Höga tankar om upphovsrätten

I den pågående debatten om IPRED diskuteras väldigt mycket upphovsrätt.

Det här inlägget handlar inte om IPRED. Den handlar om upphovsrätten. För det är två olika saker. IPRED-lagen handlar inte om upphovsrättens vara eller inte. Den handlar möjligen om hur upphovsrätten ska efterlevas.
Och eftersom den här bloggen handlar om massmedia och journalistik kommer det inte att handla så mycket om fildelning, musik eller film. Det kommer att handla om Upphovsrätten för journalister, inspirerat av allt som skrivits om IPRED, Upphovsrätt och fildelning den senaste tiden.

Niclas brukar tjata om att ingen äger sitt varumärke.
Jag har börjat fundera på om det är så att ingen i framtiden kommer att kunna äga någon upphovsrätt heller.

Missförstå mig inte. Jag är en upphovsrättskramare, i de fall vi talar om den ideella upphovsrätten till det man skapat. Jag har suttit med i SJF:s förhandlingsdelegation om kollektivavtal som i mångt och mycket handlade om upphovsrätten och jag har turnerat på tidningsredaktioner och förklarat upphovsrätten och varför den är viktig.

Men mycket i diskussionerna kring upphovsrätt i tidningsbranschen handlar om pengar. TU vill ha mer kontroll över de anställdas material för att kunna tjäna pengar, och journalisterna säger att då vill de också ha del av pengarna. Fair enough.

Det är bara det att det är väldigt svårt att bedöma värdet av materialet när det mesta är gratis.

Den ideella upphovsrätten handlar om att en journalist ska kunna kontrollera sitt material, veta var det hamnar och hur det bearbetas och kunna lägga in veto. En journalist vill kunna säga till sitt intervjuobjekt vad som är syftet med intervjun och var den kan komma att publiceras. Om artikeln sedan sprids fritt till vem som helt blir det svårt att ha den kontrollen.

Det är bara det att TU har lika lite kontroll över internet som journalisterna.

Vi lever i en informationsrevolution. En internetrevolution. Smaka på ordet. Revolution. Som varande mitt i den är det svårt att spå framtiden. Det är svårt att veta varthän det leder, det är svårt att idag säga hur det kommer se ut om fem år, eller tio. Men det går att ha ögon och öron öppna och se hur det faktiskt ser ut idag. Vi är försökskaniner. Vi är dom som ska hitta sätt att anpassa oss i en ny verklighet. Vi är dom som ska göra misstagen som nästa generation förhoppningsvis kan dra nytta av. Vi är också dom som ska få de där aha-upplevelserna och ropa eureka och faktiskt känna den där wow-känslan när vi upptäcker nya sätt att hålla maskinerna igång.

För att återgå till Niclas som säger att man inte längre äger sitt varumärke kan jag ibland tvivla på att vi journalister äger vår journalistik. Det är ibland skillnad på teori och praktik.

Jag är journalist för att jag vill berätta. Jag vill upplysa, informera, och faktiskt också ha en möjlighet att påverka. Jag vill bli läst. I samma ögonblick som den information jag grävt fram publiceras förlorar jag de fakto kontrollen över den. En läsare kan berätta vidare min historia, korrekt eller förvanskad. En läsare kan länka till min historia och lägga till egen information. En läsare kan ta en liten del av min historia och väva in i ett helt annat sammanhang. Vad kan jag rimligen göra åt det? Vill jag verkligen göra något åt det?

Vill jag kanske att mitt arbete ska börja leva sitt eget liv? Att min journalistik ska föda nya idéer och användas av andra och därmed också vara mer långlivad än den är idag när den oftast hamnar i papperskorgen efter några dagar?

Upphovsrätten är från början till för att skydda konstnärligt skapande. Frågan är hur konstnärlig journalistiken egentligen är? Visst, jag kan lägga ner min själ i en artikel, i ord och formuleringar och ingen annan skulle antagligen formulera sig exakt som jag. Men vilket formspråk jag än har så är ändå innehållet, det jag faktiskt vill säga, det viktigaste. Och jag vill bli läst.

Jag vill självklart inte att någon ska ta min text och sätta sitt eget namn under den.
Jag vill självklart inte att någon ska ta min text och kasta om några ord så att betydelsen blir en helt annan.

Men det är inte det som upphovsrättskonflikten mellan TU och SJF handlar om.

Den handlar om att främst TU har förstått att utvecklingen går i en rasande takt och de vill ha alla möjligheter som finns att vara med på tåget för att inte bli frånåkta. Men eftersom utvecklingen går snabbt och i många stycken är oförutsägbar kan TU i förhandlingar inte vara så tydliga som SJF vill. Framförallt kan inte TU lova en massa pengar för rätten att använda material i många olika kanaler och kanske till och med dela ut det gratis till publicering för vem som helst, som exempelvis göra alla teveinslag embedbara på Youtube.

Samtidigt som journalisterna är rädda för att deras ideella upphovsrätt ska tas ifrån dem. De är rädda för att förlora kontrollen helt.

Men det kan inte TU göra så mycket åt.

I samma ögonblick som material publiceras på nätet kommer vem som helst att snabbt och enkelt kunna använda det lite hur som helst.

Det TU och SJF gemensamt måste sätta sig ner och diskutera är: Hur får vi våra läsare/användare att använda just oss som sin främsta nyhetskälla? Hur bevarar vi den journalistiska trovärdigheten? Hur ser vi till att få behålla offentlighetsprincipen och meddelarfriheten i orört skick så att vi fortsättningsvis kan bedriva journalistik på demokratiska villkor? Hur ska vi hantera Youtube, bloggosfären och resten av nätet? Ska vi låsa in oss och tjura när någon stjäl en av våra bilder och lägger upp i sin blogg eller ska vi kanske vara generösa och bjuda på våra bilder och be snällt om credd och en länk till vår sajt?
Hur ser vi till att också i framtiden ha ett innehåll som lockar läsare till just oss och hur stärker vi våra varumärken? Hur återtar vi pressens förlorade trovärdighet i ett nytt medielandskap? Och – hur ska vi ta betalt för våra produkter? (vilket kanske inte är journalisternas främsta uppgift att hitta lösningarna på, men som faktiskt ändå angår oss om vi vill ha jobb i framtiden)

Det har skrivits mycket bra om Upphovsrätt de senaste dagarna, och jag ger er några lästips:

Ledarbloggen på UNT frågade sina läsare om Upphovsrätt och IPRED.

Jag är imponerad. Jag är nästan lite lyrisk över en tidning som så tydligt och självklart använder sig av sina läsare och lever enligt devisen som Newsmill brukar använda, “Våra läsare vet mer än vi.” Jag är imponerad över tonen, över ödmjukheten i frågeställningen:

Vad är rätt, vad är fel? I debatten om IPRED-lagen, som ska göra det möjligt för upphovsrättsinnehavare att vända sig till domstol för att få ut fildelares IP-nummer är tonläget högt. Där debatten förs vill säga. För samma ledarredaktioner som med liv och lust protesterade mot FRA-lagen är det nu tyst. Knäpptyst. Jag och mina kolleger på UNT utgör inget undantag.
Jag antar att det är av rädsla att hamna fel och en känsla av okunskap, som håller debatten borta från papperstidningarna, och hur upphovsrätten ska vägas mot enskilda personers integritet på en arena med nya förutsättningar och spelregler.
Vi kommer inte att passa på frågan men erkänner att den är svår. Därför vänder vi oss till er som anser er sitta inne med information, från bägge lägren. Det är uppenbart att dagens upphovsrätt befinner sig i otakt med tekniken, men är det synen på upphovsrätt eller på fildelning som måste förändras? Går det att bedöma framtidens tekniska möjligheter med gårdagens verklighetsbild?

Efter att ha lyssnat på sina läsare och samlat in material skrevs idag denna ledare på UNT:

Invändingarna måste tas på allvar. Integritet, myndighetsutövning och bevisbörda är frågor som inte bara kan sopas åt sidan. För regeringen gäller det att verkligen lyssna, och inse att det här inte är en fråga man kan lösa med några enkla formuleringar. För faktum är att IPRED vilar på i grunden felaktiga föreställningar.
Liksom den tidigare Renforsutredningen, utgår IPRED från två saker. Först och främst att upphovsrätten ska förbli exakt som den är i dag, skriven för en värld som utvecklingen lämnade bakom sig för tio år sedan. I stället för att anpassa upphovsrätten till den förändrade världen vill man tvinga världen att anpassa sig till upphovsrätten.

Och där har vi det. “Istället för att anpassa upphovsrätten till den förändrade världen vill man tvinga världen att anpassa sig till upphovsrätten.”

Läs meningen igen. Världen förändras. Mänskliga beteenden förändras. Och det UNT visar är exempel på en utökad demokrati, människors utökade möjligheter att få information och tycka till om den. Och människors möjligheter att genom tillgänglig teknik ta saker i egna händer. Något vi faktiskt måste anpassa oss efter. Det gäller inte bara artister, eller programvaruföretag. Det gäller också oss journalister och medieföretag.

För övrigt ser jag fram emot Sydsvenskans upphovsrättssatsning.

Och så måste ni läsa Mildner. Som vanligt briljant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Reblog this post [with Zemanta]
Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , , , ,