I USA är Twitter stort.
Det används av massmedia och av journalister för att sprida sina nyheter och för att snappa upp det som händer, eftersom Twitter oftast är den snabbaste kanalen för information vid större händelsenyheter, som exempelvis vid orkanen Gustav som vi nämnde både inför och efter dess framfart.
Men i Sverige går mikrobloggandet trögt. Få journalister vet ens vad det är, i varje fall de jag talar med. Några tidningar har en närvaro och pumpar ut rubriker, ett exempel är Aftonbladet som har tre (!) followers.
Men alltsÃ¥. Skäms! Aftonbladet är fortfarande Sveriges största nyhetssajt. I alla diskussioner som förs i mediehusen om nya medier fÃ¥r Aftonbladet.se agera jämförelseobjekt och förebild, men faktiskt – Aftonbladets storhetstid som sÃ¥dan är nog snart förbi.
För att fortsätta vara störst måste man också vara bäst och i dagens medielandskap också flexibel och det är inte längre AB som sätter normen för hur en svensk nyhetssajt ska vara.
Vad gör då Aftonbladet för fel?
Fel ett (och det är inte ett litet fel): De heter inte Aftonbladet på Twitter, utan Aftonblad1. Söker man på Aftonbladet hittar man den inte.
Fel tvÃ¥: Inte ens en vettig bild med logga har tidningen kostat pÃ¥ sig att ha ute pÃ¥ Twitter. Jag funderar nästan pÃ¥ om det är nÃ¥gon anarkistisk medarbetare som skapat användaren för att pumpa ut nyheter utan att det är sanktionerat uppifrÃ¥n…
Varför skulle annars Aftonbladet.se ha endast tre followers? Till och med denna bloggen har fler…
Skapar man en användare måste den marknadsföras. Och man kan inte vara passiv på en mikroblogg, man måste vara aktiv och skaffa egna kontakter, följa några andra.
Bland andra svenska tidningar som finns på Twitter återfinns Dagen.se, med tio followers. Emanuel Karlsten förklarade lite skamset när jag intervjuade honom att det är en passiv användare som än så länge bara pumpar ut nyhetslänkar.
Expressen har en användare men man måste be om lov för att få bli en follower, och inga updates är publicerade.
Kan här finnas en strategi, en plan som man ännu inte satt i verket?
Att antalet followers till de olika mikrobloggarna är så få kan delvis förklaras med att Twitteranvändandet inte är så utbrett i Sverige. Men det räcker inte som ursäkt.
Faktiskt har stora tidningar som Aftonbladet och Expressen sådant inflytande att de med lite marknadsföring skulle kunna få massorna att börja använda mikrobloggtjänsterna, och det finns såklart en anledning att de inte gör det, men jag tror att de i längden förlorar på det.
Man behöver inte gå längre än till Norge för att hitta medier som har fungerande mikrobloggande, även om antalet personer som följer dem inte heller är sådär grymt imponerande i jämförelse med hur många träffar man får på de egna sajterna.
Reser vi över Atlanten hittar vi de som tar Twitter på allvar. New York Times har mängder av Twitteranvändare, man väljer allt efter intresse. Nyhetsbyrån Reuters har samma upplägg. Fler tidningar som använder Twitter kan du hitta här.
Utmärkt för den som vill hänga med men inte hinner surfa in överallt eller vill ha sin RSS-läsare översvämmad. Eller (när Twitter får ordning på SMS-tjänsten) ger möjligheten att få snabba nyheter, och förhoppningsvis kommentarer i sin mobil.
Axel Andén pÃ¥ Medievärlden skrev i senaste papperstidningen om mikrobloggar som verktyg för journalister. Han ringde upp mig och jag svarade just att det för att fungera mÃ¥ste finnas användare, och än sÃ¥ länge är underlaget i Sverige litet. Men som jag ocksÃ¥ skriver här – det finns ju inget som hindrar nyhetssajterna själva frÃ¥n att sprida ordet. Skapar man en Twitter-feed mÃ¥ste man ju pÃ¥ nÃ¥got sätt marknadsföra den och förklara vad det handlar om. Och dessutom söka upp och följa andra sÃ¥ att man fÃ¥r nÃ¥got tillbaks…
Tidningen Journalisten har en ny krönikör, Nanok Bie, och jag välkomnar honom. I sin senaste krönika som tyvärr bara finns på nätet skriver han just om Twitter som arbetsverktyg och förklarar pedagogiskt hur det går till. Jag hoppas att många läser den. Och jag hoppas att hans texter någon gång kan få plats även i Printupplagan, då flera av dem som bäst behöver läsa kanske aldrig surfar in på Journalisten.se.
Nanok tipsade också om ett användningsområde som var nytt även för mig:
Man kan också använda Twitter som ett intervjuverktyg mellan två registrerade användare. Det blir en ganska skön, dynamisk och snabb konversation än via vanlig chatt eller e-mail eftersom man är begränsad till 140 tecken per post. Eller så ber man folk gå in på en Twitter-sida och under tiden som intervjun pågår kan de skicka in frågor – som då också skapar en publik blogg (till skillnad från frågor inskickade via e-post).
Tja, kanske kan vara något? Men Nanok. Om du ska få någon trovärdighet när du lobbar för Twitter kanske du skulle uppdatera lite oftare? Kanske skaffa några fler kontakter?
För den som vill fördjupa sig mer i hur Twitter och andra sociala medier kan användas av journalister rekommenderar jag läsning hos Joanna Geary, reporter på Birmingham Post. Hon har en privat Twitteranvändare, och en jobbanvändare, exempel på hur det kan gå till när hon twittrar i jobbet finns här.
Igår lanserades en helt ny svensk mikrobloggtjänst. Bloggy.se. Jag har skrivit mer om den här, och Fredrik Wass har skrivit här. Kanske är det Bloggy som ska få svenskarna att upptäcka mikrobloggandet?
Om någon är intresserad är det bara att hojta i kommentarerna så kommer det en invite i mailen, så länge de räcker.
Slutligen: SSBD finns på Twitter, följ oss här. Vi har inte aktivt letat kontakter dock eftersom både jag och Niclas har egna användare. Såklart.
Läs även andra bloggares åsikter om Mikrobloggen som journalistiskt verktyg, Twitter, Bloggy
Tags: aftonbladet, bloggy, mikrobloggar, ny times, Twitter
