FRA-hjältinnan Camilla gästbloggar på SSBD

Först ut i en rad av gästbloggare har vi nöjet att presentera Camilla Lindberg. Hon som ensam i Alliansen röstade nej till FRA-lagen i somras och blev hjältinna för alla de bloggare och andra som bekämpat lagen. Här delar hon sina tankar om bloggbävningen och bloggosfärens påverkan på medierna och politiken:

Envar sin egen tidning?

FRA-debatten var bloggosfärens genombrott i svensk politik. Men betyder den framgången att medialandskapet redan har förändrats? Kommer bloggare från och med nu kunna räkna med att ha större betydelse?

Nej, det är inte alls givet. Det kommer fortfarande att vara slagsmål om uppmärksamheten.

Bloggosfären vann FRA-debatten därför att man hade rätt. Det var en fråga som i stort sett var död överallt annars. Den rörde vid en viktig nerv, den engagerade människor. Och – även om inte var och en enskild bloggare kunde ha rätt om alla tekniska fakta i en väldigt komplex fråga – så gick den att debattera på en principiell nivå.
Många gånger är det just detaljerna som spelar roll. Försök göra tankeexperimentet att bloggosfären ska diskutera skattepolitikens invecklade matematik. Och det är en fråga där man inte gärna kan ha 99 procent rätt om fakta.

Bloggar är framför allt opinionsmedia. I konkurrens med till exempel tv- och tidningsredaktioner som har helt andra resurser för grävande journalistisk, för faktakontroll och liknande. Visserligen kan bloggosfären i viss mån kompensera för detta genom nätverkande – men man ligger ändå lite i underläge. Missuppfattningar och faktafel kan också sprida sig via bloggnätverk. Och i sådana fall tappar man trovärdighet.
Snarare blir det som så många gånger tidigare – vi lägger nya medier vid sidan om de gamla och utökar vår mediakonsumtion en smula. Bloggar blir ett komplement, också bloggar som drivs av traditionella medier för att förnya sina uttrycksformer. (SvD:s Ledarblogg är ett lysande exempel på hur bloggandet förnyar traditionella medier.)

I FRA-debattens spår följde också andra kommunikationsexplosioner – massmejlandet av riksdagsledamöter var ett av de mindre lyckande inslagen i FRA-kampanjen.
Om en ledamot får 300 eller 30 000 protestmejl gör ingen större skillnad utom på en punkt – 300 mejl har man en sportslig chans att läsa. 30 000 raderar man irriterat och hoppas att man inte råkar radera andra och viktigare mejl också.

Tyvärr har massmejlningen fått så mycket uppmärksamhet att numera varje åsiktskoalition eller rörelse ska kopiera metoden. Just nu tävlar de som är emot könsneutrala äktenskap med protester mot sanktionsdirektivet om att fylla riksdagsledamöternas mejlboxar med skräpmejl.
För det är skräpmejl, precis som reklam för Viagra och Rolex-plagiat, så länge det handlar om massproducerande av färdigskrivna insändare.
Både bloggarna och massmejlandet är exempel på den nya anda av aktivism som numera råder på mediaområdet. Det positiva i bägge är att längtan efter att få uttrycka sig, att få delta i samhällsdebatten och bli lyssnad på. Skillnaden mellan dem är att det ena kan få den effekten medan det andra bara skapar irritation och frustration.

Den lärdom vi kan dra, är att ett mediums genomslag bygger på förtroende. Förtroende är en flyktig kvantitet. Den måste man vårda, annars flyr läsarna.

/Camilla Lindberg

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , ,