Det är med glädje vi på Same Same But Different presenterar vår första gästbloggare. Tanken och förhoppningen är att fler inom branschen vill vara med och beskriva och kommentera händelseutvecklingen inom nya medier utifrån sina perspektiv.
Först ut idag är Mikael Petersson, reporter pÃ¥ Rapport och en av reportrarna bakom dokumentären om FRA – Tre bokstäver som skakade Sverige, som vi har skrivit om här och lite kort här.
Mellan det vidöppna och det dumstängda – om journalistiken och transparensen
Jag har blivit ombedd att gästblogga om public service, journalistik och transparens.
Bakgrunden till förfrågan var Rapports beryktade bråk med Carl Bildt (skildrat av bland andra Medierna i P1 ), som startade med en dokumentär som jag var en av upphovsmännen till.
Bildtbråket inträffade ungefär samtidigt med den tuffa uppgörelsen mellan SVT:s Debatt och Peter Sunde från Pirate Bay; två mediebråk där frågor om bloggosfär och gammelmedia, transparens och redaktionsurval aktualiserades.
De var förstÃ¥s inte de första striderna vi sett mellan media och medverkande. En bit bakÃ¥t i tiden hittar vi Geijeraffären där Olof Palme pressade DN att backa i det stora för fel i det lilla; pÃ¥ andra sidan Atlanten hittar vi historien om hur amerikanska försvarsdepartementet la ut en utskrift av en intervju Bob Woodward gjort med dÃ¥varande försvarsministern Donald Rumsfeld – fast med avgörande meningar bortklippta.
Dessa två exempel innehåller inga bloggar. Man skulle nog kunna hävda att inget är nytt under solen, att medias makt aldrig varit allomfattande, att åtminstone makthavare i alla tider har kunnat gå till motangrepp mot medierna.
Men så enkelt är det nu inte. Något har hänt. Något händer.
Bloggexplosionens viktigaste roll är nog den publiceringsdemokratiska. Bloggosfären innehÃ¥ller en vildvuxen skara skribenter; högt och lÃ¥gt, politiker sida vid sida med modeintresserade tonÃ¥ringar, brottslingar och brottsoffer… Det enda som egentligen förenar är viljan att uttrycka sig med bloggen som instrument.
Så fort jag sätter mig vid en uppkopplad dator kan jag börja blogga. Publiceringsformen är omedelbart inom räckhåll; tröskeln från att konsumera nät till att publicera sig blir drastiskt sänkt. Iakttagelse blir deltagande.
Andra former av sociala medier fyller på.
Och gott så. Skvaller och elände till trots (jag har själv gjort uppmärksammade inslag om varför det ska vara så omöjligt för en bloggare att kontrollera en uppgift innan den läggs ut på nätet) så har jag svårt att vid dagens slut tycka annat än att det är jättebra att antalet röster blir fler i det offentliga rummet.
Och därmed gillar jag faktiskt ocksÃ¥ – att risken ökar att etablerade reportrar fÃ¥r mothugg.
Men den ännu viktigare följdfrågan blir förstås: ska allt detta påverka oss som reportrar och redaktioner, och i så fall hur?
Svaret är egentligen enkelt.
Det torde inte råda nån tvekan om att de traditionella nyhetsmedierna under de närmaste åren kommer att närma sig ett transparent publicistiskt ideal.
Den svårare frågan blir: exakt hur kommer detta att gå till?
I sämsta fall blir det en omställning under galgen, där reportrar tvingas backa in i framtiden genom att pÃ¥ punkt efter punkt “ge efter” för kraven pÃ¥ öppenhet.
I bästa fall kan vi själva hitta ett klokt och försvarbart förhållningssätt någonstans mellan det vidöppna och det dumstängda.
I bästa fall: en medveten vandring mot en allt större öppenhet kring de egna arbetsprocesserna, kring det egna råmaterialet och kring den egna dokumentationen.
Aktuellts projekt Öppen redaktion har varit ett viktigt steg för SVT. Ovanligt i så måtto att satsningen i grunden motiverats med öppenhetsargumentet, inte med innehållsargument. Man öppnar inte dörren till redaktionsmötet för att man tror att det som sägs där nödvändigtvis är av stort allmänintresse, utan för att man vill ge tittaren möjlighet att ta del av de resonemang som leder fram till våra publicistiska beslut.
Öppen redaktion ger ingen total access. Formen, med de snabbproducerade webb-reportagen, utgör i sig en tydlig begränsning. Det faktum att projektet inte har någon egen ansvarig utgivare (det lyder under Aktuellts) är en annan.
Men icke desto mindre. Ett steg. Och det kommer att tas fler steg.
Det handlar till exempel om publicering av oklippta intervjuer. I dag motiveras oklippta intervjuer sällan med öppenhetsargument. De läggs inte ut för att tittaren ska få en chans att bedöma vårt urval, de publiceras för att vi tror att den längre versionen ger ett innehållsmässigt mervärde. Det kommer att förändras.
Det handlar också om länkarna på nyhetssidorna. I dag länkas det snålt, sällan till originaldokument, så gott som aldrig till konkurrenter och aldrig någonsin i löpande text. Vi har långt till bloggosfärens länkideal. Det kommer också att förändras.
Det handlar därtill om redaktionsbloggar, om kommentarsmöjligheter, om diskussionsforum…ett helt gäng nya verktyg.
De etablerade redaktionerna och reportrarna kommer att behöva ta stora kliv in i det nya länklandskapet.
Samtidigt finns det tydliga gränser för öppenheten.
Den mest självklara handlar om källskyddet. En nyhetsredaktion kan inte släppa ut allt råmaterial eftersom det förekommer att bakgrundssamtal eller tipsande råkat fastna där, material som inte kan publiceras med mindre än att vi bryter mot grundlagen.
En annan gräns handlar om etiken. En nyhetsredaktion kan inte direktsända alla redaktionsmöten eftersom man då och då till exempel namnger personer som ska vara anonyma i sändningarna.
En tredje gräns handlar om public service-bolagens avtal med staten. En PS-nyhetsredaktion kan inte släppa alla intervjuer oklippta eftersom intervjupersoner ibland gör angrepp på tydligt utpekade motparter. Vilka i så fall måste ges rätt till bemötande.
En fjärde gräns handlar om nyhetsjakten. En nyhetsredaktion kan inte låta alla originaldokument som vi tar del av hamna på webben direkt, eftersom originaldokumenten ibland innehåller mer än en nyhet. Någon av dessa nyheter ska inte publiceras i dag utan i morgon eller om tre dagar. Egna nyheter är våra företagshemligheter.
En femte gräns kan handla om något så banalt som hårddiskutrymme. Det skulle kräva osannolikt mycket utrymme om man till exempel skulle publicera alla SVT:s nyhetsintervjuer från början till slut.
Utöver dessa i mina ögon legitima gränser, kan jag tänka mig att medieföretagens ledningar ser ytterligare fler. Ett av de vanligaste motargumenten mot att länka är till exempel att vi “släpper trafik” till andra aktörer. Man kan ocksÃ¥ föreställa sig att den reporter som brukar ställa illa formulerade frÃ¥gor, och vanligtvis “räddas” i redigeringen, blir motstÃ¥ndare till att rÃ¥versioner regelmässigt ska läggas ut pÃ¥ webben.
På dessa sista punkter tycker jag att öppenhetsvärdet väger tyngre. Till exempel borde reportrars eventuella rädsla för publicering av oklippta intervjuer kunna tjäna som ett incitament för reporter och redaktion att skärpa intervjutekniken.
Det finns alltså många steg som både kan och bör tas i transparent riktning, även givet de tydliga gränser som gäller för till exempel en nyhetsredaktion inom public service.
Och det finns många reportrar och arbetsledare som ser det här.
Tro mig – vi gammeljournalister är inte döva för diskussionen. Vi tar Ã¥t oss och försöker navigera rätt. Ibland hamnar vi fel, ofta är vi väldigt lÃ¥ngsamma. Men förhoppningsvis nÃ¥r vi förr eller senare en ny och klokare position än den vi hade i gÃ¥r.
När jag själv lägger sista handen vid detta gästblogg-inlägg har jag just fått tillfälle att i Öppen redaktion formulera några tankar om Granskningsnämndens fällningar av SVT-inslag. Öppen redaktion utvidgas i detta nu till att också följa några Rapport-reportrar.
“Tanken är att ni ska tala rakt in i kameran, lite mer som att ni bloggar”, heter det.
Världen går framåt.
Mikael Pettersson
reporter Rapport SVT
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_e.png?x-id=63655a5f-6a17-4fb6-bc11-d1e904ca57b8)
Tags: aktuellt, carl bildt, FRA, Peter Sunde, Pirate Bay, public service, rapport, svt
