bad om input för att det slutliga resultatet i tidningen skulle bli så bra som möjligt. Detta gör dock Ekström i sin personliga blogg som inte är knuten till Sydsvenskan på något sätt.

På Dagen.se införde man förra veckan en funktion som verkligen är underbar. Så fort en artikel får en blogglänk skickas ett mail till berörd reporter. Något som redan gett resultat.

Exemplen ovan är enkla och inte särskilt tidskrävande, men jag menar att det finns väldigt mycket kvar att göra.

Jag vill se vad som händer med journalistiken om fler jobbar nätdrivet. Jag föreställer mig att en reporter så fort den går igång på ett jobb postar en kort bloggpost och berättar att “nu ska jag skriva om detta”. Naturligtvis också med eventuella efterlysningar till folk som kan ha saker att berätta, intervjuobjekt och så vidare. Under arbetets gång kan reportern sedan uppdatera, den enklaste formen är att föra dialog i kommentarsfältet, mer avancerat kan vara att skriva nya bloggposter och exempelvis informera om att “nu ska jag intervjua den och den personen, vilka frågor ska jag ställa?” Att här använda sig av Bambuser och direktsända intervjuer med möjlighet för läsare att ställa egna frågor under pågående intervju är också ett bra tips som kan funka i många fall.

Bloggen är också en utmärkt plattform för att kommunicera eventuella missöden, berätta om personer som kanske inte vill låta sig intervjuas och förklara varför saker drar ut på tiden.
När så arbetet är färdigställt kan hela den färdiga artikeln publiceras i bloggen med länkar och information om källor och intervjupersoner, och i kommentarsfältet kan man få mer input och bra spår till eventuella uppföljningar.

Detta är vad jag också kallat för nätdriven journalistik. Den bör naturligtvis kombineras med egen närvaro i sfären som den Dagen testar – att läsa och kommentera andra bloggar, och länka ut till andra som skriver om samma saker ur andra perspektiv.

Och vad tjänar vi på det här arbetssättet?

* Nyhetskonsumenterna vill ha en tydlig avsändare. Att genom en blogg bygga direkta relationer till medarbetarna på en tidning och profilera enskilda reportrar skapar förtroende och känslan av deltagande.

* Transparens ger ökad trovärdighet. Genom att redovisa hur man arbetar från ax till limpa ger man sina läsare möjlighet att bilda egna uppfattningar, och känslan av att gammelmedia arbetar utifrån dolda agendor kan försvinna.

* Det digitala fikabordet - input och tips från läsare som kanske drar sig för att höra av sig via mail eller telefon men som tycker att det känns enklare och mer intimt att göra det via bloggen. Man kan få till stånd samtal som gått förlorade i och med den minskade tiden ute på fältet och den ökade tiden då reportern ändå sitter framför skärmen.

* Bättre slutresultat då man faktiskt kan få tips och feedback som man inte kunnat ana. Hjälp att ställa relevanta frågor och möjligheter att känna av vad läsarna faktiskt vill ha.

* Större engagemang från läsare när de känner att de deltar och får insyn i arbetet.

Tänk om alla reportrar hade en egen blogg, och jobbade på det här sättet – naturligtvis i varierande omfattning beroende på ämne och andra omständigheter. Jag är också övertygad om att de reportrar som faktiskt testar och börjar jobba nätdrivet också kommer att bli betydligt mindre misstänksamma mot utvecklingen som går från papper till nät, och jag tror att de allra flesta skulle tycka att det faktiskt är väldigt roligt att få den direktkontakt med läsarna och omedelbara feedback som nästan bara bloggande kan ge.

Uppdaterat: Och som ett brev på posten skriver Jeff Jarvis om författandet, varför böcker ska vara processer och inte produkter:

This vision came from my readers. They applied the internet’s new ways to old problems to see what could be improved. They believed that more transparency in marketplaces would yield greater value. They believed that adding social elements—the interests and pressures of a community—would increase value. They told me that handing control to the market would increase trust, and insurance is about trust. So they proposed networks of mutual need and service that diminish if not eliminate the middlemen.
I’m proud to say that I didn’t come up with these ideas. My generous readers did. They were my insurance against an empty chapter.

Ganska precis samma tankar som jag tänker om journalistiken. Att skriva en artikel eller göra ett reportage är en process som bara blir bättre om man blandar in sina läsare och den behöver aldrig riktigt ta slut eller bli färdig heller.

Uppdatering II: Medievärlden nappar direkt, och bjuder in läsarna att tycka till och ställa frågor. Jag gillar verkligen upplägget:

Imorgon torsdag intervjuar vi (Axel Andén och Mikael Marklund) Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten som blir medieprofil i nästa nummer av papperstidningen. Vi har tänkt oss ett nytt upplägg den här gången. Ingen lång text utan några korta frågor och bilder. Istället ett rikligt material av listor och kringfakta.
Framför allt kopplar vi porträttet till sajten där vi på en sida lägger upp bilder och filmer och samlar Emanuel Karlstens flöden, bokmärken med mera och skapar på så sätt en sida som fortsätter leva långt efter porträttet är gjort.

Uppdatering III: Magasinet Neo har testat liknande grepp som de jag föreslår ovan. Här ber de läsarna om input gällande vem som är den liberale kandidaten till EU-parlamentet, något som resulterade i en debattserie.
Enligt Neo’s Håkan Tribell har det nya greppet resulterat i att den slutliga artikeln kommer att se annorlunda ut än om den jobbats fram på traditionellt vis. Twitter användes också för att sprida länken till blogginlägget.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , ,

(0%) (0%) (0%) (0%)
0 buttar
  • http://www.kristoffer.nolgren.se Kristoffer Nolgren

    Intressant, jag gjorde nästan exakt samma analys typ i förmiddags. Med samma slutsatser också, lite annan implementering men…

    http://kristoffer.nolgren.se/2009/02/hur-tidningar-kan-ta-del-av-fordelarna-med-internet/

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    Jag tror nog att det bubblar under ytan hos många just nu. Det är lite grann antingen eller, jag träffar dagligen journalister som fortfarande inte förstår någonting, och så sådana som inget hellre vill än börja arbeta ungefär så här…

  • http://redigrebell.blogspot.com/ Maria på MIKU

    Hej!
    Om era kollego/de som arbetar med kommunikation i media tycker att det svårt att förstå värdet av bloggande, vilket förvånar mig, så kan ni tänka er uppfattning hos beteendevetare m fl … Jag tror stensäkert på transparens och dialog. Det kräver dock mod och jag tror även nyfikenhet på detta nya sätt.

    I branschen finns konkurrenstänkande ingrott på något sätt.
    Maria på MIKU

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Maria: Om du är förvånad skulle du veta hur det faktiskt funkar i verkligheten. Journalister är ett trögtänkt släkte i många stycken. :)

  • http://www.kristoffer.nolgren.se Kristoffer Nolgren

    Det där är intressant, jag pratade med Pontus Schultz för några veckor sen, och kände mig tvungen att fråga honom om hur han tyckte journalisterna själva förhöll sig till att deras arbetsplatser mer eller mindre rasade ihop under deras fötter.

    Hans svar var nått i stil med:
    “De ser sig själva mer som Konstnärer och bekymrar sig inte så mycket om lönsamhet och sånt.”

    Det är ett argument som jag hört på ganska många. Som om alla journalister stod på payroll från svenska staten brukar argument som “vi utför en viktigt samhällsfunktion”dyka upp.

    humhum, man frå väl se vad som händer…

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Kristoffer Nolgren: Du skämtar inte? Det var ändå ett märkligt svar från Pontus tycker jag…

    Däremot är det ju så att journalister för integritetens skull av tradition varit bortkopplade från allt som har med lönsamhet och intäkter att göra, vana vid att ses som tärande medan annonsavdelningen är närande…

    Det är inte journalisternas jobb att tänka på pengar, det är journalisternas jobb att producera sann och relevant journalistik, men för att kunna göra det krävs rätt förutsättningar och verktyg, och inte sällan pengar.

    Det är lite därför jag tjatar så i den här bloggen om vilka fördelar de nya verktygen och kanalerna faktiskt har för journalisterna och journalistiken, samtidigt som jag uttrycker en viss oro gentemot tidningsägare och chefer som ibland tenderar att tro att nätet på nåt sätt rationalierar bort redaktionella tjänster…

  • http://www.sennbrink.se Björn Sennbrink

    Idag åt jag en limpmacka till frukost.

    I framtiden kommer kommentarer likt denna vara utrotade.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Björn Sennbrink: Hmm. Inser nu att det kanske blev syftningsfel. Det var inte den typen av blogg jag tänkte ska vara utrotad, bara den typen av journalist…

  • http://www.kristoffer.nolgren.se Kristoffer Nolgren

    Får nog ta och lägga in en liten brasklapp här (iofs lite dålig stil att göra det på sina egna påståenden menmen)

    Det var hans förklaring till att journalisterna inte var så oroliga som man kanske kunde ha trott att de skulle vara, inte hans generella attityd mot journalister.

    Intressant där med journalistens roll och syn på sig själv… Det lär krävas en slags avskärmning för att man ska kunna precentera oberoende material.(två begrepp som i och för sig behöver kompliceras men ändå.

    Kanske borde inte blickarna riktas mot journalisterna, utan mot annonsavdelningen, det är ju ingen som klagar på dagens content (mer än vanligt i alla fall) utan på inkomstmodeller.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Kristoffer Nolgren: Där har du definitivt en poäng – annonsavdelningarna är precis lika långt efter om inte längre efter än redaktionerna och det är ju intäkterna som saknas…

  • http://deepedition.com Niclas

    @Kristoffer: jag tycker att reklamare och annonsavdelningar måste ta en stor del av kritiken på sig. Håller med.

  • Axel Andén

    Men Jeff Jarvis gjorde ju inte själv så. Han skrev en bok, som sen gavs ut. Old school..

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Axel: Hans tankar kan ju vara intressanta ändå…

  • Axel Andén

    Självklart, men jag menar, om inte ens han släpper formatet, vem då?

  • Axel Andén

    vi lät oss förresten inspireras av det här inlägget, och testar direkt: http://medievarlden.wordpress.com/2009/02/11/medieportratt-emanuel-karlsten/

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Axel: Chris Anderson? :)

    jag vill ju tro att det ska vara lite lättare att jobba på det här sättet med tidningsartiklar än böcker kanske.

  • http://www.kristoffer.nolgren.se Kristoffer Nolgren

    Det finns ju exempel på skönlitteratur som skrivs på det här sättet. Minns inte namnet nu, men det var en science-fiction-författare. Hon fick feedback som: “jag skulle vilja veta mer om den här karaktären” eller “den här scenen hade inte behövt målas upp så mycket”.

    Tror det handlar ganska mycket om hur mycket ego man har…

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    Det finns fler exempel där författare samspelat med läsarna genom bloggande, vi har tagit upp några av dem på SSBD tidigare:
    http://samesamebutdifferent.se/2008/03/18/forfattare-som-bloggar-ii/
    http://samesamebutdifferent.se/2008/03/17/forfattare-som-bloggar-i/