Tankar om journalistutbildningen

Läser i senaste numret av Journalisten (i print) att Journalistutbildningarna överlag är dåliga på att undervisa om nya medier.
Håkan Lindhoff på JMK (där får journaliststudenterna webbundervisning på deltid i tre veckor) förklarar:

Vi anpassar oss inte ensidigt till marknadens krav. Tendenserna är sällan entydiga, lättolkade eller stabila. Processen går heller inte bara i en riktning. Utbildning av journalister kan i sig pusha marknaden i en viss riktning.

Jag skulle vilja säga att han har både rätt och fel.

Självklart är det så att utbildningen inte kan vända kappan efter vinden hur som helst, tvära kast behöver inte vara lyckade kast. Men vissa tendenser är entydiga, lättolkade och stabila. Att utvecklingen går från print till webb till exempel. Att tevetittandet minskar till förmån för webben. Att radiolyssnandet drar åt podcast på webben är också tydligt.

Å ena sidan.

Å andra sidan funderar jag över journalistutbildningen överlag. Skillnaderna är stora mellan olika skolor. En del satsar främst på det praktiska, jag vet att utbildningen vid Mittuniversitetet är väldigt praktiskt inriktad (här ingår också webbundervisning i alla praktiska moment) och att de flesta som går den får jobb. Man kanske skulle kunna säga att Mittuniversitet har en marknadsanpassad utbildning. Jag vet att andra utbildningar är mer teoretiska.

Min take är: Journalistyrket är detsamma nu som det alltid varit. På sextonhundratalet var det någon som förklarade det så här:

Nyheter ska vara i överensstämmelse med sanningen på det att hans majestäts undersåtar inte ska bli oroade och förvirrade av lögner och bedrägliga rapporter.

Grunden är densamma. Journalistyrket handlar om att bevaka omvärlden. Om att göra research, ta fram fakta och presentera dem. Det handlar om att granska makten, om att nosa fram sanningen. I yrket ingår också att sortera information och välja ut vad som är viktigast att berätta. Mycket går ut på att ta reda på saker som folk inte visste att de ville eller behövde veta. Kring yrket finns en rad lagar och regler, en del högaktuella så som offentlighetsprincipen, tryckfrihetsförordningen och upphovsrätten.
De teoretiska grundkunskaperna som en journalist behöver för att göra sitt jobb har inte förändrats. Det journalistiska hantverket som handlar om att ta fram nyheter är detsamma, även om verktygen moderniserats. Och kommer att fortsätta moderniseras.

Precis som många journalister på åttiotalet var tvungna att överge sina skrivmaskiner till förmån för datorerna kommer framtida journalister att måsta överge somliga verktyg till förmån för andra.

Det finns ett tänk i branschen som jag aldrig riktigt förstått. Det är att man antingen är tidningsjournalist eller etermediajournalist. För mig är det ingen skillnad.
Är man journalist ska kanalen för publicering inte ha någon som helst avgörande betydelse, det är budskapet, det man vill berätta, som är det väsentliga. Om det sedan berättas i en papperstidning, i radio, teve eller på webben är och bör vara ointressant för en reporter. (att man sedan har olika favoritmedier av olika anledningar, att någon har en röst som lämpar sig utmärkt för radio och någon annan inte kan skriva en begriplig mening men lyckas ställa raska frågor i teve är en annan diskussion)

Och det är det som journalistutbildningarna borde ta fasta på. Att journalistik inte handlar om kanal eller verktyg, utan om berättande.
Det är väl ändå det journalistiska uppdraget och grundprinciperna som utbildningen främst ska handla om?

Menar jag med detta att det inte behövs någon undervisning i nya medier på universitetet?
Självklart är det inte det jag menar.
Det behövs, studenterna bör lära sig webbpublicering i samma utsträckning som de lär sig redigera radioinslag eller lär sig hur en videokamera fungerar. Men det får de redan lära sig. Dessutom är det så att det bästa sättet att lära sig de praktiska handlagen är genom att göra. På plats, i skarpt läge.
Vad utbildningarna måste bli bättre på är att plocka in de nya medierna i undervisningen på ett helt annat plan, nämligen hur webben kan användas i research, hur sociala medier kan användas till interaktion och nyhetsrapportering, hur sociala medier ska hanteras och vad är skillnaden mellan äpplen och päron?

På senare tid har det talats mycket om bloggosfärens kraft, och om dess ställning som nyhetsförmedlare och opinionsbildare. Jag har själv upprepat att detta inte är något hot mot den “riktiga” journalistiken, därför att journalister fortfarande har en del att förhålla sig till som en bloggare inte behöver.

Se Spelregler för Press, Radio och Teve, som för övrigt verkligen borde uppdateras till att gälla också webben. Men dessa spelregler är de som svenska journalister arbetar efter, och det är dessa regler tillsammans med de lagar som finns om tryck och yttrandefrihet som ska vara det grundläggande i undervisningen. Men då ingår självklart också att konkret exemplifiera hur reglerna kan och bör tillämpas i olika medier.

Fortfarande är det dessutom så att den som berättar något anonymt för en journalist har rätt att vara anonym, en laglig rättighet som mig veterligen inte gäller om man berättar hemlisar för Blogge Bloggelito.

I en värld där nyhetsförmedlingen är lika snabb som händelserna i sig bör de som ska bli journalister få lära sig vettiga förhållningssätt. Är det viktigast att vara först eller ska man satsa på att vara bäst? Bara för att man har tillgång till och möjlighet att publicera allt och på en gång – är det det man ska göra? När läsare, lyssnare och tittare lägger sig och tycker till om allt från hur man skriver till varför man överhuvudtaget rapporterar om en viss sak är det kanske viktigare än någonsin att utbildningen fokuserar på det som är allra mest grundläggande i journalistiken så att en reporter kan känna sig trygg och veta varför han eller hon egentligen rapporterar om en sak och varför, så att det inte blir som många är rädda – en enda stor våg av snuttifierade nyheter som skickas ut utan urskiljning så fort man vet.

Men vem ska lära dem detta? I en tid när utvecklingen går så fort att knappt de som är mest insatta hänger med?

Jag tror att mer i utbildningen måste handla om analys och diskussion kring de journalistiska grundvalarna, och sätta dem i relation till medborgarjournalistik och försöka sätta fingret på skillnaderna. Och kanske att några av spelreglerna kan och bör skrivas om utifrån hur omvärlden förändras, och det behöver också diskuteras under utbildningen.
Det kommer alldeles säkert att bli mer av det den närmaste tiden, åtminstone på JMG.

Och det här är något som alla som undervisar blivande journalister borde ha insikt om:

 Journalistik om ”viktiga saker” blir ofta tråkig. I de sociala medierna kan den vara rolig. Det ska man inte underskatta värdet av.

Idag när var och en kan bli reporter, antingen i sin egen blogg eller genom mediesajternas satsningar på medborgarjournalistik är det desto viktigare att det satsas på genuin kvalitetsjournalistik och journalistiska ideal. Men idealen bör diskuteras och kanske revideras, utifrån den verklighet vi lever i. Oberoende av i vilken kanal man publiceras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(0%) (0%) (0%) (0%)
0 buttar