January, 2009


21
Jan 09

Osamlade tankar i spåren efter Gömda-debatten

Diskussionen kring Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda, verkar aldrig riktigt ta slut.
I måndags höll Publicistklubben debatt med bland andra Monica själv, Leo Lagercrantz från Newsmill, Björn Wiman från Expressen och Jan Helin från Aftonbladet.

Här kan man titta på den nästan två timmar långa diskussionen som tyvärr kom att handla lite för mycket om sanningsbegreppet och lite mindre om Monicas Antonssons arbetsmetoder, hur hennes bloggande påverkat och hur bloggosfären pressat de traditionella medierna att rapportera om boken. Däremot förklarades ganska tydligt hur redaktioner fungerar och gör sina bedömningar, och litegrann om bokförlagen.

Här finns ett sammandrag från debatten skrivet av Publicistklubbens Lena Scherman:

- Det är en tramsfråga om de stora medierna håller Liza Marklund om ryggen, tyckte Gabriel Byström.
- Vi har inte hukat, sa Jan Helin, men medgav också att det fanns ett visst mått av kollegialitet i hur man hanterat själva frågan och sa dessutom att Liza Marklunds kontaktnät var så omfattande att det kunde flyga.

Jan Helin ansåg att det fanns två frågor som var mer intressanta än andra i den här frågan och det var; På vilka grunder fick ”Mia” asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland.
Annika Widebäck höll inte med, hon menade att den viktigaste frågan var om ”Mia” blivit förföljd eller inte och hävdade bestämt att det går att ta reda på – Åk till Oxelösund, uppmanade hon panelen.

- Riksmedierna har varit oerhört sena, sa Leo Lagercrantz, men det är en demokrativinst att bloggarna fått så stor makt.
- Bloggnätverket gör större scoop än de bästa journalisterna, sa han, och syftade på att det i stort varit bloggarna som fått frågan att växa så att idag snart alla medier måste förhålla sig till den.

Också i Medievärlden finns ett sammandrag.

Magnus Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken:

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Här börjar vi närma oss något som jag tror är väldigt centralt och viktigt att fundera över och försöka dra lärdom av. Nämligen de starka motsättningar som finns mellan å ena sidan gammelmedierna och å andra sidan det vi kallar bloggosfären.
Jag älskar bloggar och bloggande. Jag älskar dess demokratiska funktion, deras uppgift som granskare av makten och också den resurs och den kommunikation som uppstår i bloggen och även mellan bloggarna och gammelmedia.
Men det är väldigt svårt att älska de ytterligheter och den närmast hätska stämning som då och då uppstår, inte minst från bloggosfären.

Stefan Deak har skrivit en mycket läsvärd postning om det:

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Och detta var vad som slog mig hårdast under PK-debatten. Jag var inte där personligen men följde den direkt via Bambuser och fanns också med i chatten. Över 1400 personer tittade i direktsänding, och många var det som ville göra sin röst höra i chatten. Och den svämmade över av hätsk lynchstämning, mot Liza, men kanske allra mest mot de gammelmediarepresentanter som deltog i debatten och mot journalister i allmänhet.

Det massiva förakt mot journalister som vällde över mig med full kraft var visserligen inget nytt men kom nu i sådan komprimerad form att jag var tvungen att verkligen anstränga mig hårt för att inte själv sjunka till den låga nivå som många av kommentarerna i chatten låg på, för att försvara min kår. Något som i det sammanhanget skulle spätt på föraktet ytterligare. Andreas Ekström fanns också i chatten och svarade tålmodigt och klokt på de mer relevanta frågorna och kritiken som framfördes.

Det här är något som vi omöjligt kan blunda för. Precis som Stefan Deak skriver, här har vi en kraft, en flera hundra år gammal bitterhet som plötsligt får utlopp, och det med besked. Det är något vi måste hantera, och inte genom att lägga locket på, inte genom att stänga ute, inte genom att fortsätta utöva makt över ordet. Det slaget är redan förlorat.

Däremot måste medierna på något vis försöka återvinna det förtroende som varit betydligt större än det är idag, och vi måste hitta ett sätt och en vettig nivå att kommunicera.

Gårdagens ledare i DN är väldigt bra om detta. Att det handlar om att vara öppna, precis lika öppna som vi förväntar oss och önskar att andra ska vara mot oss. Att våga dela med oss av vårt tänk, förklara hur vi arbetar och tänker kring publicistiska beslut, istället för att ha den inte helt ovanliga von oben-attityd som gör gällande att vi vet bäst, punkt.

Så här skriver Mats Bergstrand idag;

Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.

Det är rätt riktning. Att faktiskt börja vara raka och ärliga istället för att bara slå ifrån oss all kritik.

Men det räcker inte. Leo Lagercranz sade under PK-debatten att de bloggnätverk som skapas kan dra fram större scoop än de bästa journalisterna.
Jag tror att bloggarna kan dra fram hur stora scoop som helst, men jag tror absolut inte att det betyder att den grävande journalistiken som vi känt den hittills kommer att självdö. Jag tror nämligen att riktig journalistik kostar pengar. Det finns alltid frågor som inte är tillräckligt tacksamma för en bloggosfär att gräva i, historier som bäst tas fram av ett proffs med de rätta verktygen.

Jag tror att vi helt enkelt måste sluta tänka i termer som “gammelmedia” och “nya medier”. Vi är alla medier. Vi jobbar efter olika förutsättningar och med olika motiv. För det ska inte glömmas att det bakom de scoop som bloggosfären drar fram alltid finns en agenda av något slag. Ett egenintresse, något personligt eller av annan karaktär som gör att en bloggare eller en grupp bloggare drar fram en historia och kämpar för att sprida den.

Den oberoende journalistiken måste ha en plats också i framtiden. Den som bygger på en enda sak – att ta fram sanningen, utan annan agenda än just det. Den som är konsekvensneutral och orädd. Den som dessutom är omgärdad av utgivaransvar och meddelarfrihet och källskydd. Dessutom behövs begåvade skribenter med vassa pennor och stilistiska färdigheter, skribenter som över lång tid bygger upp ett förtroende hos sina läsare. Ett förtroende som idag hos många är väldigt kantstött.

Och nu kommer vi till det som jag är lite rädd för i det här nya landskapet. Nämligen att vi i det brus som råder, den förvirring som finns kring nya medier kombinerat med en viss desperation över lågkonjunkturen, ska glömma det viktigaste i mediehusens verksamhet. Nämligen den att producera kvalitativ journalistik.

Jag är rädd för att man ska fortsätta dra ner på tjänster, att färre reportrar ska fylla fler kanaler med innehåll för att tillfredsställa de nya mediekonsumenternas snabba vanor och lust att delta.
Vi måste satsa framåt. Vi måste hänga med på nätet och i allt det nya. Det är inte det jag talar om.

Det jag menar är att kvalitativ granskande journalistik inte är synonymt med papper.

Kvalitativ granskande journalistik krävs för att skapa förtroende. Att helt enkelt visa att vi är bäst på det vi gör. Genom att hålla en hög kvalitet skapar man trovärdighet. Det är få redaktioner idag som har råd att ägna sig åt sådant. Det är väldigt mycket ur hand i mun och en kamp för att fylla alla sidor i papperstidningen, och dessutom med vänsterhanden se till att hålla jämna steg på nätet.

Jag tror att om man i ett första steg börjar tänka tvärtom enligt den modell jag berörde här, från webb till papper, så får man dels en effektivare användning av de redaktionella resurserna.

Vi är inte längre bäst på snabb rapportering av händelsenyheter. Vi bör givetvis fånga upp och paketera och servera dem, men utan att lägga onödigt mycket krut på det som tas från den seriösa undersökande journalistiken som kräver lite eftertanke.

Om någon tidning dessutom vågar dra ner på kostnaderna för papper, tryck och distribution ett par dagar i veckan istället för att dra ner på redaktionell personal, så kommer det att skapas fler förutsättningar att skapa bra, granskande, kvalitativ nätdriven journalistik. I samspel med bloggosfären. Med mikrobloggar som verktyg. Med rätt verktyg som sparar mycket tid som idag går åt i onödan åt krångliga publiceringssystem och datorkrångel kan vi dessutom få loss arbetsglädje hos de journalister som ska skapa framtidens journalistik. Det kan vara möjligt att hålla en nätsajt uppdaterad och bygga relationer till läsare på daglig basis parallellt med mer undersökande fördjupande journalistik, utan deadines, eller med ständig dito.

Om vi visar att vi är seriösa journalister som faktiskt inte är köpta eller sätter egna agendor utan lyssnar på läsarna och dessutom faktiskt fixar att dra fram egna viktiga nyheter och maktgranskning, om vi hela tiden har örat mot marken utan att glömma bort vad som är vårt uppdrag, och om vi faktiskt kommunicerar det med användarna, då tror jag att vi kan få tillbaks en del av det tappade förtroendet.

Att det sedan finns rättshaverister och bittra människor som aldrig kommer att bli nöjda hur än vi beter oss, det måste vi nog stå ut med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


19
Jan 09

Veckan som gick – vecka 3

Internet sover aldrig. Också denna vecka har varit rafflande både i bloggvärlden och i den traditionella nyhetsrapporteringen.

I början av veckan gick Liza Marklund ut och bemötte kritiken kring Gömda. Något som fick Newsmills sajt att lägga av under ett par timmar. Och i slutet av den intervjuades hon av TV4.
Däremellan har drevet debatterats flitigt både i gammelmedia och bland bloggarna.
Fredrik Wass Johanna Ögren har sammanfattat debatten som hölls av Magasinet Neo i onsdags. Den kan också ses via Bambuser här.
Anna Serner som deltog i debatten har bloggat om det här.

Vi lägger oss inte i sakfrågan, däremot är fenomenet intressant och det talas om en Lizamarklundbloggbävning. Sofia har uttalat sig lite kort i den här artikeln i SvD där också Veckans Affärers Pontus Schultz (som här har skrivit en mycket bra text om det hela) har en del att säga:

–Det pågår sedan decennier en rörelse från kollektivism till individualism. Vi blir allt mindre benägna att delegera vårt åsiktspaket till någon. Vi vill utöva makten själva, och internet har skapat verktygen för det. Tidigare hade medier monopol på att bygga världsbild. När det monopolet nu har rasat blir det uppenbart att man är ett etablissemang.
Varför krävdes då en bloggbävning innan vi i medierna vaknade? Kanske var redaktionerna osäkra på vem de skulle tro på, Antonsson eller Marklund? Sofia Mirjamsdotter talar om ”rättshaveristtänket”: journalister är så vana vid att läsare hör av sig med konspirationsteorier att de instinktivt avfärdar sådana som Monica Antonsson. Pontus Schultz säger att redaktionerna är fega:
–Många är nog försiktiga med att hänga ut någon som har en medieplattform och kan slå tillbaka, om man inte är säker på att alla andra också gör det. Extra pinsamt är att när det nu känns fritt fram, då ska alla kasta sig in i debatten.

DN tar upp saken på ledarplats idag:

Men Marklundaffären har inslag av mer principiellt intresse. Den blottar ett oroande gap mellan medier och publik. Oroande därför att där ryms så mycket av konspirationstänkande på den ena sidan, och en oförmåga att förklara och motivera mediers arbetsmetoder på den andra.

Ty yrkesmännen har samma journalistiska instinkter och professionella värderingar på olika redaktioner. Det ska därför mycket till för att avstå från en uppseendeväckande historia, typ Knutby, eller för att väcka liv i en redan berättad historia, typ Liza Marklunds “Gömda”.
Eftersom det här är fråga om yrkesgrepp som är rätt självklara på en redaktion motiverar eller resonerar man inte särskilt kring besluten – “man bara gör så”.
Men för en läsare eller en grupp läsare ser det annorlunda ut. De förstår inte urvalet och ser bortvalet som en aning skumt, eller helt enkelt nonchalant och överlägset. Och så delar man med sig av sin ilska och misstro i bloggosfären. Och så uppstår där en ny, egen variant av drevjournalistiken.
En möjlighet att bryta denna misstänksamhetens onda cirkel är att bli öppnare kring vad en redaktion gör. Det finns ingen absolut sanning som säger vilket urvalet av nyheter, berättelser, åsikter ska vara. Den insikten finns på redaktioner, och förhoppningsvis också i bloggosfären.

I morgon måndag håller Publicistklubben debatt om Gömdaskandalen och bland andra författaren Monica Antonsson medverkar.

Det ska bli spännande att se vad resultatet blir av den totala omorganisation som pågår bland mediearbetsgivarna. Att enas kan vara ett sätt att med gemensamma krafter ta tag i framtidsfrågorna och samtidigt fortsätta jobba för de käpphästar som alltid varit och också i fortsättningen bör vara tryck och yttrandefrihet, meddelarfriheten och offentlighetsprincipen.

Tidningsdöden fortsätter att skörda offer på andra sidan Atlanten. Den här gången är det Seattle Post-Intelligencers som kommer att lägga ner åtminstone papperstidningen om två månader ifall man inte hittar en ny ägare som vill ta sig an det sjunkande skeppet.
I Sverige ser vi inte döden på samma sätt, däremot kommer rapporter om nedskärningar i de allt hårdare tiderna.
Jeff Jarvis har skrivit en lång analys om vad som händer med alla arbetstillfällen som går förlorade när tidningarna blöder. I korthet handlar det om att tidningsdöden inte behöver drabba journalistiken eller de enskilda journalisterna:

But I am confident that journalism as an activity will not disappear, that there will be a market demand for it, that there are many new ways to fulfill the task (and debate about how it is done). But – bottom line – journalism and journalists will not disappear unless they insist on defining themselves as an industry that operates in just one way, still making things (no longer bigger than beer). The key to survival is reinventing what we do.

Samme Jarvis har skrivit om LA Times som idag kan betala alla anställdas löner med intäkterna från nätet. Hallelujahmoment:

Note well this moment in the history – and I do mean history – of newspapers: the editor of the Los Angeles Times, Russ Stanton, said the paper’s online advertising revenue is now sufficient to cover the Times’s entire editorial payroll, print and online. “Given where we were five years ago, I don’t think anyone thought that would ever happen,” he said in email. “But that day is here.” The same day has arrived for at least one more major US newspaper. What this tells me is that we are on the cusp of the moment when online revenue could sustain a substantial digital journalistic enterprise without the onerous cost of printing and distribution. Hallelujah.

Det finns de som satsar, som Leif Pagrotsky som går in som delägare i nya sajten nyhetsverket.se.
Det är en nyhetssajt helt baserad på medborgarjournalistik. Ett bra initiativ men ändå tveksamt. Det nätverk och de kopplingar som idag görs naturligt i bloggvärlden och gammelmedia med newsmill som något mellanting fungerar och jag tror det är svårt att få publiken att samlas kring en sajt med ett trots allt mindre urval av de nyheter som medborgarna väljer att publicera. Det lär väl visa sig. Fria tidningar har redan en nättidning tidning (tydligen är det så att materialet först går till papperet och sen till webben, om jag inte helt missförstått) enligt samma koncept, Läsarnas Fria, och sajten är bedrövligt uppdaterad, knappast något man väljer att återvända till för att få de bästa eller senaste nyheterna.

I förra veckan nämnde vi Aftonbladets nya tjänst Bums, som hade vansinniga användarvillkor. Något som nu är ändrat.

Fredrik Wackå har snappat upp och sammanfattat Steve Rubels argument för varför text kommer att vara störst på webben också framöver, trots hajpen kring rörlig bild:

* Text går att scanna
* Text är lättare att sökoptimera
* Text går snabbare att läsa på jobbet
* Text är lättare att anpassa till allt fler mobila enheter
* Text är överhuvudtaget lättare att distribuera — “Nothing flies lies text”

Vi brukar ju dissa e-papperet, men nu gör USA Today sin tidning tillgänglig via e-papper för 12 dollar i månaden. Allt ska testas, och alla sätt är bra utom de dåliga. Även om inte e-papperet kommer att slå igenom stort så finns det säkert ett gäng användare som uppskattar det och kan man göra tidningen tillgänglig och behålla prenumeranter genom att erbjuda dem e-papper – varför inte? Sofia nämnde ett annat användningsområde för e-papper i en post tidigare i veckan.
En text som i övrigt handlade om att göra i första hand nättidning i andra hand papper. Ett tänk som Internetworld tänker jobba enligt från och med nu. Bisonblog har kommenterat här.
Fredrik Wass har också skrivit en läsvärd artikel i Internetworld om länkekonomi. Den beskriver bland annat hur bloggar rankas utifrån antalet andra bloggar som länkar, och hur länkkulturerna ser ut i olika delar av bloggvärlden.

Mindpark berättar om sajten Familjenytt, en sajt med syfte att samla alla famljenyheter och annonser på ett och samma ställe. Ett projekt som nu tas över av dn.se. Allt för att hitta nya sätt att locka och behålla läsarna, och vad gäller Familjenytt – dra in annonspengar. Ett annat nyingånget äktenskap är det mellan hittarecept.se och hd.se.

Twitterfebern fortsätter, även om det inte varit riktigt lika diskuterat under den gångna veckan som den förra.
Däremot har svenska Bloggy hajpats en del, och vi önskar Jonas lycka till med ambitionen att göra Bloggy till den självklara mikrobloggtjänsten för svenskarna.
Ola på hd.se har skrivit en fin liten skildring av den funktion som mikrobloggen fyller rent socialt.
Ola beskriver utifrån Jaiku, som i veckan chockades av beskedet att ägaren Google tar sin hand ifrån tjänsten och lägger ut den som Open Source. Något som diskuteratsflera håll i sfären.

Apropå Open Source har Andy Dickinson skrivit om att prinföretag måste gå över till open source-lösningar. Spännande läsning som inleds som följer:

The second of my new year convictions is Print organisations will need to open source some or all of their content management system if they want to stick with corporate templates.
Why? Because it hampers attempts to upskill journalists and softens the brands that are supposed to be so valuable.

Framtidsbloggen har skrivit en liten betraktelse om framtidens tevetittande utifrån The Long Tail-principen:

Denna trend som innebär att en ökad mängd nischat material får en allt större del av konsumenternas uppmärksamhet är naturligtvis besvärlig för massmedier. Om man exempelvis tittar på de fem största tv-kanalerna (SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal5) så kan man se att deras dominans snart är ett minne blott. Dessa “Big 5? svarade för så lite som tio år sedan för över 90 procent av tittartiden. Siffran är nu nere på 66,6 procent, dvs en tredjedel av all tv-tid läggs på någon av alla de otala andra tv-kanaler vi numera har.

Alltid briljante Anders Mildner har funderat över det här med heminredning i tider när all kultur som än så länge tar plats i hemmen i form av böcker, skivor och filmbibliotek kommer att rymmas på en liten hårddisk eller finnas på en server någon helt annanstans. Vågar man nämna att vi snart också kommer att slippa kassarna i hallen som ska till pappersinsamlingen…?

Bättre sent än aldrig, nu finns Medievärldens årssammanfattning som fanns med i sista printutgåvan före jul också att läsa på nätet. Sofia är en av de nio medieprofiler som fått svara på frågan om vad som var viktigast under fjolåret.

En intressant och välkommen diskussion om intäkter på nätet har i veckan seglat upp i två chefredaktörsbloggar.
Det är dels Thomas Mattsson på Expressen som bland annat skriver:

Och den som tror att lösningen är att undanhålla sajterna material från papperseditionerna slåss nog också mot sin egen okunskap, snarare än värnar om intäkterna. Den som besöker en tidningssajt anser sig rimligen vara lika viktig som läsare och tittare, som den som köper en tidning eller besöker den mobila portalen. Det är ju en ganska naturlig reaktion, eftersom det är samma varumärke och avsändare som står bakom innehållet. Att då medvetet avstå från att på nätet publicera innehåll som konsumenten till ta del av, och som man kanske vet finns i andra distributionsformer, är ju att peka ett ganska långt finger rätt upp i ansiktet på den publiken.

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Sören Karlsson, chefredaktör för hd.se skriver som kommentar till Mattsson:

Men journalistik är inte gratis och här ligger mediabranschens största utmaning just nu: att orka och våga affärsutveckla digitalt så att bra journalistik kan finansieras även i framtiden.
Och lösningen är inte heller att göra sajterna sämre än nödvändigt genom att vägra lägga ut material på nätet. För det första finns det ingen korrelation mellan höga upplagesiffror och dåliga webbsajter, för det andra gör man nätanvändarna – framtidens kunder – förbannade.

Därmed kan vi kanske en gång för alla enas om att “läs mer i papperstidningen” är en text vi ska slippa se på svenska mediesajter från och med nu?

Joakim Jardenberg har kommenterat herrarna Karlsson och Mattsson som följer:

Men alltså. Jag tycker det är otroligt bra att chefredaktörerna resonerar och reflekterar. De här två smartskallarna har dessutom kommit längre än någon annan när det gäller att konstatera vi inte kommer kunna ta betalt av nätläsaren. Men ändå. Det är ju gräsligt vad man lutar sig mot att journalistiken kostar.
Tror ni att Googles serverfarmar är gratis? Tror ni att deras programmerare jobbar utan lön (förutom de fria målterna;)? Tror ni att deras affärsutvecklare innoverar bara för att de tycker det är kul. Självklart inte.

Självklart kostar journalistik. Precis som att papper och tryckpressar och tekniska lösningar kostar. Självklart måste vi hitta affärsmodeller som fungerar på nätet. Att de modellerna inte är sådana som ger säkra intäkter motsvarande abonnemangsdito har väl alla förstått vid det här laget?

Under veckan har också alla nominerade till Aftonbladets Stora Bloggpris presenterats.
En av de nominerade i kategorin vardag är SSBD:s Sofia, med privata bloggen The Real Mymlan. Riktigt kul!
Olle Lidbom aka Vassa Eggen är nominerad i kategorin Kultur och Nöje.
I kategorin Sport och Fritid är hela fyra mediehusbloggar nominerade.
I kategorin Prylar & Teknik finner vi både Beta Alfa och Lilla Gumman, två bloggar vi gillar.
Omröstningen inleds i morgon och prisutdelning blir det på Nalen den 2 februari.

Igår beskrev SSBD hur rapporteringen fungerade vid branden i Parken i Malmö.
En betydligt större händelse som fick en omfattande bevakning genom de sociala medierna var flygkraschen i Hudson River. Hans Kullin har skrivit en bra sammanfattning.
Mashable skriver.

Veckan som kommer ska vi försöka hålla ögonen på 24hourbusinesscamp, där Sveriges ledande webbentreprenörer ska slå världen med häpnad. Vi håller tummarna och önskar alla deltagare lycka till!


17
Jan 09

När det brinner i Malmö

Återigen har de sociala medierna visat sig vara snabbaste nyhetsförmedlaren vid händelsenyheter.

För i skrivande stund 47 minuter sedan skickade Kristin Heinonen ut följande meddelande på Jaiku:

bild-22

Några minuter senare började hennes sambo Tomas Wennström filma och sända släckningsarbetet via Bambuser:

bild-20

Det hela snappades upp och skickades såklart också ut på Twitter. Där den enligt uppgift ska ha snappats upp av just svd.se.

Det tog ytterligare några minuter innan Sydsvenskan lade ut en blänkare om att det brinner.
Någon på svd.se uppmärksammade bambusersändningen och tog en stillbild från sändningen och lade ut på sajten:

bild-16

Först utan länk till sändningen, men den kom upp något senare, efter att Sydsvenskan lagt ut länken på sin sajt:

bild-14

Senare togs länken bort. Varför? Någon?

Expressen/Kvällsposten gjorde det egentligen enda rätta. Nämligen embeddade sändningen direkt på sajten:

bild-18

Samtidigt med detta pågår såklart diskussionen, i Jaiku och i Bambuserchatten. Frågor besvaras tack vara gemensamma insatser och samarbete mellan folk som sitter med olika fakta och källor.

Vad betyder det här? Vad kan traditionella medier lära sig? Framförallt – traditionella medier kommer inte att kunna konkurrera med de sociala medierna om att vara först.
Däremot visar den här händelsen på hur gammelmedia och de nya medierna faktiskt kan samarbeta.
I det här fallet är Expressen vinnaren genom att de såg potentialen och faktiskt visade direktsändningen av släckningen på sin sajt. Svenskan tog en bild och det var ett bra försök men kunde varit bättre, och Sydsvenskan gav sina läsare mervärde genom att länka till Bambuser. Men än en gång – varför plockades den länken bort?

De journalister som ser till att finnas i mikrobloggarna och därmed snappa upp saker som händer kommer att kunna rapportera nyheter direkt och genom ögonvittnesskildringar betydligt smidigare och snabbare än tidigare. Det handlar inte om att byta ut journalister mot medborgardito. Det handlar om att ta tillvara all den potential som finns därute och förpacka nyheterna på bästa sätt med mesta möjliga mervärde för besökarna på sajten.

Uppdaterat: Har fått klart för mig att det råder vissa svårigheter vad gäller de tekniska verktygen hos flera av mediehusen, så som svd.se. Därför vill jag slå ett slag för användarvänliga verktyg. Det ska vara lika enkelt för vem som helst att embedda en Bambuserstream på svd.se som det är att göra det i en wordpressblogg. Helt enkelt. Hur svårt kan det va?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


14
Jan 09

Kan gammelmedia överhuvudtaget göra rätt?

De gånger någon får en känga av oss rör det sig oftast om gammelmediaprofiler som uttalat sig dumt eller kritiskt mot bloggosfären och nätet.

Men nu måste vi få stämma in i Jardenbergs ifrågasättande av Svenssons sågning av det faktum att fyra av fem nominerade bloggar i kategorin Sport i Stora bloggpriset är bloggar skrivna och drivna av journalister;

Det är alltså rena tidningsprodukterna, klassiska sportkrönikörer helt enkelt, som kallas för bloggar, som blivit nominerade.
Det är säkert kvalitet på dem och det är säkert intressant om man är intresserad av sport. Men så mycket bloggar är de ju inte.

Den här typen av uttalande avslöjar på något sätt att Svensson är emot gammelmedia och hela etablissemanget, oavsett vad de gör och hur det fungerar. Den kritik som bloggosfären i stort riktar mot gammelmedia är ofta befogad, då den handlar om tröghet, ovilja att släppa ifrån sig makt, dålig förståelse för internet och dess utveckling och egna dolda agendor.
Men när gammelmedierna faktiskt gör rätt, när de faktiskt är lyhörda och försöker ta till sig, och exempelvis börja blogga för att bli en del av och förstå det nya landskapet, och bygga relationer via bloggarna – varför såga dem då också?

Eller är det så att Svensson bestämt sig för att gammelmedia alltid har fel även när de gör rätt? Den attityden är ju klart kontraproduktiv.

Lite ironiskt blir det också när Svensson i nästa andetag förklarar att min blogg the real mymlan hör till hans personliga favoriter i kategorin vardag, trots att den är skriven av en journalist.
Jag tackar så mycket för det, och kanske också Svensson inser att också journalister är människor, och det finns ingen motsättning mellan att vara bloggare och journalist. Samtidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


12
Jan 09

Tänk tvärtom, från webb till papper

Förra veckan intervjuades jag för Medierna i P1. Programmet sänds på lördag, om allt går enligt plan. Ämnet var lågkonjunkturen, och hur den snabbar på mediehusens övergång från papper till nät. Att nätet inte är boven i dramat har Mindpark redan skrivit om, så det tänker jag inte dra här. Däremot tänker jag ventilera några andra funderingar jag har om mediehusens tänk och arbetsmetoder, som jag också nämnde under intervjun.

Jag vet att många ser webben som ett problem. Ett nödvändigt ont. En plats där man måste finnas, som kostar mer än den smakar.
Jag vet hur många reportrar upplever stress när de inte bara ska få ihop slagfärdiga texter till papperstidningen, utan dessutom producera “en kortis” till webben och kanske också banda en radiointervju eller kanske få ihop ett webb-teveinslag.
Jag vet att somliga löser det med att ha webbredaktioner, inte sällan kostsamma, på bekostnad av resurser till papperet.
Jag nämnde det i förbifarten i årskrönikan, att jag tror att en viktig diskussion under året kommer att bli just den – hur utvecklar vi och blir bättre på nätet utan att tappa på papperet? Hur löser vi ekvationen med begränsade resurser när vi samtidigt ska försöka ligga på topp i flera olika kanaler?

Jag påstår inte att jag har lösningen, men jag har en tanke som jag tror måste testas fullt ut, och jag tror att den kan ge resultat.

Jag tror att istället för att tänka papper och skapa en webb med vänsterhanden, så kanske mediehusen måste göra precis tvärtom.
Satsa på nätdriven journalistik. Satsa på nyheter, (i papperstidningen finns numer bara gårdagens nyheter, som vi alla vet), satsa på interaktion, debatt, länksamlingar, kommuniktion och på att bygga relationer till läsarna.
Satsa på att varje dag ha den absoluta bästa nyhetswebben. Ta sedan det bästa från nätet och sätt ihop en papperstidning.

Jag vet att det finns ett stort motstånd mot det här tänket bland journalister, att många fortfarande tycker att det inte är riktigt på riktigt förrän det publicerats på papper.
Anders Mildner skrev för en tid sedan en väldigt bra text, om hur man när man väl vant sig vid nätet så har man svårt att tänka sig att leva utan det. Jag tror att om alla journalister fick lära sig hur man jobbar nätdrivet, genom bloggar, länkar, mikrobloggar, genom att interagera och få direkt respons, kanske genom att bygga reportage i samarbete med läsare, då kommer ingen att vilja gå tillbaks till enbart papper sedan. För att nätet tillför journalistiken så otroligt mycket som envägspubliceringen på papper aldrig kan.

Att sedan utifrån det material man får in den vägen producera en papperstidning tror jag inte är en särskilt svår nöt att knäcka, även om det givetvis krävs vissa omorganiseringar på redaktionerna.

Slutligen slänger jag ur mig några idéer som jag inte riktigt tänkt igenom, de kan vara idiotiska eller klockrena, kom gärna med synpunkter:
Vad gäller papperet; kanske man ska återinföra de riktiga nattredaktionerna. Kanske pressläggningen kan senareläggas och tidningen delas ut lite senare? De flesta som ska iväg till jobbet hinner ändå inte läsa den innan de ger sig iväg.
Helgprenumerationer borde införas överallt där det inte redan finns, och med nätdriven journalistik skulle man kunna satsa på att få ihop hejdundrande tidningar till helgen.
Kanske, kanske någon till och med skulle testa att inte dela ut någon tidning alls på vardagarna, eller kanske inte alla veckans dagar.
Dela ut läsplattor till de äldre läsarna som har tid, de trogna prenumeranterna som inte hänger på nätet. Se till att lära dem hur den fungerar och se till att den inte är för liten.

Till sist: Glöm inte att rösta fram SSBD i Daytonas YABA.

Läs även andra bloggares åsikter om ,