August, 2008


20
Aug 08

Upphovsrätten måste diskuteras på allvar

Upphovsrätten är en för mediabranschen ständigt aktuell fråga.
Men fortfarande saknar jag den riktiga diskussionen kring upphovsrättslagen.
Jag har tidigare skrivit om upphovsrätten här och här.

Det säger sig självt att när verkligheten förändras måste man också anpassa lagar och regler efter den. På ett eller annat sätt. Att slopa upphovsrätten är inte någon bra idé. Den fyller en viktig funktion för upphovsrättsinnehavaren, inte minst för att kunna värdera arbete.
Och som Andreas Ekström säger i det här inlägget: Om inte användarna betalar för det de använder, vem ska då göra det?

I den senaste tidens diskussioner om bloggosfären vs gammelmedia talas det ganska lite om några konkreta skillnader mellan de båda medierna. Då gammelmedia handlar om pengar – för företagen, men också för journalisterna vars rapportering ytterst handlar om mat på bordet – så drivs de flesta bloggare av något annat. Nämligen lust, engagemang, en brinnande iver att nå ut med sitt budskap och att synas. Inte för att inte en journalist drivs av engagemang eller vill synas, men en journalist har så väldigt många fler parametrar att förhålla sig till än en fri bloggare. Inte minst olika regelverk och etiska principer som ska garantera en god journalistik och journalistisk integritet.

Men kvalitetsjournalistik kostar.

I de förhandlingar som år ut och år in pågått mellan Tidningsutgivarna och Journalistförbundet har mycket kommit att handla om kontroll över materialet. Och det är väl här det måste tänkas så det knakar, eftersom ingen längre har kontroll.
I samma ögonblick som en text eller en bild publiceras på internet blir den allmän egendom och det är stört när omöjligt att kontrollera hur den används.

Så vem ska kontrollera? Och vilka åtgärder ska vidtas mot den som stjäl en upphovsrättsskyddad text eller bild från en nyhetssajt? Att jaga privatpersoner som lägger upp enstaka bilder i bloggar med en handfull besökare om dagen är lika absurt som att jaga ungdomar som laddar ner musik för eget bruk till sin dator. Det fungerar inte.

I en värld där mer och mer handlar om att dela med sig, om att ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna, vem ska då äga upphovsrätten? Den enskilde fotografen eller reportern? Företaget som publicerar den? Och hur ska upphovsrättsintrång straffas?
Jag förstår rädslan hos många journalister för att deras arbete ska betraktas som inte värt något, eftersom det ändå delas ut gratis och vem som helst kan använda det hur som helst.

Frågan är om inte det argument som använts mot SJF när de slagits för upphovsrätten inte är helt tokigt ändå, nämligen att den som jobbar på Volvo inte får pengar för varje gång Volvon säljs vidare till en ny ägare. Den som skruvar ihop bilen får betalt en gång, sedan rullar Volvon vart den vill.
Under kollektivavtalsrörelsen 2004 var SJF:s slagord: Journalistik, inte industri. Ligger mycket i det. Men det största hotet mot upphovsrätten som den ser ut idag är inte Tidningsutgivarna, utan verkligheten. Frågan är faktiskt rimlig – bör man kunna ta betalt för en text eller bild mer än en gång? I så fall hur? Och i vems ficka ska pengarna hamna?

Oavsett vem som tar betalt när en text säljs vidare kan TU lika lite som journalisterna ha kontroll över vad som händer sedan artikeln publicerats på internet. TU kan inte lämna några som helst garantier för att materialet inte ska hamna i orätta händer. Det är fakta.

Jaiku pågår en oerhört intressant diskussion som kommit att handla om upphovsrätt, men också om rätten att överhuvudtaget fotografera och publicera bilder. Vem äger upphovsrätten till mitt ansikte?
Diskussionen härrör från det här inlägget av Blondinbella, där hon retar Dagens Media för att hon fakurerats för de bilder på sig själv hon lagt ut i sin egen blogg. Påminner om en annan bloggare som också skriver i den här bloggen som hotades med en faktura för att han lagt upp en faksimil från en artikel där han själv medverkade.

När man läser diskussionen på Jaiku inser man att folk har väldigt bestämda åsikter om upphovsrätt. Någon menar exempelvis att en fotograf endast kopierar något som redan skapats och existerar och därför inte bör äga upphovsrätt till sin bild.
Andra menar att man åtminstone bör ha rätt att publicera bilder på sig själv.

Om nu allmänheten i stort tänker ungefär som många Jaikunauter och många dessutom är dåligt insatta i upphovsrätt rent allmänt, hur ska liknande fall hanteras? Vem ska sätta ribban? Gör Dagens Media rätt som utgår från lagstiftningen och fakturerar, eller är det lagstiftningen som inte är anpassad till verkligheten?
Det finns ju en hel del bloggare som gjort det till mer regel än undantag att använda bilder hittade på nätet och publicera i sina bloggar. Bilder som de knappast äger upphovsrätten till, och jag har svårt att tänka mig att de ber om lov.

Men samtidigt som det förekommer så frekvent är det ytterst sällan som någon faktiskt reagerar och skickar en faktura. Varför är det så? Är inte det i sig ett tecken på att lagen är förlegad? Eller handlar det bara om dålig okunskap hos medieföretagen, att de helt enkelt inte har förstått hur deras material används i bloggsofären? Lagen urvattnas hur som helst när det i praktiken fungerar alldeles utmärkt att bryta mot den utan konsekvenser.

Och hur är det med de etiska reglerna? När i princip vem som helst med en mobil kan plåta vem som helst var som helst och lägga upp på nätet som i det här exemplet, hur hantera det? Min tanke är att det ställer högra krav på seriösa medier att faktiskt hålla sig till de etiska reglerna och visa hänsyn till privatpersoner. Fotografera får man, men innan man publicerar bör man tänka sig för.

I Jaikutråden diskuteras paparazzifotografering. Var går gränsen för den egentligen? Vad sägs till exempel om Blogges bilder på vanliga människor som han tagit på Malmös gator?
Borde jag kanske skicka en faktura till Blogge för att han lagt upp en banner med en bild stulen från min blogg i sin meny?

Jag har inga svar på några av de här frågorna. Upphovsrätten är en lag som i min värld länge var lika orubblig som yttrandefriheten.
Så är det inte längre.

Så Morris Packer har väldigt rätt när han i Jaikutråden konstaterar:
“- problemet är denna debatt bara förs här. Vi måste (på något sätt som jag inte riktigt vet hur) få lagstiftare, innehålls-/rättighetsägare, kreatörer, revoltörer, politiker, paragrafryttare och småaktiga fotografer att börja diskutera dessa frågor. Förutsättningslöst, utan att de ryggradsmässigt agerar som de alltid har gjort.”

Hear hear. Till att börja med uppmanar jag SJF och TU att göra det. Lägga ner stridsyxorna, sätta sig ner och helt förutsättningslöst diskutera upphovsrätten utifrån att den inte längre är inom någon av parternas kontroll. Så om de för branschens fortlevnad och den goda journalistikens skull kunde enas om en gemensam linje vad gäller framtidens upphovsrätt skulle det vara väldigt mycket enklare för båda organisationerna att tillsammans lobba för förändringar/förbättringar hos dem som fattar besluten. Som jag skrivit förr – det handlar inte om SJF eller TU – upphovsrättsfrågan är så mycket större.

För de förändringar som skett när det gäller möjligheter att publicera sig och sprida material är så revolutionerande att den gamla lagen helt enkelt inte är applicerbar på många av de situationer som uppstår.
Nytt tänk måste till. Det vi sett hos deepedition och Blondinbella vs Dagens media kommer vi att få se mer av i oika former. Liksom Blogges bilder. Och problem av typen som Engla upplevde när bilder på hennes bebis stals från hennes blogg och publicerades på annat håll. Exempel som kan vara bra att ha i åtanke när man talar om upphovsrätten. Och ändå är alla bara enskilda som gör enstaka övertramp. Den nya trenden ska visst vara att ladda upp hela tidningar och magasin på nätet för spridning. En trend som visst nått Sverige. Och den allmänna uppfattningen jag tyckt mig märka är den att brottslingarna har rätt, medan de som hävdar sin upphovsrätt har fel. Frågan är om den uppfattningen grundar sig på logiskt tänk utifrån den nya verkligheten eller på okunskap?

Vem ska underhålla karusellerna om alla slutar gunga?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


15
Aug 08

Journalister i bloggosfären

Via Bison hittar jag Karin Rebas krönika i Internetworld.
Hon har även skrivit i sin egen blogg om journalisters syn på bloggar.

Ämnet var uppe för ett par veckor sedan i samband med Lisa Bjurwalds artikel i DN.

Och jag tror att det tål att upprepas. Det finns ingen egentlig motsättning mellan gammelmedia och bloggosfären. Det börjar – precis som Karin Rebas säger – kännas tjatigt att ställa gammelmedia mot bloggosfären.

Det är tjatigt med bloggare som dissar gammelmedia rakt av (även om några av de värsta kritikerna noterar en förändring) och det är tråkigt med journalister som dissar bloggosfären. Även om också gammelmedia börjar vakna.

Och faktiskt så börjar de båda närma sig varandra. I senaste numret av Medievärlden, pappersupplagan, finns flera uppslag om bloggar och bloggosfären. Axel Håkansson har där listat en rad journalister som faktiskt är bloggvänner. Journalister som liksom Bison och jag själv också bloggar, och faktiskt försöker dra nytta av bloggsofären i vår yrkesutövning.

För precis som jag skrev i samband med Bjurwald-debatten, bloggosfären är inte en homogen sammanslutning bestående av politiska extremister som Blogge eller Svensson.

Bloggosfären består av till exempel en rad journalister. Så som Martin Jönsson, Bison, jag själv, Anders Mildner, Emanuel Karlsten, Mats Weman med flera. Och flera av dem bloggar på gammelmedias egna sajter. Så var finns motsättningen? Har journalister ensamrätt på att uttrycka sig?

Den består också av en rad etablerade politiker där kanske Carl Bildt kanske är den främste i Sverige.

I bloggosfären finns också alla människor som kanske inte vill eller kan placeras i fack, som skriver om allt mellan himmel och jord.

Den består av tonåringar som bump, Blondinbella och Gustav.
Och lägg märke till att tonåringar inte heller är en homogen grupp, inte på något som helst vis.

Lika lite som bloggosfären är en homogen grupp.

Jag förstår inte motståndet från kåren, själv har jag sedan jag började jobba som reporter använt mig av sociala medier som arbetsredskap, på olika sätt.
Men hur kan då journalister använda sig av bloggar för att utvecklas?

Genom att själva blogga. Se till att finnas på Knuff och Bloggportalen. Delta i bloggosfären, läs andra bloggar, kommentera i dem och länka. Bygg relationer till andra bloggare.
Två av dem som gör det har vi uppmärksammat här på samesame, nämligen Elisabeth Bäck och Emanuel Karlsten, som båda beskriver att det egna bloggandet gett tips och kontakter de inte annars skulle fått.

Genom att läsa bloggar. Bloggar är en oändlig källa till information. Men de ger också en uppfattning om vad som är viktigt för människor. Vad som rör sig i andras huvuden. Och de mediakritiska bloggarna kan kanske lära tröga journalister ett och annat och hjälpa oss att se med andra ögon på oss själva och vårt arbete.

Eftersom medierna av tradition varit ganska dåliga på att granska varandra ska vi se de läsare som bloggar om oss som välkomna granskare som stimulerar oss att bli bättre på det vi gör.

Prenumerera på taggar i relaterade ämnen. Har man exempelvis medicin som ämnesområde kan man se till att prenumerera på flöden där det skrivs om sjukdomar, läkekonst och liknande. Inte minst kan man genom den typen av research hitta människor med historier som är intressanta att berätta.
(minns ni Tille, pojken med den ovanliga hudsjukdomen? Han upptäcktes av medierna genom sin mammas bloggande)

Kolla Knuff, scanna av bloggosfärens headlines och haka på saker som FRA lite tidigare än som gjordes nu i sommar.

Jag citerar Rebas, och behöver kanske inte understryka att jag håller med henne i minsta detalj:

“Tidningsredaktionerna, å sin sida, bemöter alltför ofta de heta bloggdebatterna med tystnad, i stället för att använda sina resurser till att skaffa nya kunskaper, förklara och fördjupa.
Sådana attityder gynnar ingen. De populära bloggarna borde förstå att de har makt och helt enkelt skippa det oklädsamma lillebrorskomplexet. Och för “gammelmedierna” är det hög tid att skaka av sig beröringsskräcken.”

Vi som skriver den här bloggen, Niclas Strandh och Sofia Mirjamsdotter, kommer mer än gärna till just ditt mediehus/företag och pratar om bloggar och andra sociala medier, vilka möjligheter som finns och hur det fungerar i teori och praktik.
Hör av dig till oss, mer information och våra kontaktuppgifter hittar du här.

Uppdatering: Blogge och Svensson gillar inte att bli kallade extremister. Inte för att det var negativt laddat från min sida, men man kanske ska kalla dem propagandister istället.

Andra som bloggat om Rebas: Beta Alfa, Dabitch, Informatören.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


14
Aug 08

Livestreama redaktionsmöten

Idén att direktsända exempelvis morgonmöten på nätet är inte särskilt ny. Vi har skrivit om det förr, bland annat här.

Spokesman review är ett ypperligt exempel på att det fungerar.
Men trots att så många så länge talat om det och även lyft fram just Spokane som ett bra exempel, går det trögt. Jag känner inte till någon annan som sänder sina möten regelbundet, men tar tacksamt emot tips på sådana som gör det.

Men som sagt – det talas om det. Och Tom Cheredar har skrivit på Newsassignment.net.

Han skriver om fördelarna med att låta läsare vara med och chatta under möten, och tar också udden av motargument som handlar om att andra kommer att sno ens nyheter.

“I won’t pretend there isn’t value in keeping the editorial meetings exclusive, but that is in regard to sensitive stories and probably feature pieces. Everything else should be wide open to others in the community.”

vidare:

“The “scooping” era of journalism on the internet is valid only because people do not care where they get their news from and by the same token most people are weary of trusting newsblogs like they do a newspaper [my own opinion]. Soon the only thing that will matter is a dedicated community.”

Som sagt. För att i framtiden vara relevanta krävs kommunikation. Med läsarna. Möjlighet att delta. Och det är inget som behöver kosta, snarare är det ett sätt att få nya infallsvinklar, tips och nyheter. Och framförallt – ett sätt att i framtiden ha ett existensberättigande.
Det kommer att kosta mer att inte haka på än att göra det.

Tom Cheredar rekommenderar tjänsten Ustream.tv.
I Sverige är tjänsterna Bambuser och Qik.com mer kända, och något enklare att använda då det enda som behövs för att kunna sända direkt är en mobiltelefon.

Beträffande rädslan för att någon ska sno nyheterna och tidningen inte ska vara intressant om läsarna varit med och vet vad som komma skall är jag mer rädd att det är svårt att göra redaktionsmöten attraktiva att titta på. Så himla kul är det inte. Men det behövs inte så många tittare för att de ska kunna tillföra tidningen viktiga synpunkter eller information. Det här handlar inte om att få klick på sajten, det handlar om väldigt mycket mer än så.


13
Aug 08

Nära nu.

Snart är Newsmill igång. Något helt nytt ska det vara, ett debattforum vars like vi inte skådat tidigare i Sverige.
Men redan nu tjuvstartar redaktionen genom att dagligen publicera debattinlägg i sin blogg.
Någon gång i eftermiddag publiceras det första.
Jag är mycket nyfiken, det här ska bli spännande att följa.

Uppdatering: Niklas Ekdal blev först ut, om varför så många redaktörer på de stora tidningarna väljer att hoppa av.

Uppdatering II: Också Martin Jönsson har skrivit om Newsmill, lite utförligare.


5
Aug 08

Demotix – medborgarjournalistik på allvar

För några dagar sedan sjösattes Demotix – the citizen wire. Ett oerhört intressant projekt, där tanken är att nyheter från hela världen ska publiceras med hjälp av vanligt folk som rapporterar i ord och bild om vad som händer där just de befinner sig.

I bloggen på Telegraph.co.uk skriver grundaren av Demotix, Turi Munthe, om varför medborgarjournalistik är viktig:

“Remember all those pictures of the London bombings, of the Tsunami, of the monks in Burma? They were all taken by people who just happened to be there at the time and managed to snap a picture with their mobile phone or a camera.”

“Demotix takes absolutely no political stance except the right to freedom of speech. And in many countries around the world, we make freedom of speech available.”

Sedan går han så långt som att säga att den traditionella journalistiken är döende. Jag håller inte riktigt med, men några av exemplen han tar upp är ändå högintressanta:

Endast fyra av de stora tidningarna i USA har utrikesredaktioner. Samt att USA – ett land med över 300 miljoner invånare har endast 141 utrikeskorrespondenter som ska täcka bevakningen av resten av världen… Han tar upp BBC som har en enda korrespondent i Kina – ett land med över en miljard invånare.

Och trenden med allt färre korrar är inte ett fenomen endast i USA och Storbrittannien, det gäller även i Sverige.

“Because there are so few real journalists anymore, the few still out there have to do many times more work. What that means is simple: they are forced to do it badly. A Cardiff University study of the four British broadsheets (this one included) found that they took up to half their news direct from press releases. (and it gets worse if you look here). And the same, roughly, with the big four US newspapers too.”

På grund av ovanstående och flera andra exempel tänker nu Demotix försöka skapa en världsomspännande nyhetsportal där användare enkelt ska leverera nyheter, och där etablerade medier ska kunna använda dem. Tanken är att användarna ska kunna få betalt på något sätt, men det verkar inte helt klart hur det ska gå till eller på vilka premisser.

“And we’ve created what – we hope – is a dead simple site that allows people to upload news (archival, breaking, cultural, political, sporting, environmental, plain strange…), search for it, and comment on it.”

Och ambitionsnivån är hög:

“At base, we are a kind of Youtube for news. At best, we want to be the indispensable ‘wire’ service – pumping what we learn from our contributors back out to the mainstream media around the world.”

Såklart finns en inbyggd skeptisism mot det hela. I en kommentar till bloggen skriver någon:

“Many of the posts I see on Demotix verge on propaganda press releases. (Whoever-it-is-struggling-against-the oppressor-or-some-sort-of-thing.)
The true strength of a site like this can be on stories that are not about flashpoints and instead just tell the story of societies, cultures and people around the world.
The originators are right, there are billions of stories waiting to be related. Like Google, it becomes more interesting the more you have and the analysis tools used to appraise them.
Personally, I think it will sink in propaganda sludge, but massive reporting of everyday stories can fight this trend. Wikipedia would be an analog for this.”

Personligen ser jag fram emot att se hur Demotix lyckas, vilken typ av nyheter som blir dominerande och hur pass stor spridning materialet får. För tanken att man ska kunna ta del av direktrapporter från hela världen inte bara när det händer stora katastrofer är tilltalande. Och som källa för andra medier låter det som en bra modell, inte minst när mångfalden vad gäller internationell rapportering är minst sagt medioker:

“Reuters and the Associated Press – who have replaced the foreign correspondent everywhere – provide a wire/agency service to over 95 per cent of the world’s serious news media. They are for most newspapers and broadcasters the only source of international news. And – amazingly – they don’t have a single staffer in 40 per cent of the world’s countries.”

Samtidigt som det här är spännande och bra för nyhetsbevakningen är det såklart skrämmande för journalistkåren och inte minst de få utrikeskorrar som finns kvar, ifall projektet skulle göra succé. Ändå är jag inte så rädd. Medborgarjournalistik är bra. Information är bra. Men jag tror ändå att vi alltid kommer att behöva utbildade journalister som sorterar information och väljer ut godbitarna, och som fördjupar sig och går steget längre än den ytliga rapportering som jag tror kommer att dominera Demotix. Jag vill tro att medborgarjournalistik snarare är en möjlighet och tillgång som kan komplettera den professionella rapporteringen, och kanske de journalister som finns kvar får ägna sig mer åt journalistik och mindre åt rewriter av pressmeddelanden i takt med att det användargenererade materialet blir vanligare.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,