Kommentera kommentarerna! « Same Same But Different

Kommentera kommentarerna!

Idag har det pågått en liten diskussion på Jaiku om hur pass vanligt det är att reportrar går in och kommenterar kommentarerna till sina artiklar. En diskussion som initierades av ett mejl jag fick från en student som ville veta i hur hög grad journalister får “lägga sig i”.

Det verkar inte vara särskilt vanligt. Av flera skäl. Dels att många tidningar fortfarande har en policy, uttalad eller outtalad, som säger att dylikt ska endast chefredaktören ägna sig åt. En reporter ska i princip inte uttala sig för eller om tidningen offentligt annat än genom sina journalistiska alster.
Sedan verkar det finnas en ovilja hos journalisterna själva att kommunicera med sina läsare offentligt, som i bloggar eller i kommentarsfält till artiklar.

Traditionellt har det ju varit så att man sedan man lämnat ifrån sig sin text redan är på väg mot nästa; gårdagens nyheter är just gårdagens nyheter. Naturligtvis har man tagit telefonsamtal och vidare tips via post, men om det rört sig om någon kritik eller liknande har frågan ofta vidarebefordrats till en arbetsledare – nyhetschef eller chefredaktör.

På de tidningar där journalister uppmanas att ha koll på artikelkommentarer och lägga sig i är det som jag uppfattat det endast några få som faktiskt gör det. Argumentet emot är ofta tidsbrist, man är som sagt redan engagerad i nästa reportage och har inte tid eller ork att engagera sig i det man gjorde igår eller förra veckan.

Inte sällan gör man likadant i de fall det finns en blogg. Man tillåter kommentarer men bemödar sig inte att besvara dem.

Här måste hela journalistkåren tänka om!

Som PM Nilsson skriver på Newsmill:

Den viktigaste förändringen är att vi låter nätets paradoxala långsamhet slå igenom på ett mycket tydligare sätt. Nyhetslogiken i traditionella medier är snabb, men i de sociala medierna lever ämnen längre och tar längre tid på sig. Frågor som vi tog upp för några veckor sedan kan fortfarande vara de mest aktiva idag. Frågor från förra veckan kan plötsligt segla upp till att bli de mest lästa.

Igen: Nätet är inte papperstidning. Beteendemönstret hos läsarna ser annorlunda ut. Och journalistiken måste anpassas efter den för att vara relevant även på nätet. Det handlar om att överleva i en ny verklighet.

Våra mediehus måste räkna med det som PM beskriver här ovan. Att en artikel inte hamnar i pappersinsamlingen efter några dagar, utan kan poppa upp var som helst och få nytt liv.

I min blogg the real mymlan har jag varit med om att det uppstått rejäla diskussioner kring inlägg som varit flera veckor, ibland månader gamla. Nya diskussioner, nya inlänkar, nya infallsvinklar. Självklart krokar jag i dem, och vidareutvecklar.

Det måste mediehusen också lära sig att göra. Men om man tiger still inför sina läsares reaktioner och kommentarer så händer inget. Det är i samtalet, i diskussionen, som nya idéer föds.

Som jag skrev tidigt i våras om det digitala fikabordet – att vi på nätet har möjlighet att återfå mycket av den förlorade kontakten med våra läsare. Den kontakt vi förlorat i rationaliseringstider när man tillbringar allt mer tid inne på redaktionen framför en skärm och allt mindre tid ute i den verklighet vi rapporterar om.

Journalistiken kommer att förändras. I allt högre grad blir det läsarna och användarna som styr vilka frågor som ska vara uppe på tapeten, vad som intresserar. Om vi ignorerar dem och deras önskemål, deras tips och deras vilja att dela med sig kommer vi att vara illa ute om några år.

Som Niclas uttryckte det i diskussionen på Jaiku:

Tror det helt enkelt är nödvändigt att journalisterna börjar att ta diskussionen. Om man fortsättningsvis vill behålla något förtroende från läsarkretsen går det inte bara att lämna det hela. Det är respektlöst att strunta i att människor, som valt att lägga en del av sin tid på att läsa en artikel som man skrivit och kommentera den. Det borde fasen tillhöra sunt förnuft och vanlig hyfs. Jag menar: är det s att man ger fan i att svara på läsarbrev, på telefonsamtal etc av samma anledning? Och om man inte är intresserad av att svara på det som kommer – varför bryr man sig då om att ens bli läst?

Så är det. De läsare som tycker sig kommentera eller engagera sig för döva och blinda kommer att tröttna. Om de däremot får känna sig sedda och lyssnade på kommer de att återvända.

Så min uppmaning till alla mediehus: Se till att alla reportrar går in på nätet åtminstone en gång om dagen och kollar sina egna artiklar, och eventuella kommentarer, och tar sig tid att bemöta dem. Det behöver inte alltid handla om att kasta sig in i diskussioner eller bemöta seriös kritik. Det kan vara så enkelt som att skriva “Tack för din kommentar”.

(En fördel här är ju om man bygger upp sajten så att det är möjligt för reportarna själva att enkelt hitta just sina egna artiklar samlade på ett och samma ställe. En bra service åt läsarna också som ofta har favoritskribenter. Varje journalist borde få sitt eget RSS-flöde.)

Och att det är reportern och inte en arbetsledare som ska göra detta säger sig självt. Det var inte chefen som satt ute i stugorna och drack kaffe förr. Det är inte chefens namn som står i byline. Läsaren vill ha kontakt med avsändaren = journalisten, den som författat texten/gjort inslaget.

Läs även andra bloggares åsikter om Kommentera kommentarer, Det digitala fikabordet, gammelmedia,

Spara / dela med dig

Tags: bloggar, Jaiku, kommentarer, läsare, läsarkontakt, mediehus, Niclas, relevans, tidningar, trovärdighet

Same! (0%)Same? (0%)But? (0%)Different?! (0%)

0 buttar

This entry was posted on Monday, November 17th, 2008 at 23:11 and is filed under Analyserande, I teorin. You can follow any comments to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a comment, or trackback from your own site.

http://deepedition.com Niclas

Det här kunde lika gärna vara skrivet om en del företag som väljer att blogga men struntar i att svara i kommentarer. Dock – det är fortfarande respektlöst.

Vi gör en jämförelse: jag som konsult ger fan i att svara på de frågor eller den kritik som mina kunder kommer med. Antingen skickar jag den (tyst) vidare till min chef – som kanske svarar. Eller så låtsas man som det regnar. När sedan kunden förklarar att han/hon tappat förtroendet för mig, tänker byta konsult eller liknande så förstår jag inte alls och gnäller över att kunden är så otacksam och illojal.

Säkert.

Men uppenbarligen är det något som tidningshusen kunnat göra genom åren.
Pingback: delade | Kommentera kommentarerna!
http://resume.se/asikter/pers-reklamblogg/ Per T

Hej,
jag har själv tyckt att journalister ska gå in och delta i diskussionen kring deras artiklar: detsamma gäller till exempel en del bloggare.
Och jag har testat. Resultatet var inte lysande.
Jag upplever att det inte finns ett intresse av att diskutera artiklar, nyheter och annat. I första hand är många av dem som kommenterar intresserade av att anmäla en avvikande åsikt, inte att nyansera eller diskutera artikelns innehåll.
Visst kan man säga “Tack för kommentaren”, och det är kanske viktigt. Men människors vilja att föra dialog tror jag är kraftigt överskattad.
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Per T: Det finns ju alltid två sidor av något. Jag tror inte heller att folk alltid vill föra dialog, men jag tror bestämt att de vill bli sedda och lyssnade på.

Sedan finns det flera exempel på när journalister lagt sig i att många troll och rättshaverister försvunnit, när de inser att de inte talar för döva öron, att de faktiskt är sedda och lyssnade, på. För nej – alla har ju inte intresse av att bli det heller…
Pingback: Gårdagens delade - November 19, 2008 - En sur karamell
Anonym

Varför har ni en sådan övertro på läsarnas kommentarer. De flesta är direkt oförskämda och rasistiska. Vad ska vi säga till dem?
Anonym

Sätt er på en dagstidning/kvällstidning som webbredaktör och kolla in vad för slags kommentarer läsarna har till artiklarna. Att kommentarer på exempelvis denna sida är helt ok är sin sak, men de flesta är det inte på nyhetssidorna.
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Anonym: Jodå, jag har suttit som redaktör/moderator på en dagstidning och jag vet precis vilken typ av kommentarer man kan få. Men jag håller inte med om att “de flesta” är direkt rasistiska och oförskämda. Visst finns en klick personer som kommenterar allt utan relevans, men min erfarenhet är ändå att de flesta kommentarer är faktiskt bra. Har du kollat Newsmill-länken?
Eller funderat över vad som händer om man faktiskt från tidningens sida går in och styr upp diskussionen?
Anonym

Uppenbarligen har jag och Sofia delade uppfattningar om vad läsarna kommenterar. Det må vara som det är men jag håller däremot med Sofia att reportrar, krönikörer, recensenter och så vidare ska besvara sina läsarinlägg. Ibland görs så och då kan det mycket väl bli en intressant diskussion. Men flera av våra skrivande journalister anser att de har tillräckligt att göra och att det därför inte hinns med.
Och ja Sofia, jag har läst Newsmilllänken och tyckte den var väl så intressant.
Jag är gammal i gamet som webbredaktör och har också sett förändringarna när det gäller läsarmedverkan och liknande. Jag ser på inget sätt ner på våra läsare – snarare tvärtom – men jag tror också att många har en övertro på vad läsarna och för den delen bloggare kan bidra med. Bättre sakkunskap – säkert i många fall – men samtidigt är det vår uppgift som journalister att skriva för allmänheten och dessutom att vara väldigt källkritiska. Personligen så har jag högre tilltro till en duktig journalist och deras etiska regler än till en bloggare där jag inte riktigt vet vad hans/hennes agenda är.
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Anonym: I så fall tror jag inte våra uppfattningar skiljer sig åt så mycket. Jag har inte heller en övertro på våra läsare. Jag har däremot en stark tro på att vi som journalister måste ta våra läsare på allvar för att få behålla dem.

Vad gäller tidsaspekten så handlar det ganska mycket om organisation och arbetsledning. I en ny verklighet måste vi ha andra arbetssätt och göra andra prioriteringar. Jag är helt enig med att man inte bara kan lägga fler och fler arbetsuppgifter på journalisterna, utan att faktiskt prioritera bort/prioritera om.
Anonym

Många av våra läsare vill att vi publicerar bilder, eventuella namn och etniskt ursprung på rånare, hustrumisshandlare, stökiga människor och så vidare.
Överhuvudtaget vara mycket mer detaljerade när det gäller signalement som hårfärg, huruvida de bröt på svenska och liknande. Och då pratar jag inte om dömda brottslingar utan bara i notiser.
De vill också att vi slutar skriva “snyftreportage” om invandrare som har det dåligt.
Och nej, jag drar inte alla läsare över en kam utan jag refererar till de som hör av sig till oss och som kommenterar många av våra nyheter.

Tyvärr tror jag dessa läsare drunknar i de som verkligen har något att bidra med. Orättvist men ett faktum. Och där kan jag se att vi som webbredaktörer måste skaka av oss de jävligaste kommentarerna och leta efter nålar i höstackar i stället.
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Anonym: Jo jag vet. Men jag tror vi kan skaka av oss sådant om vi ändå tar diskussionen. OCh eftersom många läsare faktiskt ser de där sakerna som viktiga frågor tror jag inte riktigt på att tiga ihjäl den. En som hanterar dylika frågor mycket bra är Elisabeth Bäck i sin blogg på vlt – kolla vår bloggrulle.
Anonym

F-låt men nu kom jag igång ;-
Jag läser med stort intresse alla dessa inlägg om att vi journalister har en övertro på oss själva och inte ger läsare och bloggare samma “chans” att publicera sig som vi kan. Att vi inte delar med oss av våra källor, att vi inte länkar, rekommenderar och så vidare till andra forum på nätet.
Visst borde vi göra det i betydligt högre grad än vi gör idag om vi bara kan lita på att de inte har någon hemlig agenda. Något jag är övertygad om att många har. Hur då sålla agnarna från vetet? Det är i alla ett problem jag har när jag försöker hitta intressanta och sakkunniga bloggar att hänvisa till. Iofs kan jag lägga in en fotnot om att vi på tidningen inte kan stå till svars för vad den utomstående länken skriver och säger men det är inte det ultimata.
Jag har källor, kända sidor, jag litar betydligt mer på måste jag erkänna. Rätt eller fel?
Jag kan inte heller glömma bort obduktionsbilderna som lades ut på nätet. Visst, officiella dokument – men jag har mycket svårt att tänka mig att en journalist med respekt för de etiska yrkesregler någonsin skulle göra något sådant. Jag menar INTE att vi ska förbjuda det jag skulle bara vilja att allmänheten hade samma respekt som jag hoppas och tror att de flesta av oss journalister har.
Bloggare eller inte. Då hade jag i alla fall varit betydligt generösare.
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Anonym: Vilka bilder lades ut på nätet? Du menar att de gjordes tillgängliga för nedladdning via nätet, något enklare än att ringa Tingsrätten och begära ut dem?

Sedan pratar du om förtroende, och att du har förtroende för journalistkåren. Det har jag också. De allra flesta journalister är otroligt seriösa och duktiga. MEN. Våra läsare har inte samma respekt. Och jag försöker hitta sätt att återerövra respekten och förtroendet för oss. Det är faktiskt så att den skeptiscism du uttalar om bloggosfären, den har stora delar av allmänheten när det gäller oss jorunalister. De tror att vi har egna agendor (vilket jag iofs hävdar att vi ofta har) men i de fall vi har det måste vi vara tydligare, och informera om hur vi tänker och varför vi gör som vi gör.
Det betyder inte att vi ska göra som våra läsare säger. De behöver inte tycka om våra metoder, men jag tror att de skulle få större förtroende för oss om vi förklarade tydligare hur vi tänker och varför vi gör som vi gör.

Du behöver inte be om ursäkt för övrigt, det är väl riktigt bra att vi får en diskussion kring detta!
Anonym

Precis, jag menar att det var hemskt att bilderna på barnen gjordes så tillgängliga på nätet. Jag anser inte att det skulle förbjudas, förstå mig rätt, utan att bara hämta ut bilderna och sen se till så att alla lätt kan få tillgång till dem… Här undrar i alla fall jag vilken anledningen var: antal klick på länken, skapa en diskussion om officiella dokument vara eller inte, få uppmärksamhet (vilket man klarade av bra, straffa mördaren eller vad?
Om vi fortsätter med detta exempel så var det så klart så att även vi skrev om “affären” men det skulle vara fullständigt otänkbart för mig att då också länka rätt in till bilderna.
Vad det gäller källor så håller jag med, i vissa fall borde vi utan vidare kunna peka på varifrån vi får informationen. Men samtidigt måste vi vara rädda om källskyddet om så krävs.

Jättebra att du gillar diskussionen, jag måste säga att jag har saknat den här sidan av resonemanget. Jag vet att jag inte är ensam om att vara lite restrektiv med hur mycket och vad vi publicerar på nätet eller i papperet.
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Anonym: Bilderna gjordes tillgängliga av en privatperson. Syftet var nog inget annat än att just dela med sig, och gissningsvis delar personen ifråga med sig av det mesta.
Väldigt få personer laddade ner förundersökningen innan gammelmedia gjorde en grej av det och förklarade hur man skulle gå till väga för att ladda ner bilderna.
Någon möjlighet att länka “direkt till bilderna” fanns inte såvitt jag vet, de fanns som en bilaga i filen och man var tvungen att först ladda hem den för att eventuellt kunna visa bilderna.

Vad gäller källhänvisningar: I alla fall där vi inte är förhindrade på grund av källskydd bör vi kunna hänvisa till våra källor. Tycker jag då.
http://resume.se/asikter/pers-reklamblogg/ Per T

Mycket intressant diskussion!
Båda har vettiga poänger, jag håller med anonym i många fall, men Sofia har en viktig poäng: vi kan inte negligera utvecklingen, utan måsta finna nya sätt att hantera den.

Sofias argument att vi genom att ta diskussionen kan öka allmänhetens förtroende tycker jag är det starkaste. Om vi kan förklara varför vi håller inne med viss information etc så tror jag vi vinner på det.

Däremot är håller jag inte riktigt med om detta att vi genom att gulla med läsarna – vilket det blir om vi ska diskutera för att de ska känna sig sedda och få bekräftelse, vilket antyds i originalinlägget – får dem att fortsätta läsa. Vårt jobb är att hitta relevant, viktig och helst unik information och förmedla den till våra läsare. Gör vi det bäst och hela tiden kommer vi alltid att ha läsare.
Här kommer också prioriteringen in. VAD är det vi ska göra mindre av, för att hinna läsa och motkommentera? I dag har reportrar normalt en jäkla massa mer att göra än för 15 år sedan, pga nedskärningar, ett ökat antal källor / flöden att hålla koll på etc. Att vi dessutom ska föra en ständigt pågående (och ofta repetitiv) diskussion med läsarna är i mina ögon ganska optimistiskt.

Vi måste interagera på ett sakligt, förklarande och relevant sätt. Precis hur det ska gå till vet jag dock inte.
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Per T: Naturligtvis handlar min uppmaning inte om att “gulla” med läsarna så som du förklarar det. Att de ska känna sig lyssnade på och sedda handlar ju om den andra delen – att de när de framför kritik eller kommer med tips ska få respons.

Vad gäller tiden så är jag som journalist på slimmad redaktion mycket väl medveten om problemet, och säger det igen: Det är en arbetsledningsfråga att bestämma vad vi ska göra och varför, hur tiden ska satsas. Jag tror inte att tiden man lägger på att bemöta kommenterar, blogga osv är bortslösad, jag tror nämligen att den genererar tips och nyheter och material.
Vad som ska prioriteras bort måste nog varje redaktion komma fram till själva.
http://resume.se/asikter/pers-reklamblogg/ Per T

Sofia: vad prioriterar du bort, om jag får vara så konkret?
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Per T: Som sagt. En arbetsledarfråga. Och jag personligen har uttalade instruktioner att prioritera att få ihop sidor till papperstidningen.

Å andra sidan – jag är inte idag reporter. När jag var reporter och ville lägga mig i kommentarer fick jag svaret att föra frågan vidare till en arbetsledare att svara på. Idag brukar reportrar som fått kommentarer direkt riktade till sig få en uppmaning att gå in och svara. Det händer ju faktiskt ganska sällan så det är här hos oss inte en fråga om tid, eftersom det är webbredaktören som modererar kommentarerna som håller kollen, det är alltså inte upp till varje reporter.
Anonym

Precis det som Sofia säger har jag också upplevt. Jag blev trött på “häng-ut-dem” inläggen och svarade och försökte förklara varför vi inte “hängde-ut” förövarna. Här var det helt klart att läsarna ville att vi skrev “en mörkhyad man med utlänsk brytning”. Det blev en diskussion om detta – huruvida enskilda reportrar ska göra just så om det inte är chefredaktörens sak och så vidare. Jag lyssnade men är inte riktigt säker på att argumenten var rätt.
Sen kan man ju ställa sig frågan huruvida man triggar debatterna som är vansinniga genom att ta notis om dem. Här är jag inte riktigt färdig med tänkandet.
http://resume.se/asikter/pers-reklamblogg/ Per T

Usch, känner mig lite som extrem neggo bakåtsträvare. Så agerar jag inte, vet inte varför jag är så uppfylld av problematiken … Det tar ju egentligen inte så lång tid, men själv upplever jag jobbet som otroooligt splittrat, vilket är något jag inte är gjord för. Så det kan vara därför.

Anonym: dina läsare har ju egentligen en poäng. Borde vi reportrar oftare utmana ansvarig utgivare och låta dem göra skäl för lönen? Censurerar vi oss själva för ofta? Kanske inte just i de fall du nämner, men generellt.
Pingback: Censurera kommentarer är en dum idé at Same Same But Different
http://deepedition.com Niclas

Postat avPer T
Det tar ju egentligen inte så lång tid, men själv upplever jag jobbet som otroooligt splittrat, vilket är något jag inte är gjord för.

Det är väl bra att då bestämma sig för att “14.45 varje dag svarar jag på läsarkommentarer”.
http://deepedition.com Niclas

Postat avSofia
Jag tror inte att tiden man lägger på att bemöta kommenterar, blogga osv är bortslösad, jag tror nämligen att den genererar tips och nyheter och material.

För att inte tala om hur det ändå bygger varumärket för tidningen: att läsaren blir delaktig, medskapare av nyheterna på ett helt nytt sätt.
http://deepedition.com Niclas

Postat avPer T
VAD är det vi ska göra mindre av, för att hinna läsa och motkommentera? I dag har reportrar normalt en jäkla massa mer att göra än för 15 år sedan, pga nedskärningar, ett ökat antal källor / flöden att hålla koll på etc.

Ptjaa… Problemet är just nu att ni även ska göra en pappersedition. Det hela är en strukturfråga i mångt och mycket tror jag – och som Sofia påpekar – en arbetsledarfråga. Men i grunden också en fråga om hur man som tidning ser på sina läsare: väljer man att se dem som “läsboskap” eller som delägare av det skrivna, medtolkare av verkligheten som journalisten beskriver? Beroende på vad man kommer fram till så blir det olika prio.
http://deepedition.com Niclas

Postat avPer T
Hej,
jag har själv tyckt att journalister ska gå in och delta i diskussionen kring deras artiklar: detsamma gäller till exempel en del bloggare.

Å andra sidan är ju artikelkommentarer i vår branschpress ett alldeles speciellt släkte…
http://deepedition.com Niclas

Postat avAnonym
Varför har ni en sådan övertro på läsarnas kommentarer. De flesta är direkt oförskämda och rasistiska. Vad ska vi säga till dem?

Sluta?
http://deepedition.com Niclas

Postat avAnonym
Personligen så har jag högre tilltro till en duktig journalist och deras etiska regler än till en bloggare där jag inte riktigt vet vad hans/hennes agenda är.

Och bara för att man blir journalist kan man inte ha en egen dold agenda?
http://deepedition.com Niclas

Postat avAnonymTyvärr tror jag dessa läsare drunknar i de som verkligen har något att bidra med. Orättvist men ett faktum.

Kolla hur SvD gör – uppföljningsartikel om vad bloggar och kommentatorer sagt. Enligt uppgift så är de mer lästa än huvudartikeln…
http://resume.se/asikter/pers-reklamblogg/ Per T

Niclas: det finns massor med problem, jag garanterar att nedläggning av papperstidningen knappast skulle lösa några i dagsläget …
Har för övrigt just skrivit en kommentar i min blogg om de kommentarer som kommit in om två artiklar (om Farfars film av Oskar Bård, läs på http://www.resume.se vid intresse). Det tog 25 minuter. Visst, man behöver inte lägga så mycket tid varje gång, och nej, det finns inga oöverstigliga problem. Men din “det är väl bara att”-attityd, Niclas, sänker trovärdigheten och antyder att du inte är så värst insatt i vilken verklighet du diskuterar.
Självklart kan reportrar gå in en gång om dagen och säga “Tack för era kommentarer”. Men allvarligt talat, vad fan tillför det?
Det intressanta med kommentarer, bortsett från rena korrigeringar och annat, är väl diskussionen, utvecklandet av ämnet etc?
SvD:s artiklar om bloggar etc är jättebra, det tycker jag är ett kreativt sätt att hantera det.

Men nu är jag ju inte arbetsledare, så jag behöver ju inte alls bry mig om detta. Det är visst de som ska ta initiativen och lösa alla eventuella problem och hinder. Å andra sidan, anser jag att det behövs en förändring, så kan jag ju också komma med ett konkret förslag till lösningar.
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Per T: Även om Niclas inte jobbar på en tidningsredaktion så gör jag det. Visst, det är inte så jävla enkelt, samtidigt som det är mycket som borde kunna vara mycket enklare än man gör det också.
(exempelvis är det ju rätt sällan som kommentarer riktar sig direkt till en reporter eller handlar om det journalistiska jobbet, i relation till hur många kommentarer som skrivs)

Men vad tycker du om exemplet med BLT här ovanför? Det är i och för sig inte ett sånt läge där reportern ska gå in och tycka, antar att sportreportern inte har bestämt att artiklarna ska kapas på nätet – däremot är det ett sånt läge där en redaktör bör lyfta upp kommentarerna och frågeställningarna och tydligt förklara varför man bestämt sig för att göra som man gjort, både på nätet och i papperstidningen.
(och gör man det på nätet bör man också fråga sina läsare efter bättre förslag)

Om du läst min jämförelse med förr när man stannade hos folk och fikade och hade massor av tid att spåna och prata med folk, så tar de inte lång tid att ha lite koll på nätet.

Det är en arbetsledarfråga att avgöra hur man ska prioritera, vilket inte på något sätt hindrar enskilda journalister att komma med idéer och ta egna initiativ.
http://resume.se/asikter/pers-reklamblogg/ Per T

Ja, du jobbar på en redaktion, men det var ju Niclas jag riktade mig till.
Absolut, det skulle många gånger kunna vara enklare, det håller jag med om. “Sluta snacka börja trolla”, helt enkelt.
Men en av de viktigaste frågorna är fortfarande: varför ska reportrarna gå in och diskutera med läsarna? Vad vinner de på det?

BLT-exemplet är i mina ögon helt åt pipan. För mig är det självklart att bemöta relevant kritik från läsarna, oavsett var den kommer.
Angående just halv-publiceringen är jag mer kluven. Men det kommenterar jag på det inlägget, istället.
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Per T: Men då är vi överens. För det är just sådana fall som BLT som jag menar. Det finns såklart ingen anledning att som reporter gå in och diskutera i största allmänhet om det är en kommentar som inte på något vis riktar sig till reportern eller tidningen. (om det är inte är så att man blir nyfiken på något som någon skriver och vill veta mer eller så…)
Anonym

Till Niclas:
Nej, jag tycker inte man ska sluta ta in läsarnas kommentarer. Jag vet också att trots att vi ett flertal tillfällen har skrivit om och refererat till de etiska reglerna bland annat så fortsätter folk att kräva att vi ska “hänga ut dem”. Js invandrarna alltså. De vill hellre ha en signalement som säger att “mannen bröt på svenska”, än inget alls. Det är vad många av våra läsarekommentarer går ut på.
Vad menar du att vi ska göra då? Tillfredsställa deras önskningar?
Och ja, även vi har haft diskussioner på insändarsajterna som gett oerhört mycket.Men jag har massor av exempel där vi kan bli “lurade” av vem det är som sitter på andra sidan.
Egna agendor har säkert journalister också många gånger. Men jag inbillar mig att de är betydligt bättre på att bortse från dem än vad exempelvis en privatperson är. Dessutom finns det ett flertal efter reportern som kan mot Olle i grind om så skulle behövas.
Sen att många bloggare vet bättre om vissa saker. Det är jag fullständigt övertygad om. Om jag skulle skriva om bilar så är det för våra lagom intresserad läsare och inte någon motornörd. Jag är övertygad om att de hittar sina källor (bättre sådana) på andra ställen. Är det då fel att skriva just för normalintresserade? Ska jag då hänvisa till andra betydligt mer kunniga sajter? Absolut, om jag litar på de sidorna.
http://deepedition.com Niclas

@Per T – Ett långt sätt att säga “håll käften” på.
http://deepedition.com Niclas

@Anonym – Jag har mig veterligen inte sagt att du ska säga något bara för att någon begär det av dig. Däremot kan det vara intressant att diskutera den frågan. Det många glömmer är att det finns en stor “publik” dvs. en tyst läsarskara även i kommentarerna. Så även om du aldrig kan övertyga “trollen” så finns det många läsare som du kan nå.
http://resume.se/asikter/pers-reklamblogg/ Per T

@Niclas: absolut inte. Jag är bara allergisk mot “det är väl bara att”-attityden. Blev kanske lite flameigt, men du har sett värre ;)
http://deepedition.com Niclas

@Per T – Nu var det inte min attityd. Dock menar jag att när det gäller kommentarer så missar man mycket på lång sikt i att inte delta.
Pingback: Veckan som gick - vecka 48 at Same Same But Different
http://lupo3l.mine.nu/portal Zumpen

Vad ska man kommentera?
http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

@Zumpen: Vad man ska kommentera? Om du menar från redaktionshåll så tycker jag att man bör bemöta och kommentera sådant som riktar sig direkt till en reporter eller tidningen. Kommentarer som i största allmänhet uttalar sig i sakfrågan behöver inte nödvändigtvis folk från redaktionen kommentera.
Fagmonkey

Hello friends!I want to invite you all to play with me at Atlantica Private Server.The first and only private server of Atlantica Online, the MMORPG where you need to unlock the secrets of Atlantis to save the world.If you want to join me in this great game, or you want to join one of the other games that OGRealms.com has, please click on the following links:Main Site: http://ogrealms.comForums: http://forum.ogrealms.comGame Site: http://atlantica.ogrealms.comNote:This message was provided by “OGRAtlantica” to be used in our advertising system.We take no responsibility for the misuse of this system.
cheap sports hats

Jag ser fram emot att l?sa mer av dina inl?gg i future.I ?r glad att vara h?r! Ber?rda parter kan kontakta en hel del
http://www.capshoponline.com/
Anonymous

Och Christer Sjögren han använder sig utav en Bärbar LapTop, som han har kopplat in Telia Mobilt Bredband med ett 3G-Modem, och denna funktion fungerar på exakt samma sätt, som man använder en Stationär Dator, en med denna teknik, som kan Christer Sjögren hålla Kontakten då.

Läs mer på Åsikter om allt – en konservativ humanists åsikter: Var faan är palmerna? http://asikteromallt.blogspot.com/2009/12/var-faan-ar-palmerna.html#ixzz1qPCyruMV
Under Creative Commons License: Attribution Non-Commercial Share Alike
PC

Dogs are por like cats and small dogs are all dogs.with four bones and one swan.they live under 6-7 years old and grow up during sex months and not more.they dose not live with foods and drinks but tacke all in themselves and then use urin and feces .they carry unknown diagnoces .when they are as por-dogs again they go with four bones and one swan and hide themselves amoung many coutries but they can not be to much.

Same Same But DifferentEn blogg om mötet mellan gamla medier och nya