November, 2008


25
Nov 08

Myten om kontroll över sitt medievarumärke

En av mina käpphästar när jag pratar sociala medier med företag är att ingen någonsin haft kontroll över sitt varumärke; och i sociala mediernas tid har man det ännu mindre. Det viktiga blir att förändra sin inställning och inse att man är delägare till sitt eget varumärke – och därmed också bara delvis den som fyller det med värde. Positivt är att det är ens konsumenter som kan vara medskapare av värden för detta – om man som företag eller organisation väljer att göra rätt.

Det är inga nya farhågor. I maj skrev vi om det i och problematiserade det utifrån interlänkning och target marketing utifrån den som länkar till artikeln.

Tyvärr har ett antal medieföretag det gamla sättet att se på kontroll – och nu senast är det branschorganisationen för danska tidningar som försöker att förbjuda “djuplänkning” av artiklar. Framförallt är det mot Google News och liknande mer automatiserade nyhetshubbar som danska publicister vänder sig mot men principfrågan innebär att det kommer att drabba alla de som väljer att använda länkar till en tidnings artiklar. Via Peter Sverre kan man läsa att:

Hvis de vil benytte danske avisers stof, så er der tale om en forretningsmæssig handling, og så er der et økonomisk mellemværende mellem Google og aviserne

. Ska man dra detta till sin spets så handlar det alltså om att den som tjänar pengar på sin sajt ska inte ha rätt att djuplänka till danska tidningars enskilda artiklar. Det innebär helt enkelt att om jag vill länka till artikeln i SvD där Nils-Petter Sundgren vill införa ungdomsfria biovisningar så skulle jag bara få länka till Svd.se. Så skulle det också vara på Google News: gissningsvis skulle rubriken kanske få vara med men länken skulle gå till förstasidan. Man kan undra hur det hela skulle ställa sig när det gäller Knuff.se, Bloggportalen och andra hubbar som djuplänkar till artiklar på grund av att bloggare djuplänkat i sin tur.

Självklart har det mött motstånd även från journalister trots att även journalistförbundet går på samma linje vilket Mediebloggers återpublicering av ett svar från förbundets jurist visar, där hon försöker att blanda in aspekten om “lojala” länkningar:

Der kan linkes frit til hovedside, hvis det er konkret begrundet. Opbygges der en samling, som mere eller mindre bliver formålet med din hjemmeside, er det noget andet. Så er det udenfor citatreglen og kan også være i strid med markedsføringsloven. Der kan dyblinkes, når linket er loyalt. Loyaliteten vurderes efter de samme kriterier som det lovlige citat.

Onekligen kan man fundera som Medieblogger ovan: en länk är väl en länk? Det finns ett antal historiska exempel på liknande försök att förhindra att användare, konsumenter och framförallt bloggare kan använda djuplänkning. Senast var då SF Bio valde att förhindra sajter att plocka ner deras tider och på så sätt ge människor möjligheter att se mer bio – något Vassa Eggen påpekade var galet och som jag också ansåg vara dålig varumärkes- och kundvård. 2006 hade Coop en märklig länkpolicy som jag uppmärksammade här. 2004, då Sverige knappt visste vad bloggar var hade man i USA samma problematik – bland annat valde Fast Mag att hålla en hård länkpolicy tillsammans med ett antal andra. (Fyll gärna på med exempel i kommentarerna).

Problemet är helt enkelt att en sån oerhört hårdför länkpolicy, som är i fullständig otakt med teknisk utveckling och användarens respektive läsarens beteenden skyndar på traditionella mediers svanesång. Vassa Eggen beskriver det med att tidningarna

fortsätter den obönhörliga lämmelmarschen mot stupet.
Tramp, tramp, tramp, tramp.

Den skapar ett nytt gap mellan å ena sidan hårt kämpande traditionella media och å andra sidan snabbfotade nya mediekanaler. Det som främst traditionella medier inte förstår (men ibland även glöms bort av bloggare och andra) är att de två är beroende av varandra mer och mer. Det sker ständigt en ökad synkronicitet mellan å ena sidan mediernas nyhetsrapportering och bloggares postningar, vilket båda har nytta av; tekniskt via Twingly och liknande funktionalitet men också via noder som Knuff med flera. RSS-tekniken innebär möjligheten att plocka ner alla publicisters enskilda postningar och artiklar och skapa ett eget nyhetsflöde på sin egen sajt – dock är det sällan som någon väljer att stoppa in hela artikeln i sin blogg.

Svenska tidningar har förstått det – och använder det. Aftonbladet väljer att lyfta upp ett antal bloggar, direktlänkat med bild, till relevanta postningar. Fler och fler väljer att använda sig av Twingly eller liknande pingback-tjänster. SvD och kvällstidningarna skriver ofta en uppföljande artikel om vad bloggare skrivit (exempel dock utan länkar vilket är förhoppningsvis förbättras) om huvudartikeln: en uppföljningsartikel som är mycket läst och uppskattad, inte bara av de bloggare som är med i den. Svenska tidningar valde också rätt tidigt att använda sig av bloggformatet även hos sina krönikörer. Och Newsmills grundläggande tanke bygger mycket på länkar både till och från bloggosfären.

Det handlar helt enkelt om en ytterligare marknadsföringskanal – där både den som marknadsför och den som marknadsförs vinner: den första genom att det skapar mervärde för hans eller hennes besökare, den senare för att den får besökare från den förstas sajt. Att då förbjuda djuplänkningen innebär snabbt att få kommer att klicka på någon länk som hänvisar till en artikel – då man vet att man måste leta efter artikeln på tidningens sajt.

Ett sånt här förslag, liksom de tidigare diskussioner som förts runt en del tidningars val att rumphugga sina artiklar på nätet och hänvisa till papperstidningen, är möjligen kortsiktigt fruktbart (även om ingen kan bevisa att det senare faktiskt ökar papperstidningens upplaga) men långsiktigt att döda sitt varumärke. För det problem som danska tidningar eller vilka tidningar som helst kommer att stöta på är att när de väljer att förhindra djuplänkning så kommer någon annan att starta en tjänst där det går att länka direkt till artikeln; det kan vara en rewrite, det kan vara en egen nyhetsredaktion – men någon kommer att göra det. Och skratta hela vägen till banken. Det är samma problematik som skivbranschen missade och som gjorde att ett datorföretag, Apple, tog kakan vad gäller digital musikförsäljning via sitt iTunes. Och det har klara kopplingar till de heta diskussioner som pågår i alla medier, både de traditionella och de nya medierna, om upphovsrätt och IPred.

Vinna-eller-försvinna-frågan blir: ska man låta en princip döda eller hitta nya vägar för att än en gång gå i takt med utveckling och konsumenternas/läsarnas beteenden? Vill man fortsätta att försöka kontrollera sitt varumärke på bekostnad av sina läsares vilja att interagera med varumärkets produkt: i det här fallet artiklar och innehåll?

Eller vågar man att förändra sin syn på sig själv, sitt medievarumärke och sina läsare och därmed bli en del av den nya medievärlden?

Uppdaterat: Sofia har skrivit en mer personlig postning om länkkärlek. Som ändå har väldigt mycket att göra med ovanstående.
Jeff Jarvis uppmärksammar det hela precis som Twingly. Jason Fry skriver redan 2007 om det belgiska exemplet. Journalisten tar upp frågan precis som Medievärlden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


23
Nov 08

Veckan som gick – vecka 47

Under veckan har vi skrivit en del om artikelkommentarer. Och idag berättar Elisabeth Bäck att VLT stängt ner sitt debattforum tills vidare på grund av alltför många besvärliga kommentarer.
Det är tråkigt. Men. Här gör VLT till skillnad från BLT helt rätt – de går ut och berättar öppet om vad de gör och varför. Och uppmuntrar läsarna att tycka till. Och om man läser kommentarerna till Elisabeths inlägg föds hopp. Det går att ha en konstruktiv diskussion med läsare.

Vi är ju som ni förstår för fri debatt och diskussion och tror att artikelkommentarer fyller en mycket viktig funktion. Men en fråga att ställa sig är om mediesajterna nödvändigtvis bör ha fria forum för vem som helst att skriva i om vad som helst? Är det kanske idé att istället samla artiklar med mycket kommentarer och utifrån dem skapa ett forum kring det egna materialet? Och då ska tilläggas att det “egna” materialet ju också består av insändare och debattartiklar.

Och apropå vårt tjat om Elisabeth Bäck och hennes blogg – det är inte bara mediechefer som bloggar. Och fler borde göra det, enligt Eva Kumlin, vd för Svensk Form.

Expressen har skrivit om de politiska bloggarna och det är såklart kul när gammelmedia uppmärksammar bloggosfären och då inte endast Blondinbella och Schulman.

Ipreddiskussionen går vidare. Den här artikeln har vi båda skrivit omvåra personliga bloggar.
Aftonbladet har skrivit lite utifrån läsardiskussionen. Nanok Bie menar i Journalisten att IPRED är att göra upphovsrätten en björntjänst. Jan Helin gör en intressant reflektion :

Ipred. Vad i hela världen är det som får så många unga att på riktigt tycka att sådant som film och musik ska vara gratis bara för att det nu finns teknik som gör att det går att komma åt gratis?
De är ju inte dumma i huvudet. De har utan tvekan intellektuell förmåga att ta till sig teorin att gratis inte direkt säkerställer bra innehåll.
Det är något annat som ställer till tankeoredan.
Vad?

Stora journalistpriset har delats ut i veckan. Vi gratulerar såklart Sydsvenskan som plockade hem två av kategorierna! Och i sann Nyamedieanda fick läsarna chatta med pristagarna dagen efter. Men intressantare för den här bloggen är priset till Årets förnyare.
Nominerade var vk.se för sin satsning på hyperokalt med läsarmaterial, Eva Landahl på Aktuellt för satsningen på Öppen Redaktion och så Fredrik Strage för sin Youtubiana på dn.se.

Fredrik Strage tog hem det. Medievärlden gjorde en egen liten Youtubiana dagen efter. Rekommenderas!
Andres Lokko skriver en liten hyllning till Strage här. Priset har också rönt internationell uppmärksamhet.

Och visst. Vi gillar listan. Vi gillar tanken på att gammelmedia använder sig av material från Youtube. Vi gillar Ledarbloggens Youtubiana också. Men årets förnyare? Tveksamt.

Anders Mildner har skrivit att årets viktigaste journalistik inte bedrevs av journalister. Martin Jönsson tycker att det är skandal att inte någon bloggare var nominerad.
Rolf van der Brink skriver en mycket intressant text med sin syn på det hela:

Bonnier, som delar ut det fina priset, lägger sin blöta filt över medielandskapet, numera med kulturministerns goda minne. (Leif Pagrotsky, kulturminister (s) vigde som sig bör Fredrik Strage och han gemål år 2006). Ungefär som staten och storkapitalet i Sverige tillsammans har verkat för att tillsammans hålla ogräset av småföretagare, nytänkare och entreprenörer kort.

Det har i anslutning till detta förts en mycket intressant debatt på Newsmill om journalistikens vara eller inte vara och om journalistens roll i nutid och framtid. Mycket intressant läsning och en viktig diskussion.

Seppi Salmivouri skriver så här:

Den populistiska hållningen, som ju är helt beroende av tekniken, bygger på föreställningen att alla har rätt att säga sitt. Och de eventuella felaktigheter som kan uppstå korrigeras snabbt av andra. Det kan man sympatisera med, men det är något som gnisslar här.
Det de bägge synsätten har gemensamt, den teknikfixerade och den populistiska, är föraktet för innehållet. Enligt den ena kan innehållet kan väljas automatiskt av ett system utan dyrbar mänsklig inblandning. Enligt den andra är allt lika mycket värt.
Men innehåll av god kvalitet betyder något. Det kan avgöra framgång eller fall. Och bra urval kräver erfarna redaktörer, som vet hur man värderar källor, gör jämförande analyser och kan se på materialet med kylig blick.
Svaret på frågan om journalisterna behövs får nog bli ett njae. Kanske inte, men deras kompetens behövs desto mer. Gärna bloggar men först en rejäl redaktör.

Adryan Linden är av en annan uppfattning:

Nej, journalister behövs inte längre, då journalisten sedan länge är död och begraven. Internet och dess enorma informationsflöde har gjort rent hus med journalistkåren. Ett faktum som resulterat i att de journalister vi nu dagligen får se i tv:e, läsa i tidningar eller höra i radion är tomma skal.
Problemet är bara, journalisterna har själva inte förstått det. – Att deras tid är förbi och att de har blivit begravda av sin egen tyngd av prestige och skitsnack.

Här finns en bra text som steg för steg och väldigt pedagogiskt förklarar grunderna i social media och hur de kan användas. Rekommenderas för dig som funderar på att börja blogga eller så. En relaterad postning är denna där Daniel på Mindpark skriver om social multitasking.
Nya bloggar föds för övrigt varje dag. Också på mediesajterna. Den gångna veckan föddes Dagens Ledarblogg. Vi tar för övrigt tacksamt emot tips om nya bloggar på mediesajter.

En artikel som diskuterats mycket i veckan är denna av Rupert Murdoch:

TOO many journalists seem to take a perverse pleasure in ruminating on their pending demise. I know industries that are today facing stiff new competition from the internet: banks, retailers, phone companies and so on. But these sectors also see the internet as an extraordinary opportunity. But among our journalistic friends are some misguided cynics who are too busy writing their own obituary to be excited by the opportunity.
Self-pity is never pretty. And sometimes it even starts in journalism school, some of which are perpetuating the pessimism of their tribal elders. But I have a very different view.

Han fortsätter:

Unlike the doom and gloomers, I believe that newspapers will reach new heights. In the 21st century, people are hungrier for information than ever. And they have more sources of information than ever.
Amid these many diverse and competing voices, readers want what they’ve always wanted: a source they can trust. That has always been the role of great newspapers in the past. And that role will make newspapers great in the future.
If you discuss the future with newspapermen, you will find that too many think that our business is only physical newspapers. I like the look and feel of newsprint as much as anyone. But our real business isn’t printing on dead trees. It’s giving our readers great journalism and great judgment.

Veckans must read. Faktiskt. Medievärlden har skrivit en sammanfattning här. The Guardian kommenterar här. Editor & Publisher skriver också.

Fredrik Wackå har gjort en lista med fem punkter viktiga att tänka på när man bygger en webb. Inget revolutionerande men ändå saker som inte alltid fungerar.

Det är inte bara Peter Sunde som hamnat i konflikt med Janne Josefsson. Nu har också Blondinbella blivit orättvist behandlad i Debatt. Ledarbloggen skriver om det hela här.

Mindpark gör som SSBD – presenterar gästbloggare. Postningen är tidigare publicerad på Citizen Media Watch, där på engelska. Ämnet är frågan om journalstiken går en mörk tid till mötes.

10.000 words.net har skrivit en lista på sex saker som är onödiga för papperstidningar i det nya landskapet:

Front Page/A1
The front page of a daily newspaper is likely to contain news that, unless you don’t read blogs, don’t follow Digg, aren’t on Twitter, don’t read online news sites, and have no computer at all, is old news. Most newspapers now favor thoughtful analysis over breaking news stories, but you can get thoughtful analysis on blogs, Digg, Twitter…

Letters to the Editor
Letters to the editor have been obliterated by online comment sections attached to individual articles. Why read the random musings of a handful of selected readers when you can read hundreds of comments on any one story or issue? Better yet, newspaper readers now have access to millions of blogs dedicated to every topic under the sun.

Vassa Eggen har kommenterat helt kort. Han tror att 10.000 words har fel. Vassa Eggen aka Olle Lidbom som förresten öppnat en ny sajt i veckan, än så länge i Beta. Spana in Medieregistret!

Så en rolig nyhet som vi först hittade hos Gunnar. Och nu snor vi hela Gunnars text:

Life, tidningen med världens bästa bilder, har lagt ut hela sitt bildarkiv, och bilder som de aldrig publicerat, på Google.com.
Varför?
För att tjäna pengar såklart.
Alla bilder går att beställa inramade – för mellan 80 – 110 dollar.
Resultatet är en helt fantastisk tjänst.
Något för Expressen att kopiera?

Eller varför inte Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, och så vidare…

En tråkigare nyhet är denna. Internet är en viktig källa till information för många i dikatorstyrda och demokratibefriade Iran. Alla former av inskränkningar är av ondo och gillas icke. Dagens Ledarblogg skriver om bloggarna och deras betydelse för demokratin i Kina:

Framtiden kommer på att bjuda på en spännande kamp mellan Kinas aktörer på internet och censur- och kontrollpolitikens kommunisttroende överstepräster. Klart är att bloggarna skapar sprickor i den kinesiska tystnadsmur som hindrar yttrandefriheten. Och därmed nervositet i partitoppen.

Aftonbladet chockhöjer priserna på sin nätannonsering. Ska bli intressant att se resultatet, om det blir minskad annonsering eller ökade intäkter – och såklart om andra hakar på.
Annars saknas det inte idéer om hur tidningarna ska kunna tjäna pengar på nätet. Viktigt att fundera över, då fler och rapporter talar för kommande svårigheter för papperstidningen. Anna Serner kommenterar de stigande papperspriserna här. Frågan man ställer sig är varför ständigt ökande internetannonsering inte verkar få något genomslag hos gammelmedierna? Seth Godin har en del tips.

Per Torberger reflekterar över förlorade profiler på reklambyråerna. Visserligen kan man nog fundera om det handlar om att de försvunnit eller att branschmedia helt enkelt är lite väl inskränkta men det är intressant att fundera över och relaterat är Sofias postning på the real mymlan om de excentriska journalisterna. Kan det handla om ett resultat av de nya slimmade arbetsplatserna där social kompetens värderas högt, ibland kanske för högt, liksom en väldigt rigid inställning till utbildning?

I Finland går de stora mediehusen samman för att skapa en nättidning för unga. Låter vågat, och spännande.
Samtidigt backar BBC från en planerad satsning på webb och sociala medier. Argumentet: “it would be better to concentrate on improving the quality of existing services.”

En intressant artikel om hur bloggarna förändrat media är Kingsleys How Many Blogs Does the World Need – och det är onekligen (o)roande när man beskriver en potentiell cirkelgång:

Did you see Romenesko this morning? Yeah, very interesting. He’s got a link to a piece in LA Observed that links to a column on the London Times website where this guy says that a Russian blogger is saying that Obama will make Sarah Palin Secretary of State.”
“Wow. Sounds true. Where did the Russian guy get it?”
“He says it was in Romenesko.”

Han rundar av med att mena att vi står inför en, vad Steve Rubel tidigare varnat för; attention crash:

The great thing about blogs, in my view, is that they share the voice of e-mail. It’s a genuinely new literary form, which, at its best, combines the immediacy of talking with the reflectiveness of writing. But many readers may be reaching the point with blogs and websites that I reached long ago with the Sunday New York Times Magazine–actively hoping there isn’t anything interesting in there because then I’ll have to take the time to read it.

Six Apart, som skapat Typepad-bloggapplikationen, väljer att starta ett Journalist Bailout Program – där journalister och bloggare som fått sparken får tillgång till gratis Typepadbloggar och tillgång till den plattform som de byggt upp. Onekligen ett intressant drag.
Och det känns onekligen som om journalister snart måste se om sitt eget hus. Nedgången i såväl annonsering som möjligheterna att driva en traditionell tidning eller nyhetsmedia blir mindre och mindre och personalminskningarna pågår.

Morgondagens debatt hos Publicisitklubben i Göteborg kan bli intressant. Den handlar om nätet och de etiska gränserna. Vi hoppas på direktsändning.
En annan kommande debatt som kan bli intressant är denna som hålls hos TU om FRA.

Till sist veckans video:

Reblog this post [with Zemanta]

21
Nov 08

Censurera kommentarer är en dum idé

I postningen Kommentera Kommentarerna väljer Sofia och SSBD att ta ställning i en öppenhetsfråga. Det är knappast någon osäkerhet om var vi står när det gäller balansen mellan nät och papper.

Tidningen BLT (Blekinge Läns Tidning) har börjat att sätta in en “läs mer i papperstidningen” på sina artiklar på webben, artiklar som numera är minst sagt rumphuggna.

Vi vill bara kort säga: Gör om, gör rätt! Att sabba för nätläsarna kommer inte att hjälpa BLT:s överlevnad.
Att ignorera, censurera och inte ta diskussionen med dem kommer att kraftigt förstöra läsarnas förtroende för tidningen, som i detta vansinniga exempel:

Jocke Jardenberg har hittat, och skärmdumpat ett flagrant exempel på censur:

Före:
null

Efter:
null

Att en tidning väljer att censurera kommentarer som faktiskt diskuterar och kritiserar tidningens handlande är skrämmande. Man får onekligen något riktigt illasmakande i munnen, en känsla av Pravda och Nordkorea. Det är fegt, det är ovärdigt en tidning i Sverige 2008.

Förhoppningsvis är det ett misstag som BLT inser att de bör be om ursäkt för. Vi ser fram emot att se ansvarige utgivare Kerstin Johansson blogga om tilltaget, inte minst mot bakgrund av detta som hon skrev så sent som i tisdags.

Hon citerar Mackenzie Warren, Director of Digital Content, som under en föreläsning sagt så här:

- Samtalet pågår därute, med eller utan din medverkan. Att ignorera dem utesluter dej bara från att vara delaktig, menade James Lenahan, Strategic Development Manager och avsåg de så kallade sociala medierna: Facebook , Youtube och drösvis med andra där folk umgås, debatterar, kommenterar, lägger upp bilder, delar med sig och är – sociala.
Hans poäng är att tidningarna också måste bli sociala medier där läsarna kan samlas och bli delaktiga.
- Det är läsarna som är experterna. Låt dem debatter och bjud in dem att dela med sig. “Conversation is messy; welcome the noise”. Det är en del av demokratin.

Kerstin avslutar inlägget (som skrevs under en studieresa i USA med syfte att läras sig en del om vad som händer i branschen där borta, inte minst gällande sociala medier) så här: “Här är våra kollegor i full sving som sociala medier: det är bara att lära och ta efter. ”

Ja Kerstin. Nu har du världens chans att visa vad du lärt dig. Welcome the noise! Ta diskussionen!

Uppdatering: Medievärlden har skrivit och talat med Calle Mathisson som fattade beslutet att plocka bort artiklarna. Argumentet: “Man ska hålla sig till ämnet”. Inte helt tillfredsställande…


20
Nov 08

Höga tankar om upphovsrätten

I den pågående debatten om IPRED diskuteras väldigt mycket upphovsrätt.

Det här inlägget handlar inte om IPRED. Den handlar om upphovsrätten. För det är två olika saker. IPRED-lagen handlar inte om upphovsrättens vara eller inte. Den handlar möjligen om hur upphovsrätten ska efterlevas.
Och eftersom den här bloggen handlar om massmedia och journalistik kommer det inte att handla så mycket om fildelning, musik eller film. Det kommer att handla om Upphovsrätten för journalister, inspirerat av allt som skrivits om IPRED, Upphovsrätt och fildelning den senaste tiden.

Niclas brukar tjata om att ingen äger sitt varumärke.
Jag har börjat fundera på om det är så att ingen i framtiden kommer att kunna äga någon upphovsrätt heller.

Missförstå mig inte. Jag är en upphovsrättskramare, i de fall vi talar om den ideella upphovsrätten till det man skapat. Jag har suttit med i SJF:s förhandlingsdelegation om kollektivavtal som i mångt och mycket handlade om upphovsrätten och jag har turnerat på tidningsredaktioner och förklarat upphovsrätten och varför den är viktig.

Men mycket i diskussionerna kring upphovsrätt i tidningsbranschen handlar om pengar. TU vill ha mer kontroll över de anställdas material för att kunna tjäna pengar, och journalisterna säger att då vill de också ha del av pengarna. Fair enough.

Det är bara det att det är väldigt svårt att bedöma värdet av materialet när det mesta är gratis.

Den ideella upphovsrätten handlar om att en journalist ska kunna kontrollera sitt material, veta var det hamnar och hur det bearbetas och kunna lägga in veto. En journalist vill kunna säga till sitt intervjuobjekt vad som är syftet med intervjun och var den kan komma att publiceras. Om artikeln sedan sprids fritt till vem som helt blir det svårt att ha den kontrollen.

Det är bara det att TU har lika lite kontroll över internet som journalisterna.

Vi lever i en informationsrevolution. En internetrevolution. Smaka på ordet. Revolution. Som varande mitt i den är det svårt att spå framtiden. Det är svårt att veta varthän det leder, det är svårt att idag säga hur det kommer se ut om fem år, eller tio. Men det går att ha ögon och öron öppna och se hur det faktiskt ser ut idag. Vi är försökskaniner. Vi är dom som ska hitta sätt att anpassa oss i en ny verklighet. Vi är dom som ska göra misstagen som nästa generation förhoppningsvis kan dra nytta av. Vi är också dom som ska få de där aha-upplevelserna och ropa eureka och faktiskt känna den där wow-känslan när vi upptäcker nya sätt att hålla maskinerna igång.

För att återgå till Niclas som säger att man inte längre äger sitt varumärke kan jag ibland tvivla på att vi journalister äger vår journalistik. Det är ibland skillnad på teori och praktik.

Jag är journalist för att jag vill berätta. Jag vill upplysa, informera, och faktiskt också ha en möjlighet att påverka. Jag vill bli läst. I samma ögonblick som den information jag grävt fram publiceras förlorar jag de fakto kontrollen över den. En läsare kan berätta vidare min historia, korrekt eller förvanskad. En läsare kan länka till min historia och lägga till egen information. En läsare kan ta en liten del av min historia och väva in i ett helt annat sammanhang. Vad kan jag rimligen göra åt det? Vill jag verkligen göra något åt det?

Vill jag kanske att mitt arbete ska börja leva sitt eget liv? Att min journalistik ska föda nya idéer och användas av andra och därmed också vara mer långlivad än den är idag när den oftast hamnar i papperskorgen efter några dagar?

Upphovsrätten är från början till för att skydda konstnärligt skapande. Frågan är hur konstnärlig journalistiken egentligen är? Visst, jag kan lägga ner min själ i en artikel, i ord och formuleringar och ingen annan skulle antagligen formulera sig exakt som jag. Men vilket formspråk jag än har så är ändå innehållet, det jag faktiskt vill säga, det viktigaste. Och jag vill bli läst.

Jag vill självklart inte att någon ska ta min text och sätta sitt eget namn under den.
Jag vill självklart inte att någon ska ta min text och kasta om några ord så att betydelsen blir en helt annan.

Men det är inte det som upphovsrättskonflikten mellan TU och SJF handlar om.

Den handlar om att främst TU har förstått att utvecklingen går i en rasande takt och de vill ha alla möjligheter som finns att vara med på tåget för att inte bli frånåkta. Men eftersom utvecklingen går snabbt och i många stycken är oförutsägbar kan TU i förhandlingar inte vara så tydliga som SJF vill. Framförallt kan inte TU lova en massa pengar för rätten att använda material i många olika kanaler och kanske till och med dela ut det gratis till publicering för vem som helst, som exempelvis göra alla teveinslag embedbara på Youtube.

Samtidigt som journalisterna är rädda för att deras ideella upphovsrätt ska tas ifrån dem. De är rädda för att förlora kontrollen helt.

Men det kan inte TU göra så mycket åt.

I samma ögonblick som material publiceras på nätet kommer vem som helst att snabbt och enkelt kunna använda det lite hur som helst.

Det TU och SJF gemensamt måste sätta sig ner och diskutera är: Hur får vi våra läsare/användare att använda just oss som sin främsta nyhetskälla? Hur bevarar vi den journalistiska trovärdigheten? Hur ser vi till att få behålla offentlighetsprincipen och meddelarfriheten i orört skick så att vi fortsättningsvis kan bedriva journalistik på demokratiska villkor? Hur ska vi hantera Youtube, bloggosfären och resten av nätet? Ska vi låsa in oss och tjura när någon stjäl en av våra bilder och lägger upp i sin blogg eller ska vi kanske vara generösa och bjuda på våra bilder och be snällt om credd och en länk till vår sajt?
Hur ser vi till att också i framtiden ha ett innehåll som lockar läsare till just oss och hur stärker vi våra varumärken? Hur återtar vi pressens förlorade trovärdighet i ett nytt medielandskap? Och – hur ska vi ta betalt för våra produkter? (vilket kanske inte är journalisternas främsta uppgift att hitta lösningarna på, men som faktiskt ändå angår oss om vi vill ha jobb i framtiden)

Det har skrivits mycket bra om Upphovsrätt de senaste dagarna, och jag ger er några lästips:

Ledarbloggen på UNT frågade sina läsare om Upphovsrätt och IPRED.

Jag är imponerad. Jag är nästan lite lyrisk över en tidning som så tydligt och självklart använder sig av sina läsare och lever enligt devisen som Newsmill brukar använda, “Våra läsare vet mer än vi.” Jag är imponerad över tonen, över ödmjukheten i frågeställningen:

Vad är rätt, vad är fel? I debatten om IPRED-lagen, som ska göra det möjligt för upphovsrättsinnehavare att vända sig till domstol för att få ut fildelares IP-nummer är tonläget högt. Där debatten förs vill säga. För samma ledarredaktioner som med liv och lust protesterade mot FRA-lagen är det nu tyst. Knäpptyst. Jag och mina kolleger på UNT utgör inget undantag.
Jag antar att det är av rädsla att hamna fel och en känsla av okunskap, som håller debatten borta från papperstidningarna, och hur upphovsrätten ska vägas mot enskilda personers integritet på en arena med nya förutsättningar och spelregler.
Vi kommer inte att passa på frågan men erkänner att den är svår. Därför vänder vi oss till er som anser er sitta inne med information, från bägge lägren. Det är uppenbart att dagens upphovsrätt befinner sig i otakt med tekniken, men är det synen på upphovsrätt eller på fildelning som måste förändras? Går det att bedöma framtidens tekniska möjligheter med gårdagens verklighetsbild?

Efter att ha lyssnat på sina läsare och samlat in material skrevs idag denna ledare på UNT:

Invändingarna måste tas på allvar. Integritet, myndighetsutövning och bevisbörda är frågor som inte bara kan sopas åt sidan. För regeringen gäller det att verkligen lyssna, och inse att det här inte är en fråga man kan lösa med några enkla formuleringar. För faktum är att IPRED vilar på i grunden felaktiga föreställningar.
Liksom den tidigare Renforsutredningen, utgår IPRED från två saker. Först och främst att upphovsrätten ska förbli exakt som den är i dag, skriven för en värld som utvecklingen lämnade bakom sig för tio år sedan. I stället för att anpassa upphovsrätten till den förändrade världen vill man tvinga världen att anpassa sig till upphovsrätten.

Och där har vi det. “Istället för att anpassa upphovsrätten till den förändrade världen vill man tvinga världen att anpassa sig till upphovsrätten.”

Läs meningen igen. Världen förändras. Mänskliga beteenden förändras. Och det UNT visar är exempel på en utökad demokrati, människors utökade möjligheter att få information och tycka till om den. Och människors möjligheter att genom tillgänglig teknik ta saker i egna händer. Något vi faktiskt måste anpassa oss efter. Det gäller inte bara artister, eller programvaruföretag. Det gäller också oss journalister och medieföretag.

För övrigt ser jag fram emot Sydsvenskans upphovsrättssatsning.

Och så måste ni läsa Mildner. Som vanligt briljant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Reblog this post [with Zemanta]

18
Nov 08

Sydsvenskan.se – nu är det klart (nästan)

Idag presenterades resultatet av Sydsvenskans Redesignprojekt.
Här kan du se en PDF som visar hur sydsvenskan.se kommer att se ut nästa år.

Första gången vi nämnde projektet var redan i februari och sedan dess har vi återkommit då och då, främst i våra “Veckans som gick”.

Jag tycker personligen att det är svårt att göra en bedömning av sidan utan möjlighet att surfa runt, men jag har ett par reflektioner:

* Tydlig huvudmeny både längst upp och längst ner på sidan. Bra.
* Sajten är mycket nerskalad till skillnad från idag, och här finns potential om rätt prioriteringar görs av innehållet.
* Alla olika avdelningar har fått en egen färg som visas i tydliga puffar i högerspalten, och i ett större block längst ner med senaste (?) rubrikerna. Eller är det blocket en del av “Sydsvenskan rekommenderar”? För övrigt en bra ide, där man också kan slumpa fram nya rekommendationer.
* Längst upp på sidan där senaste nytt visas kan också välja att se mest lästa under dagen. Här saknar jag också “mest kommenterade”. Men det kanske finns under “topplistor?” Topplistor som för övrigt gör mig nyfiken och jag vill verkligen ha sajten live nu så jag kan surfa runt.
* Rutan längst upp till höger där man ser en puff för Heidis krönika utgår jag ifrån att den är dynamisk.
* Annars tycker jag att sidan ger ett lite blekt intryck, vilket är en väldigt kontrast till idag. Blekt men tydligt.
* Sen så funderar jag lite över placeringen av webbtevepuffen, kanske den borde ligga lite högre eller åtminstone i mittenspalt så den inte förväxlas med reklam?

På det stora hela är mitt första intryck positivt och sidan upplevs som genomtänkt och lättnavigerad. Och bara ni går live så lovar jag att återkomma med ros och ris.

Sydsvenskan är ett mediehus som har fattat grejen. De satsar stort på att använda webben till det den är bra på. Dom har under Redesign-projektet tagit del av läsarnas synpunkter och kommunicerat med dem i Redesignbloggen. Och som Jardenberg skrev häromsistens – de har fantastiska personer i sitt stall, sådana som Andreas Ekström och Anders Mildner. Sådana som jobbar mot framtiden men som inte rusar iväg. För att inte tala om Anders Olofsson som jag intervjuade och skrev om i våras. En person som Jardenberg också uppmärksammat här.

Så när Sydsvenskan till våren sjösätter sin nya sajt hoppas jag liksom Jardenberg att de tar på ledartröjan och visar var skåpet ska stå, hur ett modernt mediehus ska jobba för att både tillfredsställa sina pappersläsare men också för att utveckla framtidens journalistik med hjälp av nätets alla möjligheter.

Uppdaterat 20/11: Nu kan man gå in på en artikelsida och kolla också. Och det tar sig. Jag gillar taggarna, jag gillar möjligheten att klicka sig till “alla kommentarer och bloggar” och länken “relaterat material”. Inte minst länken “externa källor” tilltalar mig. Bra jobbat!

Läs även andra bloggares åsikter om

Reblog this post [with Zemanta]