Innan ni läser det här vill jag bara varna för att det inte är något annat än skvaller, som inte bör tas på allvar.
Det är nämligen skrivet i en blogg, på Internet. Därmed är det inget annat än skvaller, och skall icke tas på allvar. Att jag som skriver är journalist som är medlem i både SJF och PK, att den här bloggen är generös med källhänvisningar och noga med att uppge skillnaderna mellan spekulation och fakta, det spelar ingen roll.
Om jag skrivit exakt samma text i den papperstidning där jag jobbar till vardags, då skulle den däremot inte ha varit skvaller.
Detta enligt den självutnämnde experten på skillnader mellan nya och gamla medier, Jan Guillou.
Under gårdagens debatt i Publicistklubben (om kriminaljournalistik) upprepade han att det som skrivs på nätet är skvaller medan det som skrivs i tidningen inte är det.
Det är vansinnigt synd att Jan Guillou har den inställningen till nätet, då han faktiskt åtnjuter en hel del respekt från inte minst sina yngre kollegor. Kan ingen vänlig själ förbarma sig över honom och ge honom lite undervisning?
Inte för att jag tror att Janne läser den här bloggen, han är knappast intresserad av skvaller, men jag vet att många tycker ett visst mått av skvaller är ganska kul och här är en liten kurs:
1) motsv. SKVALLRA, v. 1, om (vid samtal med ngn l. ngra förekommande) prat om varjehanda (mer l. mindre oväsentliga l. ovidkommande) ting (särsk. sådant som gäller andra personers förhållanden) l. om prat som återger rykten l. förtal o. d. (äv. övergående i bet.: rykte, förtal); ofta nedsättande, betecknande pratet ss. mindervärdigt l. onyttigt: tomt prat, pladder ; äv. om skriftlig framställning återgivande sådant prat; förr äv.: ovederhäftigt l. grundlöst tal, nonsens o. d.; i sht förr äv. i mer l. mindre klart individuell anv., om skvallrande (förr äv. prat l. utsaga utan grund) vid ett visst tillfälle l. med ett visst innehåll (äv. närmande sig bet.: rykte), förr äv. i pl.; äv. i mer l. mindre klart personifierande anv.; i vissa fall utan klar avgränsning från
Skvaller kan alltså i korthet sägas vara grundlöst tal och nonsens, gärna av privat karaktär och ofta nedsättande.
Alltså tycker jag ni ska passa er för dessa kolumner, då de endast innehåller skvaller och spridning av rykten. Om ni däremot skulle råka hitta ett gammalt exemplar av den tryckta tidningen blir det något helt annat, riktigt vad vet jag dock inte.
Jag utgår ifrån att Jan Guillou tycker att skrifter så som Vakttornet och Lektyr är kvalitetsläsning, då de är tryckta på papper, medan det som publiceras på dn.se helst ska avfärdas som skvaller.
Jan verkar lite rädd för något, fast jag inte riktigt vet vad. Möjligen när han en rädsla att förlora sin ställning som Mediegury i Sverige. Risken finns att Guillou gör det och snarare blir utskrattad om han fortsätter uppvisa sådana bristande kunskaper om webben och dess innehåll. I annat fall tror jag att han faktiskt har en väldigt stor respekt med sig från väldigt många, och jag läser gärna hans kolumner, både på papper och webb.
Det är absolut så att gammelmedia har en trovärdighet som inte den “samlade webben” kan ha då den är spretig och innehåller lika mycket skit som kvalitet, medan gammelmedierna inte skulle överleva om de inte höll sig till vissa grundläggande krav på faktakoll och liknande.
Men den trovärdigheten blir inte mindre av att tidningarna publicerar sig på internet.
Tvärtom.
Det ger däremot läsare en möjlighet att kommentera, korrigera och ge sin syn på saker, om man är modig nog att släppa in dem. Detta är något som på sikt kommer att höja kvaliteten på journalistiken efter det inte längre går att hårdvinkla utan att någon protesterar och ger en mer nyanserad bild.
Allt som skrivs på nätet är inte sant.
Inte allt som skrivs på papper heller.
Tiden när man kunde hävda att “Det står i tidningen och därför måste det vara sant” är för länge sedan förbi och dagens konsumenter är väl medvetna om det.
Precis som de inte tror allt de läser på webben.
Kunskapen om källkritik är inte ny.
Den fungerar likadant på webben som i verkligheten, med den enda skillnaden att det är lite enklare att forska efter källor på nätet, och därmed är också internetgenerationen betydligt bättre och mer van att faktiskt ta reda på mer än vad som står i tidningen.
Här kan ni se debatten från publicistklubben. Det talas om kriminalitet och skvallerjournalistik, på papper och webb:
Vi börjar med avslutningen på förra veckan, då What’s next spelade in sin panel med Joakim Jardenberg, Fredrik Wass, Karin Adelsköld och Miriam Olsson. De diskuterade bland annat annonskartan.se, nya mikrobloggtjänsten Bloggy.se och Spotify. Vad som inte diskuterades var Aftonbladets mobiltaggar, som vi på SSBD inte heller uppmärksammat. Fast vi kanske borde? Joakim Jardenberg skriver om det här och sätter ord på varför. Svenåke Boström skriver om mobiltaggarna här.
Det intressanta med Aftonbladets satsning är att papperstidningen blir en en koppling mellan print och en digital fördjupning. Den hittills vanligaste tanken har ju varit att print kommer att bli mer fördjupande medan webben kommer att få stå för det snabba och lite grundare. Kanske är det tvärtom: att inom överskådlig tid blir tidningarnas printversioner översiktliga men bärare av kopplingar till webbmaterial som är rörligt, fördjupande och vidarelänkat. Samtidigt finns den andra möjligheten kvar – ett exempel är hur Annika Winsth, chefsanalytiker på Nordea, beskriver sina medievanor. Behovet av snabbt och direkt men också möjligheten att fördjupa sig:
Det är en högtidsstund för mig att djupdyka i helgbilagorna. Jag tar med mig kaffekoppen och sätter mig i fåtöljen efter frukosten på söndagarna. Mina barn har lärt sig att det är bäst att låta mig få den tiden och håller sig undan.
Sedan har Martin Jönsson ikväll skrivit ett inlägg som är obligatorisk läsning för alla i branschen. Recept för dagspressens överlevnad. Han refererar till medieprofessorn Philip Meyer som i sin artikel i American Journalism Review menar att vi nu står inför de traditionella mediehusens stora beslut: vilken väg de väljer kommer vara skillnaden mellan långsiktig tillväxt eller relativt snar utarmning:
The newspapers that survive will probably do so with some kind of hybrid content: analysis, interpretation and investigative reporting in a print product that appears less than daily, combined with constant updating and reader interaction on the Web.
Meyer ger också en roadmap för hur innehållet måste förändras:
By news, I don’t mean stenographic coverage of public meetings, channeling press releases or listing unanalyzed collections of facts. The old hunter-gatherer model of journalism is no longer sufficient. Now that information is so plentiful, we don’t need new information so much as help in processing what’s already available. Just as the development of modern agriculture led to a demand for varieties of processed food, the information age has created a demand for processed information. We need someone to put it into context, give it theoretical framing and suggest ways to act on it.
Övriga som Martin använder för sin analys är Roy Greenslade som också ser ett behov av att skapa en högre elitism, respektive diskussionen om vems felet är mellan Jeff Jarvis och Paul Farhi – en fråga som är lite tramsig i mitt (Niclas) menande då faktorerna som skapat den allvarliga situation som tidningarna befinner sig i är många; såväl journalisters attityder som teknisk utveckling, liksom ägarförändringar och konsumentvärderingar.
Martin Jönsson väljer att göra en egen roadmap utifrån den svenska kontexten (och jag tror att man skulle kunna skriva “de traditionella medierna” istället för bara tidningarna):
* Tidningarna måste våga välja ännu hårdare och renodla sin profil, utifrån läsarnas behov
* Tidningarna måste – på allvar – lyssna och interagera med sina viktigaste målgrupper
* Tidningarna måste våga skilja mer på papper och digitala medier och utnytja de unika styrkorna i respektive kanal
* Tidningarna måste bli mycket öppnare för möjligheterna att arbeta journalistiskt i andra former än de traditionella, artikelbaserade
* Tidningarna måste vara mer innovativa och lyhörda för bra idéer hos andra, såväl journalistiskt som när det gäller affärsmodellerna.
En stor grej i bloggvärlden har varit Compro Medias uppsägning av bloggaren Rosa. Nikke Lindqvist har skrivit en bra sammanfattning.
Jag tycker att företag ska ta vara på sina bloggare. Jag brukar fråga företag om de har en aning om hur många anställda som bloggar eller är flitiga forumbesökare. Det vet man sällan och det är synd. Bloggande anställda är en fantastisk resurs! De kan ofta beskriva företagets tjänster eller produkter på ett personligt sätt och med en helt annan målgrupp än vad den sanktionerade företagskommunikationen har. Ur länksynpunkt är det förstås utmärkt, liksom för informationsspridande. Men det kan också vara ett utmärkt sätt för företaget att hålla koll på stämningarna bland sina anställda. Trivs de anställda på jobbet så märks det i deras bloggar!
Nikke tar också om frågan om att blogga anonymt vs göra det offentligt, och har en intressant vinkel på det hela:
Jag har aldrig varit anonym på webben och har ofta förundrats över att så många väljer att vara det. Jag står för det jag skriver och vill någon kritisera mig för det är mitt kommentarsfält öppet för återkoppling. Så har det varit länge och kommer så att förbli. Sedan är det upp till mig att välja vad det är jag skriver om. Fall som detta ger mig en liten förståelse för varför man väljer anonymiteten i bloggandet men jag kan inte låta bli att fråga mig om det hade slutat annorlunda om Rosa hade skrivit under eget namn redan från början.
Hans bilder av Google-sökningar på Compro Media är inte heller att förakta. Det man får upp är länkar till skriverier om uppsägningen av Rosa och man kan definitivt fråga sig om det är något bra för företaget…
Det intressanta i sammanhanget är nödvändigtvis inte frågan om Rosa specifikt (hon är också polisanmäld för bedrägeri) utan exemplet på hur problematiskt det fortfarande är att företag har anställda med en egen megafon och som tänker använda den – och att medierna väljer att lyssna på dem. Sen kan man tycka att det här är en mindre viktig fråga om man ser till att det i världen finns fler och fler citizen journalists som använder bloggverktyget för att avslöja sådant som totalitära stater vill mörka – och blir fängslade för det.
I Norge har en programledare plockats bort från sitt program efter att ha bloggat negativt om en kollega.
Ett skolexempel på en av alla risker som finns i bloggandet och som kanske är en anledning till att Public Service i Sverige mer eller mindre uttalat förbjuder sina anställda att blogga. Jag (Sofia) vidhåller dock att journalister bör ha ett visst omdöme när det gäller saker som integritet och objektivitet, ett omdöme som inte försvinner i och med att man plötsligt börjar blogga. Den som skriver fel sak i sin blogg skulle lika gärna kunna göra bort sig radikalt på annat sätt och kanske inte är sin uppgift lämplig. Det är alltså inte bloggen och bloggandets fel. Skillnaden är att det hela blir offentligt på ett annat sätt, och diskussionen om var man ska dra gränsen för sitt företags transparens är intressant och bör vara pågående inte minst i medieföretagen.
Att bloggarna blivit en självklar del av även de traditionella medierna visar de siffror som kommer från Nielsen – att 95 av 100 toppmediehus i USA idag använder bloggar. Chris Nolans åsikter är klart nödvändiga för alla journalister att läsa innan man slår ner på bloggandet inom journalistkåren.
En bloggare som är lite i hetluften är Robert Peston, vars blogg hos BBC College of Journalism anses ha spelat en stor roll i hur finanskrisens rapportering utvecklat sig. Det försvar för Peston som Peter Preston ger är också en briljant definition av hur en nyhetsblogg skulle kunna se ut:
Peston is prolific, blogging continually between studio shuttles. He can write three or four quick blogs a day, telling the net world what’s going on. It’s a brilliant service, where one thing goes with another. He’s a voracious newshound. The BBC has special salience and special clout. All that training comes specially trustworthy. Yet the wire grows higher and higher. Blogs don’t go through anxious committees of editors, pondering deeply. They are self-publication, performed at the double. Their speed is part of their attraction, and we’ve reached a stage where one man at his terminal can rain billions over Britain.
Självklart blir det då extra tungt när siffror som dessa dyker upp.
Bobbie Johnson på The Guardian har skrivit om YouTube-generationen. Det skrivs bland annat om hur gammelmedia och styrande försöker fånga upp de ungas beteende:
Mainstream broadcasters are recognising the shift in consumption: the American cable broadcaster HBO recently launched a new show, Hooking Up, featuring a swath of popular YouTube stars. Although many web surfers have scoffed at what they see as a cynical attempt to cash in, the move exemplifies how the adult world is trying to reach out to video-friendly youth.
The report also says that politicians can use online video as a way to engage with youngsters, who can sometimes be seen as apathetic and unreachable. But Hannon said such a strategy would only succeed if they were prepared to approach the internet on its own terms.
“The government is pouring vast amounts of money into this, because they feel young people should be making themselves heard,” she said. “But people can see through it – bloggers say it feels contrived.”
Tänkvärt, inte minst utifrån resultatet av TU:s rapport om Unga Vuxna som presenterats i veckan.
En rapport som fått TU att satsa på en ny tjänst inom innovation och utveckling.
JNyström väljer att titta på en ny generationsbenämning: Generation Generate som handlar om att alla är producenter och konsumenter samtidigt och bäst innehåll har den högsta sociala valutan. En sorts mix av gammal medielogik och en ny nätverksideologi.
Det är alltid med stor behållning jag (Sofia) läser Elisabeth Bäcks blogg. I måndags var hon ivrig som ett barn på julafton inför premiären av ett nytt annonsformat på webben.
En annan som är glad som ett barn på julafton är Carl Bildt som gått över till Mac. Eftersom vi båda är macanvändare kan vi inte annat än gratulera. En som skriver underhållande om det är Blogge. Att Apple fortfarande är ett lovemark visar också det gamla OS-kriget som faller ut i diskussionerna i kommentarerna.
Ännu en chefredaktör har sällat sig till bloggarnas skara. Den här gången är det Aftonbladets Jan Helin som går ut ganska hårt och visar hur en blogg kan användas för att kommunicera med läsare.
Norrtelje Tidning redesignar sin sajt och en av delarna är att låta läsarna skriva sina egna nyheter på den. I sin redaktörsblogg berättar Katarina Ekspong om detta:
En gång i tiden hade Norrtelje tidning lokala rapportörer, så kallade meddelare. För omkring 20 år sedan avskaffades de, bland annat för att tidningen ville bli mer professionell. Något viktigt gick förlorat. Därför tänker vi nu om, var med och skriv en nyhet på norrteljetidning.se!
och ger Susanna Popova en rejäl känga om dennas elitistiska syn på citizen journalism och bloggande.
Att webben är en förlustaffär för svenska mediehus är ett problem som många sliter sitt hår för att lösa. Detta trots att enorma summor satsas på reklam på webben. En av grundorsakerna är att mediehusen helt enkelt inte förstått att webben är en egen kanal som kräver nya lösningar för marknadsföring. Precis som att det tagit tid att förstå att en sajt inte är en papperstidning och att nyheter bör presenteras i en annan form på nätet än i papperstidningen. Sara Hernandez på Online PR skriver bra om detta.
Yesterday, Beet TV flagged up that a record number of users seeking online media information led to a seven per cent spike in traffic for Akamai, the delivery network which carries the internet flow for NBC, the BBC, Reuters and other news sites. The current economic turmoil, hurricanes and the presidential campaign has helped boost the need for online information. At their peak, Akamai were registering 3.7 million requests per minute
Många var det som slogs om uppmärksamheten när årets nobelpristagare i litteratur offentliggjordes. Att det hela skulle sändas direkt på på webben rådde det i år ingen tvekan om. Trycket blev så stort på livestreamtjänsten Bambuser att de gick ner precis när de inte skulle, vilket påverkade Svenska Dagbladets sändning. Inte bra. Det hela var lite oturligt då Bambuser just i dagarna flyttade sina servrar och bytte en hel del av dem.
Den nystartade bloggen ska argumentera för veckans urval och redogöra för en del av det som inte kom med i tidningen. Redaktionen hoppas också att läsarna ska använda bloggen för att diskutera nyhetsvärdering och artikelfokus med redaktionen och med varandra.
Det här vill vi se mer av på svenska mediesajter.
I Sverige tittas det allt mindre på teve. I Danmark vänder trenden. Trots det kommer siffror som nu visar att TV-reklamen minskar. Och Publicis väljer att satsa stort på digitala medier.
Orvesto har i veckan publicerat sina räckviddsmätningar. Martin Jönsson kommenterar här. Och Kristofer Mencák förklarar framgången för Sofis mode. Vi är inte förvånade, snarare är det märkligt att inte fler förstått och börjat jobba med interaktivitet på allvar.
Emanuel Karlsten och Stefan Swärd, två kristna bloggare, diskuterade bloggande på ett lunchmöte. En diskussion som såklart streamades och finns att titta på i efterhand för den nyfikne.
Ett intressant möte mellan det nya och det gamla, där det gamla representeras av delar av publiken som inte riktigt förstått vad det hela handlar om.
Emanuel kommenterar såklart debatten i sin blogg.
Johnny Stationsvakt konstaterar att internet inte är riktigt internationellt, att det går att stänga visa delar. I Sverige är vi väl inte så vana vid censur, men ibland stoppas vi ändå på grund av juridiska detaljer.
Anders Mildner har skrivit om guidekultur på utdöende och att skilja på text och person. Det är kanske relaterat till detta som Sofia skrev för ett par veckor sedan. Viktiga frågor som inte går att bortse ifrån när man funderar på överlevnad i det nya landskapet. Det ena utesluter inte det andra. Snabba nyheter och socialisering på nätet får och bör inte konkurrera ut de välskrivna texterna.
Att vi är vänner av Twingly och korslänkning på alla sätt som går är knappast en hemlighet. I ljuset av det är det väldigt tråkigt att läsa sånt här:
Google och andra sökmotorer ser inte JavaScript länkar. Så även om en blogg länkar till DN, och det ser ut som om DN länkar tillbaks, så ser endast sökmotorerna bloggens länk. Länkkraften går därmed bara åt ett håll. Tidigare gick det åt båda hållen.
Katharine Lackey skriver ner det som väldigt många journalister tänker. Om att hon hellre är en printjournalist än en multimedia reporter. Ett tänk som jag (Sofia) aldrig någonsin har förstått…
Slutligen bjuder vi på en kort introduktion som är otroligt bra och förklarar vad Sociala Medier är, för den som inte riktigt förstått vad det hela handlar om:
Citizen journalism har fått sig en törn under veckan efter att CNNs digitala medier-satsning iReport, som bygger på en sorts “nya medier”-stringers råkat dra på en historia om att Steve Jobs, Apples grundare och VD, skulle blivit snabbt körd till sjukhus för en stor hjärtattack1. Historien kablades snabbt ut och Apple-aktien dök snabbt på börsen. Eric Schonfeld på Techcrunch påpekar att det antagligen fick ett så pass snabbt genomslag, och skapade såna rörelser på börsen, berodde på att människor är vana vid att det som står på CNN är editerat och kontrollerat – varumärket skapar förutsättningar för hur man ser på en nyhet. Chris Brogan menar att det hela knappast handlar om citizen journalism utan om att någon gjort ett misstag – en journalist kan ha fel.
Reuters analyserar det hela:
The incident highlights the risks involved with mainstream media organizations tapping into what is often referred to as “citizen journalism,” the unedited and unfiltered presentation of news by non-professional reporters such as bloggers and eyewitnesses to events.[...]so far there has been little agreement about standards, and they often rely on trust. To be sure, mainstream media has reported its share of incorrect news, and media experts said that it would be unfair to tarnish a vibrant movement in journalism based on one high-profile incident.
Alley Insider, väljer att skriva och analysera sitt agerande i frågan både på längden och tvären. Det intressanta i frågan är fr a hur svenska mediehus kommer att reagera på den här historien och om det blir ett bakslag också för bloggandet. Att CNN lär fundera över vad iReport gör med deras varumärke är rätt sannolikt.
Kjell Häglund, redaktionschef för Residence och mångårig bloggare på Weird Science, skriver hos Journalisten hur han har bloggarna att tacka för att han fått reda på saker om telekom-förslaget i EU och hur det hela är dramatiserat och snabbt genom bloggandets själva natur av ständiga uppdateringar.
Martin Jönssonkommenterar Technoratirapporten “State of the Blogosphere” som, oavsett olika bloggares mening att Technorati inte längre är speciellt intressant så är rapporten in indikation på hur bloggandet utvecklas i världen.
Nästan hälften av alla som bloggar i?dag gör det med ett specialintresse/fackämne eller i sitt jobb – och av dessa säger mer än hälften att bloggandet gett dem högre status och erkännande. Fördjupningen är bloggens nya ansikte.
Att vi i Sverige är en bit ifrån att ha samma genomslag för bloggarna som redan finns i USA är självklart, men det intressanta är hur vi använder oss av den kunskap som vi får genom att titta på hur den amerikanska medievärlden valt att använda bloggandet för att fördjupa, skapa mervärden och större möjligheter till interaktion med sina läsare. Kan exempelvis det faktum att den svenska bloggosfären könsmässigt ser annorlunda ut innebära andra möjligheter för att kapitalisera bloggande för mediehusen?
Google är ett media – som marknadsförare likväl som journalist måste man förhålla sig till människors relation till sökmotorn som till ett media. Microsoft tänker lansera ett program där användare får bonus om man använder Live Search; ett minst sagt avancerat försök att ta några bitar av Googles majoritet inom sökning. Samtidigt är det halvdant som idé och få tror att det egentligen kommer ge någon beteendeförändring hos personer som annars använder Google. Sökmotorgiganten verkar också mycket lugn och utvecklar istället sin bloggsök-tjänst till att också klustra (engelskspråkiga) bloggar runt ämnen. Och lagom till den tionde födelsedagen hittade man ett gammalt sökindex från 2001 samtidigt som man lägger upp en roadmap för framtiden.
Och på tal om sökning så har Urban Lindstedt (uppkopplat-Urban) tillsammans med två andra köpt majoriteten av aktierna i KTHNOC-katalogen, Svenska Webbplatser eller “Sunet-katalogen” som var viktiga när de algoritmstyrda, spindelautomatiserade sökmotorerna var i sin linda. Här handlar det om manuellt skapade kataloger med såväl alfabetisk indexering som ämnesstyrd. Diskussionen är igång fr a inom SEO-Sverige.
Vår käre förkämpe för e-papper, Svenåke, skriver intressant om det här med långa texter på webben som faktiskt blir lästa.
Erik på Mindpark har siffror (fr a har han snyggaste diagrammen :)). Och de visar hur nättidningsläsandet ökar i USA. En intressant aspekt på det är om läsandet på nätet ökar mer än upplagorna för traditionella printmedia sjunker. Gissningsvis skulle man kunna tänka sig att det sker och det innebär att nyhetsmedia faktiskt generellt har fått en större räckvidd. Knappast speciellt otroligt givet nätets tekniska möjligheter och de möjligheter som nätet ger för ett innehåll att leva längre än i en printedition.
lite märklig koppling är ju att namnstrategin “iNågot” i princip ägs av Apple [↩]
Rolf van den Brink, tidigare chefredaktör på Dagens Media, har startat en egen blogg!
Den är än så länge relativt lite uppdaterad och formen är misstänkt lik den branschtidning han var med och startade för många år sedan. Dock tror jag den kommer bli intressant att följa:
Den kommer att handla om saker som börjar på bokstaven M. Det bara blev så.
Medier, Makt och Marknadsföring, ja.
Men också Motvalseri, Miljarder, Magkänsla, Miljoner, Mätmetoder, Människor, Mode och Mat och Medieval och Mera mycket Mera.
Idag har alltså två revolutioner begåtts. En nyhetstidning som bygger på samma perspektiv som de stora kollaborativa och professionella amerikanska bloggarna och att RvdB till slut faktiskt blivit en av oss bloggare.
Välkommen Rolf! :)
Ps. En mer personlig postning har jag gjort här. Ds.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_e.png?x-id=ea08c305-2acb-4e3a-9918-71f75aba3401)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_e.png?x-id=7e1dc959-8531-4444-a300-4df007ed353e)
