Idag har det pÃ¥gÃ¥tt en liten diskussion pÃ¥ Jaiku om hur pass vanligt det är att reportrar gÃ¥r in och kommenterar kommentarerna till sina artiklar. En diskussion som initierades av ett mejl jag fick frÃ¥n en student som ville veta i hur hög grad journalister fÃ¥r “lägga sig i”.
Det verkar inte vara särskilt vanligt. Av flera skäl. Dels att många tidningar fortfarande har en policy, uttalad eller outtalad, som säger att dylikt ska endast chefredaktören ägna sig åt. En reporter ska i princip inte uttala sig för eller om tidningen offentligt annat än genom sina journalistiska alster.
Sedan verkar det finnas en ovilja hos journalisterna själva att kommunicera med sina läsare offentligt, som i bloggar eller i kommentarsfält till artiklar.
Traditionellt har det ju varit sÃ¥ att man sedan man lämnat ifrÃ¥n sig sin text redan är pÃ¥ väg mot nästa; gÃ¥rdagens nyheter är just gÃ¥rdagens nyheter. Naturligtvis har man tagit telefonsamtal och vidare tips via post, men om det rört sig om nÃ¥gon kritik eller liknande har frÃ¥gan ofta vidarebefordrats till en arbetsledare – nyhetschef eller chefredaktör.
På de tidningar där journalister uppmanas att ha koll på artikelkommentarer och lägga sig i är det som jag uppfattat det endast några få som faktiskt gör det. Argumentet emot är ofta tidsbrist, man är som sagt redan engagerad i nästa reportage och har inte tid eller ork att engagera sig i det man gjorde igår eller förra veckan.
Inte sällan gör man likadant i de fall det finns en blogg. Man tillåter kommentarer men bemödar sig inte att besvara dem.
Här måste hela journalistkåren tänka om!
Som PM Nilsson skriver på Newsmill:
Den viktigaste förändringen är att vi låter nätets paradoxala långsamhet slå igenom på ett mycket tydligare sätt. Nyhetslogiken i traditionella medier är snabb, men i de sociala medierna lever ämnen längre och tar längre tid på sig. Frågor som vi tog upp för några veckor sedan kan fortfarande vara de mest aktiva idag. Frågor från förra veckan kan plötsligt segla upp till att bli de mest lästa.
Igen: Nätet är inte papperstidning. Beteendemönstret hos läsarna ser annorlunda ut. Och journalistiken måste anpassas efter den för att vara relevant även på nätet. Det handlar om att överleva i en ny verklighet.
Våra mediehus måste räkna med det som PM beskriver här ovan. Att en artikel inte hamnar i pappersinsamlingen efter några dagar, utan kan poppa upp var som helst och få nytt liv.
I min blogg the real mymlan har jag varit med om att det uppstått rejäla diskussioner kring inlägg som varit flera veckor, ibland månader gamla. Nya diskussioner, nya inlänkar, nya infallsvinklar. Självklart krokar jag i dem, och vidareutvecklar.
Det måste mediehusen också lära sig att göra. Men om man tiger still inför sina läsares reaktioner och kommentarer så händer inget. Det är i samtalet, i diskussionen, som nya idéer föds.
Som jag skrev tidigt i vÃ¥ras om det digitala fikabordet – att vi pÃ¥ nätet har möjlighet att Ã¥terfÃ¥ mycket av den förlorade kontakten med vÃ¥ra läsare. Den kontakt vi förlorat i rationaliseringstider när man tillbringar allt mer tid inne pÃ¥ redaktionen framför en skärm och allt mindre tid ute i den verklighet vi rapporterar om.
Journalistiken kommer att förändras. I allt högre grad blir det läsarna och användarna som styr vilka frågor som ska vara uppe på tapeten, vad som intresserar. Om vi ignorerar dem och deras önskemål, deras tips och deras vilja att dela med sig kommer vi att vara illa ute om några år.
Som Niclas uttryckte det i diskussionen på Jaiku:
Tror det helt enkelt är nödvändigt att journalisterna börjar att ta diskussionen. Om man fortsättningsvis vill behÃ¥lla nÃ¥got förtroende frÃ¥n läsarkretsen gÃ¥r det inte bara att lämna det hela. Det är respektlöst att strunta i att människor, som valt att lägga en del av sin tid pÃ¥ att läsa en artikel som man skrivit och kommentera den. Det borde fasen tillhöra sunt förnuft och vanlig hyfs. Jag menar: är det s att man ger fan i att svara pÃ¥ läsarbrev, pÃ¥ telefonsamtal etc av samma anledning? Och om man inte är intresserad av att svara pÃ¥ det som kommer – varför bryr man sig dÃ¥ om att ens bli läst?
Så är det. De läsare som tycker sig kommentera eller engagera sig för döva och blinda kommer att tröttna. Om de däremot får känna sig sedda och lyssnade på kommer de att återvända.
SÃ¥ min uppmaning till alla mediehus: Se till att alla reportrar gÃ¥r in pÃ¥ nätet Ã¥tminstone en gÃ¥ng om dagen och kollar sina egna artiklar, och eventuella kommentarer, och tar sig tid att bemöta dem. Det behöver inte alltid handla om att kasta sig in i diskussioner eller bemöta seriös kritik. Det kan vara sÃ¥ enkelt som att skriva “Tack för din kommentar”.
(En fördel här är ju om man bygger upp sajten så att det är möjligt för reportarna själva att enkelt hitta just sina egna artiklar samlade på ett och samma ställe. En bra service åt läsarna också som ofta har favoritskribenter. Varje journalist borde få sitt eget RSS-flöde.)
Och att det är reportern och inte en arbetsledare som ska göra detta säger sig självt. Det var inte chefen som satt ute i stugorna och drack kaffe förr. Det är inte chefens namn som står i byline. Läsaren vill ha kontakt med avsändaren = journalisten, den som författat texten/gjort inslaget.
Läs även andra bloggares åsikter om Kommentera kommentarer, Det digitala fikabordet, gammelmedia,
Tags: bloggar, Jaiku, kommentarer, läsare, läsarkontakt, mediehus, Niclas, relevans, tidningar, trovärdighet
