På förekommen anledning

Under min föreläsning på Sydsvenskan i fredags var det två ord som blev föremål för diskussion.
Det ena var transparens och det andra var objektivitet. I diskussionen blandades de ihop litegrann och därför ska jag försöka reda ut begreppen.

Joakim JardenbergMindpark har redan hunnit skriva några rader om det.

Och jag börjar med att kroka i det han skriver om Filip och Fredrik. Eller kanske snarare det Filip och Fredrik själva säger:

- Jag skulle väl kunna sitta i Elfbergs-hatt och säga ”Ohio gick till Obama, jahaja”, säger Fredrik Wikingsson. Men det känns inte som vi. Vi kommer ropa, ”Ohio till Obama, YES!”.
Han får medhåll av ständige kollegan Filip Hammar:
– Det blir bättre av att säga vad man tycker. Vi har alltid varit för åsiktsdriven journalistik och vi har sällan varit så taggade som inför detta.
– Objektivitet är en illusion. Vi kommer verkligen sitta och lipa om Obama håller inspirerande tal, säger Fredrik Wikingsson.

Jag har tänkt en del på detta sedan i fredags, och ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att journalistiken måste bli mer partisk. Framförallt kanske mer passionerad.
Hur kul vore det att titta på när Sverige spelar landslagsmatch i fotboll om kommentatorn skulle vara objektiv och krasst rapportera vad som hände på planen?

Invändningarna mot det kan ju vara att det är skillnad på en fotbollsmatch och ett demokratiskt val, men jag tror på fullt allvar att folk vill ha mer engagerade journalister, journalister som är människor med känslor och egna tankar och åsikter.

Journalister har känslor och tankar och åsikter men är i väldigt hög grad tvingade att hålla inne med alla de delarna.

För att backa till Filip och Fredrik så kan konstateras att de har något som tilltalar den yngre generationen. Min son som är sjutton följer deras program slaviskt, och han tittar knappt på teve i övrigt.

Vad är det då som tilltalar?

Fillip och Fredrik gör inte renodlade humorprogram. Filip och Fredrik är journalister som gör ett gediget journalistiskt arbete. De gör djuplodande research och undersöker hur saker och ting fungerar. De utsätter sig själva och de utsätter andra. Alltid med ett stort hjärta och respekt för människorna de möter. Och det är just det. Hjärtat. Passionen. Som de inte någon gång försöker dölja bakom grå objektivitet.

Det betyder inte att de som tittar nödvändigtvis håller med eller sväljer allt från Filip och Fredriks perspektiv. Snarare hjälper det deras tittare att själva ta ställning, för eller emot.

De engagerar. Det de gör känns relevant för att de själva brinner så mycket just för de människor, företeelser och skeenden de berättar om. Och de drar sig aldrig för att lägga in eget tyckande och visa känslor.

Och tillbaks till sonen, 17 år gammal. Han sa häromkvällen apropå objektiv journalistik: “Men är det inte bättre om journalisterna säger vad de tycker istället för att smyga in det mellan raderna så det inte ska märkas fast man fattar det ändå?”

De nya mediekonsumenterna har inte den gammaldags respekten för auktoriteter som min mormor hade. De vet att vuxna inte alltid har rätt, precis som de vet att läraren kan ha fel, liksom journalisten. Dagens unga kan källforskning och källkritik. De vet att söka upp den information som krävs för att kunna göra en relevant bedömning av sakernas tillstånd. Därför behöver inte journalisterna längre vara de som med en gammal skolmagisters noggrannhet ger fakta. Kalla fakta.

Naturligtvis ska journalistiken – något jag också påpekade på Sydsvenskan – också forsättningsvis vara sann. Men hellre en passionerad något subjektiv sanning än en grå objektiv “sanning”. I det nya landskapet är det dessutom möjligt att med mycket enkla medel ge läsaren tillgång till flera av varandra oberoende källor och därmed vara kanske mer objektiv än någonsin, i det stora hela.

Objektiv journalistik finns inte. De egna värderingarna smyger sig alltid in på ett eller annat sätt. Och om inte de egna värderingarna smyger sig igenom kan väl ingen faktiskt förneka att det finns en anda av politisk korrekthet hos den svenska journalistkåren som gör att man faktiskt får eller till och med bör tycka att homosexuella ska få gifta sig eller att Sverigedemokraterna är ett dåligt parti… Detta är något som nyhetskonsumenterna börjat reagera på, och för att behålla vår trovärdighet tror jag att det är bättre att vara tydlig med sina grundläggande värderingar än att försöka mörka dem fast de lyser igenom, som min sjuttonåring också påpekade.

Jag till exempel har i denna postning tydligt tagit ställning och skrivit min åsikt, helt subjektivt. För att ge er hjälp på traven att själva bilda er en egen helt annan uppfattning länkar jag härmed till DN:s debattredaktör Mats Bergstrand som – föga förvånande – varnar för åsiktsjournalistik.

Så var tog då transparensen vägen?

Transparens är något annat. Transparens är det vi menar med att vara öppen och dela med sig och stå för sina misstag. Att släppa in läsarna på redaktionen, antingen genom en blogg som Redesign där man frågar läsarna hur de vill ha nya sydsvenskan.se, genom att sända redaktionsmöten som Aktuellt gör (något som också nominerat Eva Landahl till Stora Journalistpriset som årets förnyare) eller genom att blogga som Elisabeth Bäck, chefredaktör på VLT.

Jag har tjatat om det förr, men om mediehusen i framtiden ska kunna kräva att få ta del av andra företags information, om mediehus vill att människor ska berätta saker för oss, då måste vi också leva som vi lär. Stå för våra brister, fram med dem i ljuset, stå för det vi är bra på och faktiskt ta diskussionen när vi blir kritiserade och ifrågasatta.

 
Uppdaterat: En liknande diskussion pågår hos Per Torberger på Resumé.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]
Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , ,

(0%) (0%) (0%) (0%)
0 buttar
  • http://www.kniivila.net Kalle Kniivilä

    Objektivitet är ett ideal som är omöjligt att uppnå. Det behöver inte betyda att man inte ska sträva efter objektivitet. I vilket fall bör man tydligt redovisa sina utgångspunkter, och där gillar jag Robert Fisks ståndpunkt. Han talade i Malmö i går kväll:

    http://www.kniivila.net/2008/fisk-fragar-varfor/

    Förresten så sade han att han inte gillar internet och inte heller använder e-post. Trevligt med lite ohippa uttalanden. :-)

  • http://sixx.se/nextgen Fredrik

    Såg din dragning på Bambuser och tycker verkligen att den var skitbra, ärligt. Blev uppriktigt positivt överraskad. Synd att SvD inte publicerade F&F artikeln dagen innan bara :)

    Som en som inte är i tidnings/media branschen så förefaller hela den där “låsta dörrar” menataliteten lite föråldrad. Antar dessutom att Sydsvensan ligger hyffsat långt fram eftersom de dels har Mindpark och bara en sån sak att de har en hel dag med ämnen som ditt. Kan bara gissa hur det är på de mer konservativa tidningarna.

    Igen, bra dragning Sofia!

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Kalle: Intressant. Och jag är helt enig med att man bör redovisa sina utgångspunkter. Vilket per automatik ger en mer tyckande journalistik…

    @Fredrik: Tack så mycket. Och ja – Sydsvenskan ligger rätt långt fram om du frågar mig, jag var själv häpen över en del frågeställningar…

  • Niklas Orrenius

    Befriande med Filip & Fredriks subjektivitet – visst. Men som nyhetskonsumenter, vill vi ha sådana medier? Som bestämmer sig för vilka politiker de gillar respektive ogillar, och sedan försöker hylla/dra ner brallorna på dessa? Ta Sverigedemokraterna, t ex. Där har journalistiken lidit av dra-ner-brallorna-tänk alldeles för länge. Därför har vi fått se halvt irrelevanta avslöjanden om sd-företrädares brottslighet, och bagatelliserande av politiskt våld som drabbat sd-politiker. Paradoxalt nog har granskningen av partiets extrema idéer varit rätt dålig också. Kanske för att det är jobbigare att verkligen tränga in i något än att bara såga det rakt av. Att en redaktion har ett parti som fiende är en dålig grund för journalistik. Sd:s bästa argument har alltid varit att medierna ljuger/förtiger sanningen. Varför ge dem vatten på sin kvarn? Jag har snackat och skrivit en del om detta tidigare. Här är en länk för den som vill läsa mer:

    http://www.quickresponse.se/artiklar/2007/april/fraga-svar-niklas-orrenius/

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Niklas Orrenius -
    Märk väl att jag tog just Sverigedemokraterna som exempel på där svenska journalister inte är objektiva, även om de någonstans ofta utger sig för att vara det. Och det är där problemet ligger – de dolda agendorna.

    Personligen ser jag inte någon motsättning mellan att sträva efter att förhålla sig objektiv om man bevakar exempelvis politik men samtidigt faktiskt vara öppen med vad man själv har för utgångsläge, som Kalle skriver här ovanför.
    Min önskan är ju att journalister ska återskapa någon slags trovärdighet, och det göres icke genom att påstå sig vara objektiv trots en massa politiskt korrekta agendor.

    Granskningsnämnden för teve och radio skiljer ju på saklighet och opartiskhet. Ett inslag eller teveprogram kan fällas för osaklighet eller partiskhet. Jag ser inte partiskhet som ett stort problem om man är ÖPPET partisk, däremot är det farligt om journalistiken börjar bli osaklig – det vill säga osann.

  • Pingback: Tisdag roundup at Deepedition

  • http://blogg.sydsvenskan.se/usabloggen/ Niklas Orrenius

    @Sofia
    Men det är ju ett sluttande plan. Vad vinner man på att få nyhetsredaktioner som man vet hatar sossarna och gör allt för att såga dem? Eller sådana som använder sitt journalistiska krut för att bekämpa kd, eller m? Dolda agendor är dåliga, fullständig objektivitet är omöjlig – absolut, jag håller med. Men man måste sträva mot hederlighet, rannsaka sig själv, identifiera sina eventuella dolda agendor och rensa bort dem. Mer passion – yes! Passion för hederlighet och journalistik! Inte passion på bekostnad av professionalitet.

  • Fredrik Strömberg

    Det här är ett intressant inlägg av ett par anledningar. För det första är vi nog många som tycker att en upprensning bland begrepp som “sanning”, “objektivitet” och “transparens” är ganska välkommen. Det är ibland lite svårt att se varför vi journalister har så förbaskat svårt att förhålla oss till det här – och varför vi tror att vi har begåvats med den nära nog magiska kraften att förhålla oss objektiva och kunna skildra sanning.

    Hur som helst – för oss som utbildades under nittiotalet förekom en livlig debatt om public journalism, där man i korta drag sa att reportern både hade rättighet och skyldighet att delta i samhället. Och att sedan redovisa sina ståndpunkter. Så, på något sjukt sätt är det väl det som Filip och Fredrik faktiskt gör. Så, det om detta.

    Det som är det mest intressanta i det du skriver handlar om det din 17-åriga son säger (“Men är det inte bättre om journalisterna säger vad de tycker istället för att smyga in det mellan raderna så det inte ska märkas fast man fattar det ändå?”) – för däri ligger pudelns kärna. Om det är så att det inte längre ens finns en förväntan, eller en trött förhoppning, om att journalistiken ska vara objektiv – hur ska vi då agera. För någonstans vill vi ju alla att det vi skriver och berättar i text, bild och rörlig bild ska uppfattas som objektivt intill den punkt då vi säger något annat. Men om våra läsare, lyssnare och tittare förväntar sig en subjektiv vinkel, en åsikt och ett tyckande i allt vad vi gör – då kommer de att hitta den. Det går baske mig att misskreditera Fröken Urs trovärdighet genom att säga att hon var ute och söp med Blondinbella på Spyan i går och tappade bort sin klocka när hon drog en lina på toa. Så, tror du att hon har rätt tid eller inte? :-)

    Hursomhelst – om vi har en publik som förväntar sig att vi är subjektiva och som kommer att hitta åsikten, tyckandet, undanhållandet i det vi säger, hur robotiska vi än har varit, så kanske vägen att gå inte bara är att bli mer subjektiva. Det kanske faktiskt är så att vi måste bli tydligare, tydligare med vad de journalistiska arbetsmetoderna faktiskt är, tydligare med att redovisa fler källor i sin helhet och tydligare med hela ramverket kring journalistiken. Så kan man också se på transparensbegreppet – så att inte transparens handlar om att bara vara reaktiv och våga bjuda in i efterhand, utan att faktiskt våga säga: “This is my story, and I’m sticking to it…”

    Journalistik i dag har ett svagt varumärke – och gudarna ska veta att det är väldigt få som gör något för att det ska bli bättre. Det handlar inte om det stora scoopet – eller den fräna tyckarvinkeln – det handlar om att i varje moment marknadsföra produkten journalistik som annorlunda än produkten tyckeri – inte nödvändigtvis bättre, utan just annorlunda.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Fredrik: Du skriver så här: “Det kanske faktiskt är så att vi måste bli tydligare, tydligare med vad de journalistiska arbetsmetoderna faktiskt är, tydligare med att redovisa fler källor i sin helhet och tydligare med hela ramverket kring journalistiken. Så kan man också se på transparensbegreppet – så att inte transparens handlar om att bara vara reaktiv och våga bjuda in i efterhand, utan att faktiskt våga säga: “This is my story, and I’m sticking to it…””

    Och jag håller alldeles med. Det är det som är transparensen.

    @Niklas: Tyvärr är jag rädd att jag inte har så höga tankar om kåren – eller människan – så att jag tror att alla journalister klarar av den där navelskådningen och ifrågasättandet av egna agendor på det sätt du beskriver. Jag tror att det finns de som kan det, och jag tror att alla sorter behövs. En mer subjektiv och kanske framförallt som Fredrik skriver här ovan – tydlig journalistik behöver inte utesluta att vi också i framtiden kommer att ha Public Servicejournalister som i alla lägen strävar efter total objektivitet… De kommer inte att lyckas.

  • http://www.kniivila.net Kalle Kniivilä

    Det här är en viktig diskussion, därför får jag nog förtydliga vad jag menade när jag sade att man bör redovisa sina utgångspunkter. Jag menade INTE, som Sofia tycks ha tolkat, att man ska berätta vilket parti man själv gillar när man skriver om politik – förutsatt att man nu råkar gilla något parti speciellt mycket, vilket kanske inte är så lämpligt om man är politisk reporter.

    Jag menar snarare att om man nu, som exempelvis Robert Fisk, anser att journalistikens uppgift är att granska makthavarna och vara på de lidandes och de svagas sida, så bör man vara öppen med denna utgångspunkt. Det tycker jag Robert Fisk lyckas ganska bra med. Det syns i hans journalistik att det är denna passion som driver honom. Men det mest intressanta i hans journalistik är trots allt inte hans passion och inte hans tyckande, utan hans stora kunskap och hans förmåga att peka på viktiga sammanhang.

    Problemet med Fisks utgångspunkt är givetvis att det långtifrån alltid är självklart vem som är svag och lidande.

    Det subjektiva ligger dessutom redan i själva ämnesvalet – när vi betraktar världen och väljer ut vad som är värt att berätta och vad som inte är det. Där är objektivitet en omöjlighet, för det går inte att berätta allt som händer och sker i hela världen.

    Ett typiskt exempel är den här artikeln jag skrev häromdagen. Jag behöver inte skriva läsarna på näsan att jag personligen blir upprörd när jag ser en trebarnsfamilj bo i ett litet ouppvärmt rum utan möbler, utan tillgång till varmvatten och tvättmöjlighet. Här behövs inte mer tyckande, det räcker att jag skriver om vad jag ser, läsarna får dra sina egna slutsatser.

    Och det gör de också. Denna gången ringde bara två invandrarhatare och klagade på “snyftartiklar”, konstigt nog. Den ene menade att familjen ska vara nöjd för inte hade de väl varmvatten i Irak heller. Den andre undrade om inte miljöinspektören kunde komma hem till honom också och ordna bostad åt hans vuxne son som inte kunde hitta lägenhet. Båda två ansåg att Sydsvenskan aldrig skriver om invandringspolitik och de problem som invandringen medför. Fast det gör vi ju.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Kalle: Jag uppfattade dig inte riktigt så, utan mer precis som du beskriver.
    Att vara tydlig med sin utgångspunkt kan ju också vara att tydligt redovisa från frö till sådd – vad det var för tips man fick som gjorde att man började gräva, vilka förutsättningarna var för att granska det ena eller det andra, och varför man faktiskt gick igång på just detta.
    I detta ingågr ju också att redovisa om man faktiskt på vägen tvingats ändra uppfattning för att den “tes” man från början hade visade sig spricka vid en närmare granskning…

  • http://www.kniivila.net Kalle Kniivilä

    @Sofia – OK, då var det inte du som missuppfattade, utan jag. :-)

    I vilket fall håller jag helt med Fredrik, det behövs inte mer tyckande, vi ska inte bli mer subjektiva. Däremot är det bra att visa hur vi jobbar, att vi faktiskt granskar fakta och har ordentligt på fötterna, att vi går till källan, till flera källor. Att vi faktiskt jobbar hårt för att komma närmare den ouppnåeliga sanningen och objektiviteten.

    Det är ju trots allt det vi får betalt för som professionella journalister. Varför skulle någon betala för att på nyhetsplats få veta vad vi möjligen tycker?

    Själv tycker jag exempelvis att den politiska utvecklingen i Ryssland under 2000-talet har varit katastrofal – demokrati och pressfrihet har plattats till ordentligt. Men jag vet inte om läsarna är så nyfikna på vad jag tycker. De vill nog veta hur det är i Ryssland, och vad ryssarna tycker, exempelvis så här.

  • http://kraxpelax.blogspot.com/ Peter Ingestad

    Så mångordigt! Vad är egentligen utsagt? Det går bra att hålla sig till torra fakta, om man bara vill. Jag förstår inte problemet, och håller inte med.

    Sedan är det klart att texten kan bli mer läsvänlig om man skriver engagerat och subjektivt, men det är en annan femma.

  • http://www.kniivila.net Kalle Kniivilä

    @Peter Ingestad – Visst kan man hålla sig till torra fakta. Men vilka fakta? Urvalet blir ändå subjektivt. Det är väl det som är grundproblemet.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Peter Ingestad: Jag säger väl ingenstans att man inte ska hålla sig till fakta? Däremot som @Kalle säger: urvalet blir ändå subjektivt.
    Jag förespråkar inte att journalister ska börja tycka endast. Jag förespråkar snarare en mer skärpt journalistik där man inte hymlar med vad man tycker och tänker i de fall det är nödvändigt för trovärdigheten i arbetet.

  • http://blogg.sydsvenskan.se/usabloggen/ Niklas Orrenius

    @Sofia
    Det är inte bara upp till varje journalist att rensa i sina dolda agendor, anser jag, utan även en uppgift för redaktionens chefer. Ett bra exempel var när Kerstin Brunnberg på SR skrev en policy om att radioreportrarna inte skulle använda perspektivmarkören “främlingsfientliga” framför Sverigedemokraterna.

    Om man går åt andra hållet – att bejaka sina agendor och göra dem öppna, som du tycks mena – vad händer om en tidning har en redaktionschef som starkt ogillar exempelvis moderaterna, och menar att hennes redaktion bör granska (m) extra hårt, medan en reporter på samma redaktion redan deklarerat för sina läsare att han/hon i stort delar moderaternas grundläggande värderingar?

    Jag älskar brittiska tidningar, vem gör inte det, men gillar ändå inte att exempelvis Daily Mirror driver en kampanj mot tories vid varje val, och enbart riktar sökarljuset mot skandaler på högersidan. Det är så jävla cheap. Att de deklarerar det öppet gör inte saken bättre.

    Däremot är förstås inte en tidning, om vi tar det mediet som exempel, enbart en själlös bunt papper utan värderingar. Men man behöver inte sträva efter att låta värderingarna styra bevakningen ännu mer för att få mer “passion”.

    Transparens är en annan sak, tycker jag. Transparens kan vara att låta byggnadsställningarna stå kvar kring ett reportage, så att läsaren förstår vilka metod-resonemang som förts. Jag tar ännu en gång sd som exempel, för att det är tydligt och tacksamt, i ett reportage om sd-aren Mattias Karlsson som jag skrev 2003. Denna lilla varudeklaration lade jag/vi in mitt i reportaget:

    “Situationen är speciell och han vet om det. En intervju med en Sverigedemokrat är annorlunda än en vanlig politikerintervju.

    Som de flesta andra tidningar har Sydsvenskan haft många och långa diskussioner om vilken “policy” tidningen ska ha gentemot Mattias Karlssons parti.

    Sverigedemokraterna skiljer sig på ett fundamentalt sätt från andra svenska partier i det att partiet är motståndare till mångkultur. Partiet bedriver en aggressiv propaganda mot muslimer i Sverige och vill riva de moskéer som finns.

    Grunden för Sydsvenskans journalistik är öppenhet och principen om alla människors lika värde. Därför granskas nyhetstexter om Sverigedemokraterna hårt, ofta hårdare än när det handlar om andra partier. Tidningen vill inte okritiskt sprida partiets åsikter.

    Omvänt är Sydsvenskan och övriga svenska massmedier en huvudfiende för Sverigedemokraterna .

    På partiets hemsida talas om “massmedias svek”, som enligt Sverigedemokraterna består i att svenska medier förtiger de problem som finns med invandringen, samt hindrar Sverigedemokraterna från att komma till tals.”

    Självklart är detta en del av storyn, det vore otroligt löjligt att förneka det. Samtidigt skulle jag nog formulera texten ännu försiktigare idag, helt enkelt för att vi fått en bättre och mer nyanserad intern diskussion om sd och konsekvensneutralitet.

    Jag tycker idag att frågeställningen “ska vi behandla sd som de andra partierna?” är alltför trubbig. Vi behandlar inte något parti som de andra partierna – de bevakas utifrån sina egna unika förutsättningar. Kd får finna sig i hård granskning där de svajar när det gäller människors lika värde (synen på homosexuella), liksom (s) får acceptera hård granskning där de historiskt har fladdrat (tvångssteriliseringar mm). Men vi måste lita på de vanliga journalistiska verktygen.

  • http://www.kniivila.net Kalle Kniivilä

    @Niklas Orrenius – Bra och genomtänkt inlägg. “Grunden för Sydsvenskans journalistik är öppenhet och principen om alla människors lika värde” är en bra varudeklaration. Man skulle kunna lägga till något om “granska makthavare”, men det är givetvis lätt att missuppfatta, “makthavare” är ju inte bara politiska partier som råkar inneha regeringsmakten just nu, det är ett betydligt bredare begrepp.

    “Objektivitet” är ett stort och svårt ord. Kanske är det bättre att tala om balans och saklighet? Och det allra viktigaste är att granska fakta. Det är alltför vanligt att folk bara tycker hejvilt och passionerat utan att ha en susning om hur saker och ting ligger till. Det är precis sådant journalister INTE ska syssla med.

  • Pingback: hd.se - Olater

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Niklas Orrenius

    Väl tänkt. Och som jag sa på Sydsvenskan: Journalistiken är densamma. Den ska vara sann, relevant, ha ett allmänintresse och självklart bör en journalist ta reda på fakta genom alla upptänkliga källor.
    Det behöver inte finnas en motsättning mellan det och att faktiskt vara tydlig med sina utgångspunkter…

    Och för att backa tillbaks till ursprungsinlägget: Eftersom de egna värderingarna faktiskt alltid lyser igenom kan man (tycker jag) faktiskt deklarera dem vid behov. Inte minst mot bakgrund av sonens argument som jag hört av flera andra personer också.

    (för övrigt så satt han uppe hela natten och kollade valvakan… tvekamt om han skulle gjort det om det inte vore för F&F, även om han zappade över till andra i reklampauserna och även följde delar av bevakningen på nätet)

    Slutligen: Kul att ni kommenterar, en bra och givande diskussion hittills.

  • Tobias

    Det är väl helt absurt att den 1968-influerande journalistkåren försöker skriva ner ett parti. Men en dag kommer Sverigedemokraterna att få ordentlig makt, och då kommer rollerna att vara ombytta.

  • http://deepedition.com Niclas

    @Tobias – Sverigedemokraternas problem är inte sin politik utan sina följeslagare. Såna som du. Du hotar mao med att det är slut på yttrandefrihet, pressfrihet mm om SD får makt? Demokrati är bara ett verktyg för att komma till makten? Well – oavsett vad partiföreträdarna säger så verkar det finnas personer i partiet som vill göra som han med mustaschen. Oroande.

  • Tobias

    @Niclas – Nej, inte alls, Niclas. Det är möjligt att det finns sympatisörer som är till belastning för sd, och om jag är en av dem är det bara att beklaga. Men du verkar ha missuppfattat vad jag skrev.

    Jag skrev inte att sd vill avskaffa yttrandefrihet, pressfrihet, demokrati med mera om partiet får makt – tvärtom vill sd vidga dessa friheter och rättigheter och vidga debatten som man har gjort i exempelvis Danmark med Dansk Folkepartis intåg i samhällsdebatten – men jag menar bara att sd kommer att växa sig starka i framtiden, och vänstern kommer inte alltid att ha monopol på medierna som man har idag.

    Och då kan sd-journalister börja skriva ner vänstern på samma sätt som vänsterjournalister skriver ner sd idag. Men det är väl inget som är särskilt angenämt. Därför håller jag med Niklas Orrenius om att ni bör behandla sd bättre – i alla fall sakligt och opartiskt. Nåja, det var en misslyckad parallell. Glöm det.

  • http://deepedition.com Niclas

    @Tobias – “ni”? 1. Jag är ingen journalist. Jag är marknadsstrateg och bloggare. 2. Jag är inte vänster, utan libertarian.

  • Pingback: Om objektivitet