En av pionjärerna vänder bloggen ryggen

Jason Calacanis räknas till en av den amerikanska bloggosfärens pionjärer med sitt Weblogs Inc (bland annat Engadget, DIYlife, Autoblog och många fler), vilket såldes redan 2005 till AOL. Numera är han VD för Mahalo, och han har valt att pensionera sig från bloggandet. Istället startar han en mailinglista, något som en del upplever ungefär lika up-to-date som att köra en T-Ford. Calacanis menar däremot att email är ett intimare sätt att kommunicera:

I’m looking for something more acoustic, something more authentic and something more private. Blogging is simply too big, too impersonal, and lacks the intimacy that drew me to it.

Anledningen, förklarar han i sitt första mail, till aversionen mot bloggandet är att han upplever att dagens bloggosfär är för stor, för skev och handlar för mycket om kvantitativa träffar än om kvalitativt innehåll.

Actually, I’ve been thinking about this question and while blogging is clearly booming, there has been a deep qualitative change in the nature of the ’sphere. There are so many folks involved in blogging to today, and it’s moving at a much quicker pace thanks to “social accelerants” like TechMeme, digg, Friendfeed and Twitter. Folks are so desperate to be heard–and we all want to be heard that’s why we blog–that the effort put into being heard has eclipsed the actual hearing.
Bloggers spend more time digging, tweeting, and SEOing their posts than they do on the posts themselves.

Den gamla fighten mellan Calacanis och Gawker-grundaren (Gawker består av en stor mängd bloggar däribland Gawker, Gizmodo, Lifehacker, The Consumerist, Defamer mfl – Wonkette såldes eller gavs bort till redaktören Ken Layne för ett tag sedan) Nick Denton är än en gång närvarande, då Calacanis menar att Gawkers val att ge sina bloggare betalt utifrån antal träffar per postning istället för att betala för kvalitativt innehåll helt enkelt utarmat bloggosfären.

Nick Denton has reworked the bloggers pay at Gawker Media to reflect not the quality of the words but the number of page views those blog posts get. He doesn’t pay by word count, he pays by page views. He’s closed the loop between editorial and advertising, turning the Chinese wall into a block party. It’s the publishing promised land while simultaneously being the death of publishing.

På samma sätt menar Calacanis att bloggandet – eller “open media”utvecklingen – ger för mycket makt och möjlighet åt personer att ge sig på andra skribenter. Han exemplifierar med hur läsare gav sig på Xeni Jardin från Boing Boing då hon valde att ta bort vissa gamla postningar. Inte för att det nödvändigtvis var fel utan för att de kunde ge sig på henne. Så Calacanis tar nu på sig rollen som en bloggosfärens kritiker – en av de få som faktiskt vet vad han pratar om. Bland annat ger han en rejäl bredsida till öppenheten och kommenterandet:

Comments on blogs inevitably implode, and we all accept it under the belief that “open is better!” Open is not better. Running a blog is like letting a virtuoso play for 90 minutes are Carnegie Hall, and then seconds after their performance you run to the back Alley and grab the most inebriated homeless person drag them on stage and ask them what they think of the performance they overheard in the Alley. They then take a piss on the stage and say “F-you” to the people who just had a wonderful experience for 90 or 92 minutes. That’s openness for you… my how far we’ve come! We’ve put the wisdom of the deranged on the same level as the wisdom of the wise.

Det är onekligen intressant att läsa den kritik som Jason Calacanis kommer med – den är tyngre än all den kritik som kommer från gamla medier. Tillsammans. För oavsett om JC är en i bloggosfären relativt omdiskuterad person så vet han vad han pratar om när det gäller bloggar och framtiden för dem.

Samtidigt kan man se en annan utveckling i svensk bloggosfär än den som skedde i den amerikanska för säg tre-fyra år sedan. Medan man i USA skapade bloggnätverk som konkurrerade med traditionella mediehus och blev viktiga nyhetskanaler – både vad gäller “light”-nyheter som både Weblogs Inc och Gawker Media – men också när det gäller tyngre politisk opinionsbildning (exempelvis Huffington Post som kallar sig Internet Newspaper, Daily Kos, Drudge Report vars blogghemmavist visserligen är synnerligen omdiskuterad med flera) så har svenska mediehus varit snabba på att försöka inkorporera en del av den nya mediesfären genom att starta egna bloggtjänster (Aftonbladet och Metro) och börjat köpa upp befintliga bloggar (Manolo det senaste exemplet) eller bloggare (Linda Skugge, Eleonore på Ytligheter), något som amerikanska medier faktiskt var relativt sena med – eller så var bloggarna redan anställda (Jeff Jarvis är ett exempel).

Självklart har samma debatt om bloggar och bloggande skett i amerikanska medier, och samma rädsla fanns där – med skillnaden att medierna snabbt fick rätta sig efter vad som hände.

I Sverige har medierna levt i en mer skyddad värld av stora starka mediehus som haft råd att blunda för utvecklingen och inte behövt vara lika snabba vare sig vad gäller relevans eller business. De har inte varit lika konkurrensutsatta genom exempelvis presstödet och en relativt homogen journalistkår. Det är därför vi fortfarande ser samma sorts kritik av bloggar och bloggare från traditionella medier som vi sett under flera år och där de så kallade “mediebloggarna” (personer med sin grund i traditionella medier) tillhört kritikerna.

Det vi ser nu i svenska vatten är en konsolidering där vissa bloggar tar ett steg framåt och blir lyssnade på – både av journalister och av deras läsare, och där samspelet mellan traditionella nyhetsmedier och bloggarnas möjlighet att fördjupa liksom att vara mediawatchdog utvecklas. Och självklart har Calacanis rätt – öppenheten ger troll och hat möjlighet att komma fram men det handlar inte om bloggar per se utan om den tekniska utvecklingen som inte kan stoppas, utan måste mötas. Det man kan se är också att det sker en självrensning om någon går över gränsen, och det hela sker i en öppen diskurs istället för att försvinna i tystnad.

När det händer, när den svenska bloggosfären växer till sig kommer vi antagligen också att få se en utveckling som den Jason Calacanis nu kritiserar. Många av pionjärerna inom svensk bloggosfär kommer säkert också att hitta andra sätt att kommunicera med sina läsare. Det är inte konstigare än att early adopters helt enkelt tröttnar när det format de varit med om att utveckla exploateras och blir mainstream.

Samtidigt hoppas jag att den utveckling som man kan skönja i Sverige – där traditionella medier börjar se bloggarna som möjligheter – ger en högre kvalitet än de stora amerikanska bloggnätverken har kunnat skapa då dessa varit helt beroende av att sälja mängder av annonsträffar för att överleva. Jag hoppas också att den utvecklingen inte handlar om att inkorporera bloggarna in i ett traditionellt medialt tänkande utan skapa en positiv och bärkraftig dikotomi mellan det objektiva och det subjektiva; och att bloggskribenterna får behålla sin särart och sitt personliga varumärke samtidigt som journalisterna förstår mer av den vildvuxna flora som bloggosfären är.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!