Det är mycket offentlighet nu

Det är många som reagerar över de kvinnoskändningar som skett under helgen. En “folkkär” artist misstänks misshandlat sin fru och en annan artist med kollega har anklagas för våldtäkt och sexuellt tvång.

Det är självklart inte något nytt. Det som är nytt är att namnen kommer fram så pass snabbt. Det är något som vissa upprörs över. Samtidigt bygger det på att tekniken är snabbare, det offentliga är offentligt på riktigt för första gången. Det innebär att inte bara mediedramaturgin förändras utan också att det legala systemet utmanas, liksom vår syn på skuld och oskuld.

Det intressanta i fallet är inte att Flashback är först utan att det är Gefle Dagblad som släpper namnet på den för sexuellt tvång misstänkte artisten. En relativt stor tidning, i staden där det hela skedde. Det som händer sedan i det här fallet är att många bloggare skriver om det – och att den utpekade Ken Ring skriver en bloggpost om att han är oskyldig.

På Knuff, den “nod” som den nyhetsdrivna bloggosfären använder sig av (och många traditionella medier) används en automatiserad funktion vad gäller att plocka in bloggar, skörda de taggar som använts i bloggposternas bloggar.se-ström och även ordmässig sökningsindexering. Ordet “Ken_Ring” hamnar högt på förstasidans taggmoln liksom att det finns ett antal bloggar som skriver om avslöjandet.

I det här fallet går det fort och det visar att traditionella medier står i en väldig klyfta mellan att avslöja namn på den som är misstänkt för att få “scoopet” respektive att hålla kvar medias kodex att inte publicera namn på den som ännu inte är dömd – ett etiskt kodex som blir svårare och svårare att hålla då framför allt Flashback under alla år sett till att skrapa fram namn på misstänkta personer snabbt, och nu när en bloggosfär kommit till – där diskussioner och nyheter förs ut i en perfekt kaosteoretisk ökande cirkel blir det svårt att hålla kvar vid gamla namnpubliceringsregler. Samma problem adresserar det andra fallet.

Kvinnomisshandelsfallet ställer nodernas öppenhet och automatik mot den traditionella namnpubliceringsetiken. Vem som var anhållen för dådet kom relativt snabbt fram. I det här fallet har ingen tidning valt att gå ut med namnet. Däremot blev det ett antal bloggar som skrev om det; bland annat valde Unni Drougge att outa Papa Dee som hustrumisshandlare. Kulturbloggen är lite raljerande över att den här artisten kommer att gråta ut i kvällstidningarna på måndag (något som ju skulle vara vettigt rent strategiskt oavsett vad det handlar om).

Det hela blev en taggning på Bloggar.se:

Bloggar.se

och de kommer automatiskt upp i Knuff-flödet:

Knuff innan censur?.

Detta noterades på bland annat Jaiku och en diskussion vidtog om det. Snabbt försvann namnet från Knuff – om det var med automatik eller om det skedde en manuell censurering kan jag inte säga:

Knuff efter censur?

Detta visar är att det automatiserade etiketterandet och taggandet helt enkelt kräver en mycket högre transparens än tidigare. När användarna får välja kategorier och taggar så sker det som hände här. Det intressanta blir i detta att offentligheten upprörde personer som anser att den gamla sortens pressetik ska gälla; ingen namnpublicering. Knuff fick stå vid skampålen med samma argumentation som felaktigt pekat ut TPB som publicister av FUP:en för Arbogafallet: man skjuter brevbäraren. I det här fallet försvann taggningen fort från Knuffs förstasida vilket, om det handlar om en manuell censurering, är rätt allvarligt.

Hur ska man dra slutsatser av det som hänt?

  1. Det är inget nytt. Det bara går snabbare. Det är inte det nya medielandskapet som formerar ett plötsligt intresse för att veta namnet – det ger bara en arena för att snabbt få ut namnet till en större skara mottagare. Sociala medier är en digital version av kaffebordet, av chitchattandet i korridorerna. Men det är större korridorer och större kaffebord, fler människor som trängs i dem och runt kaffebordet.
  2. Mediernas gamla syn på namnpublicering har länge varit instabil och utsatt för stort tryck. Flashback är inget “nytt” medium. Tillsammans med en ständigt växande bloggosfär så innebär det också en hypersnabb uppväxling på spridningen av ett rykte. Problemet för nyhetsmedierna, exempelvis i fallet med Ken Ring, är att hans eget proaktiva handlande tillsammans med modet/dumdristigheten på Gefle Dagblad helt enkelt slog bort benen på de stora drakarna.
  3. En allmän värderingsförskjutning sker bland svenskar. Från att ha varit en synnerligen liberal rättsstat har det allmänna rättsmedvetandet förskjutits – istället för att någon är oskyldig tills han är dömd. Men medierna har lyckats att skapa ett sug efter “rasanden”, och vad är mer intressant än när “kändisar” gör otäcka saker; genom att andra pratar så blir rasandet by proxy.
  4. Den här utvecklingen tillsammans med att traditionella medier kommer att inse att konkurrensen om scoopen inte längre enbart kommer från den traditionella konkurrenttidningen utan från fler och fler bloggare, vars pennor är lika starka men inte instängda som traditionella nyhetsförmedlare lätt blir.

Det innebär att namn kommer att publiceras i allt högre grad – för att vara först och därmed vinna “svansen” (de som gärna bloggar om saker som större nyhetsförmedlare ger och därmed skapar ytterligare trafik). Vi kommer se en högre grad av scoopjakt, en hårdare drive för att vara först med en nyhet – och när professionella bloggare kommer in på scenen blir de traditionella medierna utmanade även när det gäller att kunna få nyheter via finansiella verktyg och reellt grävande. Den som kan komma att bli utpekad måste vara proaktiv (som i Ken-fallet eller som i fallet med Jonas Leksells rattfylla) och kommer att vara det, samtidigt som bloggar kommer att publicera namn och annat utifrån att de inte har samma traditioner som gamla medier.

För det är just det som är grejen. Traditionella medier (och Sveriges Pressombudsman) utgår från att de traditionella pressetiska reglerna är skrivna i sten och är de bästa av regler. Att det är de reglerna som alla, även de som inte är journalister™, ska följa. Det är inte självklart, det är inte ens sannolikt.

Vi rör oss snabbt nu. Mot en verklighet som både kan vara hårdare men också öppnare. Där var och en kan bli namngiven för något som han/hon begått men också ha en snabb egen arena för att ta kommando och sätta sin agenda.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , , , , ,