October, 2008


20
Oct 08

Mellan det vidöppna och det dumstängda – om journalistiken och transparensen

Det är med glädje vi på Same Same But Different presenterar vår första gästbloggare. Tanken och förhoppningen är att fler inom branschen vill vara med och beskriva och kommentera händelseutvecklingen inom nya medier utifrån sina perspektiv.

Först ut idag är Mikael Petersson, reporter på Rapport och en av reportrarna bakom dokumentären om FRA – Tre bokstäver som skakade Sverige, som vi har skrivit om här och lite kort här.

Mellan det vidöppna och det dumstängda – om journalistiken och transparensen

Jag har blivit ombedd att gästblogga om public service, journalistik och transparens.
Bakgrunden till förfrågan var Rapports beryktade bråk med Carl Bildt (skildrat av bland andra Medierna i P1 ), som startade med en dokumentär som jag var en av upphovsmännen till.
Bildtbråket inträffade ungefär samtidigt med den tuffa uppgörelsen mellan SVT:s Debatt och Peter Sunde från Pirate Bay; två mediebråk där frågor om bloggosfär och gammelmedia, transparens och redaktionsurval aktualiserades.

De var förstås inte de första striderna vi sett mellan media och medverkande. En bit bakåt i tiden hittar vi Geijeraffären där Olof Palme pressade DN att backa i det stora för fel i det lilla; på andra sidan Atlanten hittar vi historien om hur amerikanska försvarsdepartementet la ut en utskrift av en intervju Bob Woodward gjort med dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld – fast med avgörande meningar bortklippta.
Dessa två exempel innehåller inga bloggar. Man skulle nog kunna hävda att inget är nytt under solen, att medias makt aldrig varit allomfattande, att åtminstone makthavare i alla tider har kunnat gå till motangrepp mot medierna.

Men så enkelt är det nu inte. Något har hänt. Något händer.
Bloggexplosionens viktigaste roll är nog den publiceringsdemokratiska. Bloggosfären innehåller en vildvuxen skara skribenter; högt och lågt, politiker sida vid sida med modeintresserade tonåringar, brottslingar och brottsoffer… Det enda som egentligen förenar är viljan att uttrycka sig med bloggen som instrument.
Så fort jag sätter mig vid en uppkopplad dator kan jag börja blogga. Publiceringsformen är omedelbart inom räckhåll; tröskeln från att konsumera nät till att publicera sig blir drastiskt sänkt. Iakttagelse blir deltagande.
Andra former av sociala medier fyller på.
Och gott så. Skvaller och elände till trots (jag har själv gjort uppmärksammade inslag om varför det ska vara så omöjligt för en bloggare att kontrollera en uppgift innan den läggs ut på nätet) så har jag svårt att vid dagens slut tycka annat än att det är jättebra att antalet röster blir fler i det offentliga rummet.
Och därmed gillar jag faktiskt också – att risken ökar att etablerade reportrar får mothugg.

Men den ännu viktigare följdfrågan blir förstås: ska allt detta påverka oss som reportrar och redaktioner, och i så fall hur?
Svaret är egentligen enkelt.
Det torde inte råda nån tvekan om att de traditionella nyhetsmedierna under de närmaste åren kommer att närma sig ett transparent publicistiskt ideal.
Den svårare frågan blir: exakt hur kommer detta att gå till?
I sämsta fall blir det en omställning under galgen, där reportrar tvingas backa in i framtiden genom att på punkt efter punkt “ge efter” för kraven på öppenhet.
I bästa fall kan vi själva hitta ett klokt och försvarbart förhållningssätt någonstans mellan det vidöppna och det dumstängda.
I bästa fall: en medveten vandring mot en allt större öppenhet kring de egna arbetsprocesserna, kring det egna råmaterialet och kring den egna dokumentationen.

Aktuellts projekt Öppen redaktion har varit ett viktigt steg för SVT. Ovanligt i så måtto att satsningen i grunden motiverats med öppenhetsargumentet, inte med innehållsargument. Man öppnar inte dörren till redaktionsmötet för att man tror att det som sägs där nödvändigtvis är av stort allmänintresse, utan för att man vill ge tittaren möjlighet att ta del av de resonemang som leder fram till våra publicistiska beslut.
Öppen redaktion ger ingen total access. Formen, med de snabbproducerade webb-reportagen, utgör i sig en tydlig begränsning. Det faktum att projektet inte har någon egen ansvarig utgivare (det lyder under Aktuellts) är en annan.
Men icke desto mindre. Ett steg. Och det kommer att tas fler steg.
Det handlar till exempel om publicering av oklippta intervjuer. I dag motiveras oklippta intervjuer sällan med öppenhetsargument. De läggs inte ut för att tittaren ska få en chans att bedöma vårt urval, de publiceras för att vi tror att den längre versionen ger ett innehållsmässigt mervärde. Det kommer att förändras.

Det handlar också om länkarna på nyhetssidorna. I dag länkas det snålt, sällan till originaldokument, så gott som aldrig till konkurrenter och aldrig någonsin i löpande text. Vi har långt till bloggosfärens länkideal. Det kommer också att förändras.
Det handlar därtill om redaktionsbloggar, om kommentarsmöjligheter, om diskussionsforum…ett helt gäng nya verktyg.
De etablerade redaktionerna och reportrarna kommer att behöva ta stora kliv in i det nya länklandskapet.
Samtidigt finns det tydliga gränser för öppenheten.
Den mest självklara handlar om källskyddet. En nyhetsredaktion kan inte släppa ut allt råmaterial eftersom det förekommer att bakgrundssamtal eller tipsande råkat fastna där, material som inte kan publiceras med mindre än att vi bryter mot grundlagen.

En annan gräns handlar om etiken. En nyhetsredaktion kan inte direktsända alla redaktionsmöten eftersom man då och då till exempel namnger personer som ska vara anonyma i sändningarna.

En tredje gräns handlar om public service-bolagens avtal med staten. En PS-nyhetsredaktion kan inte släppa alla intervjuer oklippta eftersom intervjupersoner ibland gör angrepp på tydligt utpekade motparter. Vilka i så fall måste ges rätt till bemötande.

En fjärde gräns handlar om nyhetsjakten. En nyhetsredaktion kan inte låta alla originaldokument som vi tar del av hamna på webben direkt, eftersom originaldokumenten ibland innehåller mer än en nyhet. Någon av dessa nyheter ska inte publiceras i dag utan i morgon eller om tre dagar. Egna nyheter är våra företagshemligheter.

En femte gräns kan handla om något så banalt som hårddiskutrymme. Det skulle kräva osannolikt mycket utrymme om man till exempel skulle publicera alla SVT:s nyhetsintervjuer från början till slut.
Utöver dessa i mina ögon legitima gränser, kan jag tänka mig att medieföretagens ledningar ser ytterligare fler. Ett av de vanligaste motargumenten mot att länka är till exempel att vi “släpper trafik” till andra aktörer. Man kan också föreställa sig att den reporter som brukar ställa illa formulerade frågor, och vanligtvis “räddas” i redigeringen, blir motståndare till att råversioner regelmässigt ska läggas ut på webben.
På dessa sista punkter tycker jag att öppenhetsvärdet väger tyngre. Till exempel borde reportrars eventuella rädsla för publicering av oklippta intervjuer kunna tjäna som ett incitament för reporter och redaktion att skärpa intervjutekniken.

Det finns alltså många steg som både kan och bör tas i transparent riktning, även givet de tydliga gränser som gäller för till exempel en nyhetsredaktion inom public service.
Och det finns många reportrar och arbetsledare som ser det här.
Tro mig – vi gammeljournalister är inte döva för diskussionen. Vi tar åt oss och försöker navigera rätt. Ibland hamnar vi fel, ofta är vi väldigt långsamma. Men förhoppningsvis når vi förr eller senare en ny och klokare position än den vi hade i går.

När jag själv lägger sista handen vid detta gästblogg-inlägg har jag just fått tillfälle att i Öppen redaktion formulera några tankar om Granskningsnämndens fällningar av SVT-inslag. Öppen redaktion utvidgas i detta nu till att också följa några Rapport-reportrar.
“Tanken är att ni ska tala rakt in i kameran, lite mer som att ni bloggar”, heter det.
Världen går framåt.

Mikael Pettersson
reporter Rapport SVT

Reblog this post [with Zemanta]

20
Oct 08

Veckan som gick – vecka 42

Sajten som försökte vara lite TPB för tryckta tidningar har kastat in handduken: Mygazines har stängt. Och precis som TKJ påpekar i sin postning så är fortfarande själva affärsidén (som VPulp vars lagliga kopiering betalas av annonser) en smula… bisarr. Vill man bläddra i en tidning – i sin browser?

Ok, den här är från förra veckan men har legat och slängt i min (NS) feed. Det är nyheten om hur Elle, traditionella modemedia Hachette-giganten väljer att samarbeta med Stardoll. I sig ett bevis på hur nya medieentreprenörer och gamla duktiga mediahus kan hitta varandra: och att Elle väljer att samarbeta med just Stardoll som har en unik idé, och sedan också plocka in diverse modebloggar för att bredda innehållet. Det roande i det hela är att Guardian-journalisten inte verkar brytt sig om att kolla vad Stardoll faktiskt är och missar godbiten att det i grunden handlar om en community med digitala klippdockor.

Att skvaller skulle göra att ett land väljer att skära ner rätten till yttrandefrihet verkar hårresande men det är något som sydkoreanska politiker uppenbarligen funderar på – när det gäller nätet – efter att två skådespelare/sångare tagit livet av sig och skyllt på skvaller på internet. Förslagen är långtgående och ärligt talat skrämmande. Läs mer hos Journalisten.

Kristofer Björkman tipsar om rapporten “Svenskarna och internet 2008” som släpps i morgon. Den kan laddas ner här efter lunch på tisdag alltså. Spännande.

Dagens Media firade sin tioårsfödelsedag. Den bilaga de tryckt till festen var riktigt bra. Den är samtidigt en resa genom mediernas svåra vägval runt webbpublicering. Tyvärr endast på papper till festdeltagare och prenumeranter.

Urban Lindstedt har skrivit en kort men väldigt pedagogiskt förklarande text om varför sociala medier är viktiga och ej kan ignoreras, och att man inte heller kan stanna som åskådare utan måste delta.

Efter Newsmill, där alla skulle få chansen att debattera istället för att behöva gå med mössan i hand på DN Debatt, så startas nu Second Opinion vars syfte är att ge en plattform för företag som anser sig blivit felaktigt citerade, inte hörda på osv i de traditionella medierna:

Vi ska ge chansen till dem som anser sig blivit felaktigt framställda i medierna att få ge sin syn på saken. Förutom att vi vill vara en mediegranskande sajt så vill vi också bidra till att höja kvaliteten på journalistiken

Tanken är uppenbarligen att göra det genom en egen redaktionell granskning. Sajtens inkomster kommer att fr a handla om de medlems-/användaravgifter som företag ska betala för detta. Själv ser jag två problem: a) fler och fler företag inser att man kan göra det här genom att faktiskt skapa en blogg på sin hemsida – sannolikheten att läsare av traditionella medier går till Second Opinion efter varje gång något står om ett företag i tidningen är liten. Däremot kan man väl tänka sig att en läsare går till företagets egna sajt… b) rätt intressanta etiska frågor som redaktionen kommer att ställas inför som journalister. c) att starta det nu verkar kanske inte som världens bästa tidpunkt. Och när man försöker hitta någon sajt så finns den inte: .se-domänen är parkerad hos ett webbhotell, .com hos ett annat.

Apropå Newsmill skrev PM Nilsson i veckan denna tänkvärda kommentar om kommentarer. I bloggen funderar han också över om en redaktör bör skriva egna artiklar. Ja vad tycker ni? Jag tycker framförallt att PM gör rätt som tar upp frågan med sina läsare på sajten.

Diskussionen mellan Martin Jönsson och Anna Serner är lite svårtydbar. Vad är det som de bråkar om egentligen? Anna Serners inlägg är här. Jönsson kontrar med ett megalångt inlägg.
Själv blir jag extremt fundersam över det logiska i att säga att man “tror på papperstidningen” – varför inte tro på mediernas möjlighet att överleva oavsett format? Eller som Serners minst sagt goddag yxskaftiga skrivning:

om papperstidningen verkligen ska lyckas på nätet måste även journalister våga bemöta åsikter (och kritik) offentligt, och förstå att även läsare och bloggare har rätt att ha sin egen tolkning över vad journalister skriver över tid.

Papperstidningen på nätet? Eh… Okej…

Joakim Jardenberg har för övrigt skrivit denna högintressanta sammanfattning från FOWA.

Joanna Geary som är journalist på Birmingham post har skrivit ett bra inlägg om att “Journalists don’t know their own business” Inte minst diskussionen i kommentarsfältet är läsvärd.

Relaterat till Geary’s text är Jeff Jarvis som skriver i The Guardian om att journalister måste ta ansvar.

The fall of journalism is journalists’ fault. It is our fault we did not see change coming soon enough and ready our craft for its transition. It is our fault we did not exploit – hell, too many resisted – the opportunities new media and new relationships with the public presented. It is our fault we lost readers and squandered trust. It is our fault we did not give adequate stewardship to journalism and left business to the business people. It is our fault we sat back and expected some princely patron to support us.

Webbteve ökar. Snabbt.
Medan vanligt tevetittande går ner.
Reklamintäkterna på nätet ökar i USA.
Trenderna är tydliga. Det är svårt att förstå varför så många fortfarande tvekar att satsa, och det är av högsta vikt att mediehusen tar tag i sin nätannonsering nu. Tar den på lika stort allvar som printannonseringen och satsar. Det är lätt att säga att webben är en förlustaffär så länge man inte gör sitt yttersta för att dra in pengar där. För att öka förståelsen för att reklam kanske måste se annorlunda ut på nätet än den gör på papper kan man alltid läsa hos Mashable. Via Beta Alfa.

Trots nedgången för teve är det flera som vågar satsa. Nu senast Corren med kanalen 24 Corren. Hans Kullin reflekterar över just siffran 24.

Dagen.se ska göra om och bli bättre. Föga förvånande bjuder Emanuel Karlsten in läsarna att tycka till. Han passar också på att puffa för LäsarDagen.

I våras skrev vi en del om Radioheads album som användarna fick ladda ner fritt och betala frivillig summa för eller inte alls. Nu presenteras hur det hela gick ekonomiskt. Bra som det verkar. Heja, mer sånt!

Magasinet Plaza satsarnätet. Dom har gett bloggarna en central roll och det ska bli intressant att se hur de lyckas.

I veckan fick vi också för första gången siffror från Orvesto Internet.

Det blir mycket Mindpark den här veckan, men jag kan inte låta bli att länka till Jardenbergs text om e-papper. Som att piska en död häst.

Årets blogg har utsetts av Veckorevyn. Kan väl tycka att det finns en viss övervikt åt en viss del av bloggosfären…
Årets blogg: Kenza Zouiten
Bästa bloggbusiness: Blondinbella
Kaxigast i bloggvärlden: Hanna Fridén (Metrobloggen har däremot Sveriges sämsta permalänkar)
Bästa kändisblogg: Carolina Gynning
Bästa sminkblogg: Makeupoholic
Bästa veteran: Englas Showroom
Guldpennan: Bloggkommentatorern
Bästa bloggform: Emmas Closet
Bästa nykomling: Linda Rosing
Bästa manliga modeblogg: Manolo
Bästa foto: Maria Ulmefors
Bästa fashionista: Style by Kling
Bästa dagens outfit: Amanda Berg (måste vara något fel därför det var en… tom blogg…)
Mest originella: Nio till fem
Bästa partyprinsessa: She city
Functional Lifestyle Award: Linda Skugge


19
Oct 08

Fem åtgärder som kan genomföras typ idag

Joakim JardenbergMindpark har skrivit en lysande postning med väldigt konkreta uppmaningar till alla Sveriges mediehus.

Fem saker som alla svenska mediehus borde göra nu:

1. Placera allt egenproducerat material under en Creative Commons-licens. På mindpark.se har vi valt licensen som tillåter oberänsat utnyttjande av allt vi gör, men för traditionella mediehus är nog ” Erkännade-ickekommersiell” den rätta nivån.
2. Se till att allt material är åtkomligt via RSS, även sökningar och andra specialare. RSS:a upp hela sajten. (Är du osäker på RSS finns en bra intro ” in plain english”). Och som Networkers.se skriver så bra: se till att det är fulla flöden, inte bara ingresser eller kapade texter.
3. Lägg ut hela bildarkivet på Flickr. Det finns andra sajter men Flickr ligger bra till. Deras teknik är industrial strength, de har ett bra api och de har en stor publik. Flera fotografer har upptäckt detsamma.
4. Dubbelpublicera all video på Youtube, av samma skäl som jag väljer Flickr här ovan. Publiken finns där och tekniken funkar. Givetvis har de ett api och det är ingen konst att integrera det i dagens arbetsflöde. Inget extra arbete alltså.
5. Och på tal om API, skaffa ett eget. Gör ditt innehåll ”programerbart”. Det är det stora steget av de här fem, så det behöver inte vara klart imorgon. Men börja läs på, och börja arbeta i den riktningen.

Så vad är det egentligen Jocke uppmanar tidningarna att göra? (jag skriver tidningar för enkelhetens skull, eftersom de flesta som jobbar på mediehus fortfarande menar att de jobbar på tidning)

Det är några väldigt enkla saker. De går att göra nu. De kräver inga särskilda investeringar eller personella resurser. De borde ha gjorts för länge sen. Så varför dröjer det?

Jag har några funderingar kring det som jag tänkte dra här.
Punkten ett, Creative Commons, kommer att möta extremt motstånd bland journalisterna. I korthet innebär det att man helt enkelt delar med sig av sitt material till vem som helst som vill använda det gratis, med enda kravet att de creddar källan. Och här är Upphovsrätten en väldig broms.

Det handlar inte längre om pengar. Eftersom utgivarna inte tjänar några pengar på att dela med sig via Creative Commons finns heller inga pengar att ge till de enskilda upphovsmännen, det vill säga journalisterna. Däremot har journalisterna fortfarande den ideella upphovsrätten och kommer att protestera. En seriös journalist vill inte att den djupt personliga söndagsintervjun ska publiceras i något tveksamt sammanhang.

Detta är en fråga som ältats i SJF i årtionden. Ett exempel som ofta tas upp är det där bilder från ett reportage om en förlossning publicerades i en mindre seriös herrtidning. Det är många år sedan.
Med Creative Commons finns faktiskt trots allt en form av avtal. Det finns en chans att ha koll på var materialet hamnar. Man får dessutom credd och kanske trafik till sajten.
Utan en sådan licens kommer material ändå att snos och användas av andra i än mer tveksamma sammanhang, och vad spelar det egentligen för roll att man i efterhand kan stämma någon som använt ens text i reklamsammanhang om skadan redan är skedd?
Och ställt mot att det Jocke skriver om handlar om hela branschens framtid och faktiskt – möjligheten att också om tio år kunna ägna sig åt seriös journalistik – så har jag svårt att se att de gamla argumenten håller.

Jag har tidigare skrivit om just detta – både TU och SJF måste släppa prestigen kring upphovsrätten och på allvar fundera över hur den ska hanteras i det nya landskapet.


Jocke formulerar det så här:

Det finns egentligen bara ett enda problem och det kommer att handla om gränsdragningar. Det kommer inte alltid att vara enkelt att hävda skillnader mellan kommersiellt och icke-kommersiellt utnyttjande. Men där måste vi vara frikostiga, att en hobbyblogg kör lite adsense borde inte få oss att skramla med advokater. Grundprincipen är nog att de flesta aktörer som är kommersiella på riktigt ändå kommer att vilja göra rätt för sig.

Punkt två är mindre kontroversiell. RSS kostar ingenting. RSS är en service åt läsarna, och den gör det enklare för stressade människor att faktiskt fortsätta läsa sin tidning även om de inte orkar klicka sig in på en sajt och bläddra mellan artiklarna. Chansen att man behåller läsare som annars skulle droppa av för att de är lite lata är större än risken att tappa träffar på sajten. Tror jag.

Punkt tre som handlar om Flickr är också en som kommer att motarbetas av journalisterna, ungefär som Creative Commons. Men som Jocke också skriver – det finns faktiskt en möjlighet att tjäna pengar här. Alla som hänger på nätet är inte omoraliska pirater, det är faktiskt människor som använder nätet som just det namnet antyder – en plats för att bygga nätverk och knyta kontakter och faktiskt också göra affärer.

Punkten fyra skrev jag om bara häromdagen, då gällde det Barometerns politikteve. Att publicera alla sina teveinslag på Youtube gör att man hittar den publik som tidningarna lägger massor av pengar för att försöka reda ut hur man ska nå i framtiden – den unga. Detta är något som kan göras idag. De gamla läsarna kommer inte att svika sajten för att se klippen på Youtube, däremot kan det tänkas att en yngre och ny publik hittar till sajten genom klipp på Youtube. Det fungerar inte att mura in sig i sitt eget hus. Om tidningarna ska fortsätta vara relevanta om några år måste vi finnas där publiken finns. Delta i den nya världen. Bygga våra varumärken där våra potentiella läsare håller hus. Detta är dessutom bra mycket billigare än många andra marknadsföringsåtgärder. Jag skulle också vilja göra ett tillägg här – det räcker inte att finnas på Youtube, det måste också finnas embedkoder på den egna sajten, man ska inte måsta kila över till Youtube för att kunna visa ett av Barometerns inslag i sin egen blogg.

På punkten fem kan jag väl säga att det finns folk på IT-avdelningarna som absolut borde jobba med api, det är inte något konstigt eller särskilt svårt, men handlar om prioriteringar. Här borde de stora koncerner som nu dominerar Mediasverige kunna hitta synergier mellan respektive tidningar, fortfarande är det många som sitter och uppfinner hjulet parallellt med varann istället för att samordna och satsa på vettiga gemensamma lösningar.

Det här är väldigt enkla saker. Men ändå så svåra. Jag vill ändå till hundra procent ställa mig bakom Jockes uppmaning och hoppas att någon vågar hoppa på. Det vet vi ju också av erfarenhet, att mediehusen gärna väntar ut varandra och vill att någon annan ska bana vägen. Men inte minst utifrån detta om att vi måste våga mer och experimentera, vi har nämligen allt att förlora på att inte göra det.

Reblog this post [with Zemanta]

16
Oct 08

Spännande politikteve

Det pratas mycket om rörlig bild.
Fler och fler nyhetssajter har förstått vikten av det och börjat producera webbteve.
Ofta enligt klassisk dramaturgi helt tagen från “gammelteve” även om de flesta förstått att det inte funkar att sända hela program på nätet – folk vill kunna välja mellan inslagen.

Ett område som kanske inte känts så hett när det gäller webbteve är politik, men nu börjar det röra på sig även där, och för mig som tror stenhårt på att just debatt är ett område där man kan hitta fina synergier mellan rörlig bild och text både i print och på webb är det glädjande att hitta guldkorn som Barometerns Heta ord från höger.
Att inslagen dessutom publiceras på YouTube gör inte saken sämre:

Ett minus är väl att inslagen är lite svåra att hitta på Barometerns sajt, de borde göras mer lättillgängliga för jag tror att det här är ett sätt att hitta tittare som normalt inte läser ledarsidan eller tror att de är så intresserade av politik.

Mer politikteve av en annan kaliber är Ledarbloggens Youtubiana, en idé de snott från Fredrik Strage på DN, men som funkar alldeles utmärkt också när det gäller politik. Redaktionens kommentarer lyfter inslagen och jag ser initiativet till en utmärkt introduktion till svensk politik. Kvaliteten och seriositeten varierar såklart. Det är svårt att bedöma statsministrar efter en jämförelse mellan detta klipp där vi får tretton minuter Olof Palme, och detta här Reinfeldt suger i sig helium:

Här finns alla klippen samlade.

Nu vill jag se den sajt som tar detta ett steg längre. Jag vill se livestreamade möten på Svenskans ledarredaktion, svd.se använder ju redan Bambuser så varför inte använda det i opinionsbildandet också? Streaming från utvalda riksdagsdebatter kan funka, men jag skulle ännu hellre se politiker ställda mot väggen med möjlighet för tittarna att ställa frågor under pågående intervju, det som är den mest spännande funktionen med just Bambuser och Qik.

Att satsa på nya medier handlar också mycket om att fånga upp internetgenerationen som inte läser tidningen. Nästa valrörelse kommer att dra igång med full kraft om mindre än ett år, och där finns potential att nå ut till de unga som inte alls är ointresserade av politik men som vill ha den serverad genom snabba klipp, möjlighet att interagera och kunna ta del av valrörelsen på tider som de väljer själva. Det finns fortfarande en chans för gammelmedia att sno åt sig en del av den kakan, men med tanke på de tröga beslutsprocesserna jag skrev om igår är det nog läge att börja fundera redan nu på hur de unga väljarna och läsarna ska lockas komma till våra sajter när valrörelsen drar igång på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


15
Oct 08

Verkstad istället för snack

Just nu pågår i Amsterdam WAN Digital Revenue Goldmine, en internationell konferens för tidningschefer.

Temat och underrubriken, att hitta en ny publik i print och nya kanaler är om möjligt mer aktuellt än någonsin.

Idag talade Caroline Little, som tidigare varit chef på Washington Post Newsweek interactive.
Hennes huvudbudskap var att medierna måste våga experimentera mera på nätet, och inte vara rädda för att misslyckas.

Från guardian.co.uk:

Little – who is advising Guardian News & Media on its US expansion – told delegates that too many news providers still used their sites for the basic task of republishing their print or broadcast content and that they need to expand their horizons.

“Keep one foot rooted in the core journalism values of the core product, and one that happens to be delivering the most revenue, and with the other, stretch as far as possible to try new things in this new medium,” she said.

“The news websites share the same journalistic values as the newspapers, but the web folks also are working in a medium that’s indisputably different, one that requires trying new things and sometimes going down in flames,” Little added.

“Fear of failure can be debilitating. All we have to lose by being too conservative is everything.”

Jag hör till de inte så tålmodigas skara. Jag inser att utvecklingen på webben går fort som fan. Får man en idé så bör den testas, väntar man för länge kan den bli för gammal, något nytt har hunnit komma.
Min erfarenhet är att alla nya idéer mer eller mindre måste malas i för många kvarnar, att beslutsfattandet är en process som tar alldeles för lång tid och att själva projekteringen av vissa webb-projekt kostar mer än de smakar, om de överhuvudtaget ger något resultat. Här kommer också prestigen in i bilden. Har man lagt ner pengar på att utveckla och sätta igång något är det många som är alltför dåliga på att erkänna att det var en felsatsning och lägga ner, istället försvarar man sin dåliga idé i oändlighet.

Webben är inte en tidning. Webben är något annat, som kräver andra arbetssätt, men också en annan typ av planering. Allt går snabbare – och det måste spegla sig i beslutsordningen också.
Det som är så bra med webben är också att det ofta är relativt enkelt både att genomföra och faktiskt lägga ner om något visat sig vara en mindre god idé. Det är svårare att ändra format på en papperstidning än det är att lägga till en helt ny sajt eller tjänst på webben.
Och protesterna från läsarna är högre om man tar bort en serie från papperstidningen än om man gör ganska stora förändringar på nätet.

Och fortfarande väntar många mediehus ut varandra. Ingen vill vara den som misslyckas, man vill gärna att någon ska ha trampat upp stigen. Problemet med den snabba utvecklingen idag är att det inte behöver vara det smartaste draget. En stig upptrampad av andra kan vara igenvuxen innan man hinner följa efter.

Jag vill se fler gammelmedier våga mer. Och det roliga med webben är att allt inte behöver kosta en massa pengar, särskilt om man skippar de långa beslutsprocesserna och kör istället för att bromsa.

Reblog this post [with Zemanta]