Efter morgonens Signerat-artikel som Sofia skrivit om här och där jag för tillfället är inbegripen i en mailväxling med skribenten sÃ¥ dyker ocksÃ¥ en krönika upp frÃ¥n Roland Poirier Martinsson där han förklarar att de traditionella journalisterna, till skillnad mot (alla) bloggare, sköter sig bra i samband med att Alliansen (och Timbro som RPM jobbar för – nÃ¥got som inte ansÃ¥gs intressant).
Det intressanta med de nya medierna i mötet med de traditionella medierna är inte att dikotomisera utan att skapa möjligheter till utbyten och ett breddat perspektiv. Problemet blir att det stör olika gamla monopol som de traditionella medierna haft – och trots att vi sett en explosionsartad utveckling av sociala medier och att fler och fler traditionella medier anammat bloggandet som format – väljer mÃ¥nga journalister och mediemänniskor att konstant försöka att nedvärdera bloggosfären, den som inte kontrolleras av mediehus.
Det är en trÃ¥kig utveckling dÃ¥ det skapar en känsla av underläge hos bloggar och limmar fast överlägsenhetskänslan hos journalister. Vi behöver varken eller och det är kontraproduktivt för bÃ¥da grupper. Bloggosfären behöver lära sig av journalistiken just det som Roland tar upp: att göra research och ta den tid som behövs för att sätta sig in i frÃ¥gorna lite djupare, lite bredare. Men det som han missar, och som mÃ¥nga kritiker missar är att det är comme il faut i bloggosfären att länka till sina källor – och därmed skapa grund för läsarens egna möjligheter att faktiskt göra en egen tolkning av det som skrivits i bloggpostningen. Det är nÃ¥got som journalister skulle lära sig av.
Och det är kanske den skarpaste kritiken som kan läggas både mot Roland Poirier Martinsson och mot Lisa Bjurwald. De väljer att göra svepande generaliseringar utan att ens exemplifiera, väljer därmed att förklara att de nya medierna inte är att lita på. Alls. Problemet är att man då kan fråga sig om de gamla medierna är att lita på?
Under den senaste veckan har ett antal bloggare bÃ¥de förfasat sig över mediernas berättelser om hur italienska badgäster inte brytt sig om tvÃ¥ drunknade romska flickor samtidigt som andra bloggare tagit reda pÃ¥ sanningen bakom bilderna – genom att göra normalt researcharbete pÃ¥ nätet. PÃ¥ samma sätt har Lisa Bjurwald i sin intervju med Medievärlden valt att använda de siffror som jag gav henne i mitt första mail till henne: siffror som är ungefärliga men som hon knappast kollat upp. Att som RPM gör: förklara att journalisterna inte ställde frÃ¥gor om Roves eventuella inblandning i olika uppmärksammade affärer i amerikansk politik pÃ¥ grund av att de visste att de historierna inte skulle ha substans är lika sannolikt som att de inte ställde frÃ¥gorna pÃ¥ grund av att de inte kände till dem, eller tyckte de var för invecklade – eller inte hade nÃ¥got intresse för sin mÃ¥lgrupp: svenska läsare.
SÃ¥ det blir självmÃ¥l för bÃ¥de RPM och Bjurwald dÃ¥ de, oavsett sina intentioner, faktiskt väljer att förminska, förneka och förena en bloggosfär och en social medievärld som knappast kan sägas vara bara en “särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan” eller som Roland Poirier Martinsson försöker fÃ¥ det till att “Nätet är i sina skrymslen och vrÃ¥r en ding, ding värld. Där plockar opinionshaveristerna fallfrukten och lÃ¥ter den jäsa.” Självklart finns det snedseglare i den världen, men fÃ¥ kan ärligt säga att det inte finns ett antal tidningar och ett antal journalister som seglar snett mest hela tiden heller.
Det finns ingen inom nya medier som med hedern i behÃ¥ll kan säga att de traditionella medierna inte behövs – frÃ¥gan är hur det är med hederns behÃ¥llning hos den journalistkÃ¥r som fortfarande verkar se sig och sina skrÃ¥kollegor som en kommunikationsadel. VÃ¥r tro är att det är genom givande och tagande, och en än bättre genomskinlighet av sÃ¥väl källor som en öppenhet för de mÃ¥nga olika perspektiv som finns som faktiskt kan ge en medievärld värdig att möta framtiden. Men kanske Roland och Lisa inte vill vara med i framtiden?
Att jag inte exemplifierar är en rimlig kritik, och mitt svar är det vanliga i sådana här sammanhang: kolumnens format är dels begränsat, dels syftar också till någon form av underhållning för läsaren. Att kvalificera det man påstår med hänvisningar och exempel låter sig sällan göras. På samma sätt som bloggaren försöker ingjuta trovärdighet med hjälp av länkar, strävar kolumnisten efter att göra det genom att över tid bygga upp ett förtroende: att inte ljuga eller skarva.
Annars håller jag, inte förvånande, inte riktig med dig. Jag har stor respekt för bloggosfären, och menar att den bidrar med något till medielandskapet som gamla medier inte kan ge och ofta inte ens begriper.
Just därför är det viktigt att ta bloggarna på allvar, och interaktion mellan nya och gamla medier består väl bland annat i att göra just det jag gjorde?
En sak till: min kritik här riktar sig inte enbart mot bloggar som slarvar, utan ocksÃ¥ mot gamla mediers skribenter, som pÃ¥stÃ¥r saker där de enda källorna är just de dÃ¥liga, eller propagandistiska bloggarna. De aldrig belagda pÃ¥stÃ¥enden om Rove som jag tar upp har synts ofta i gamla medier, inte sällan med kvalificeringar som “det sägs att” (formulerat pÃ¥ tusen olika sätt). PÃ¥stÃ¥endena är dÃ¥ inte direkta, men skänker ändÃ¥ ett intryck som är svÃ¥rt att värja sig mot. Samma sak gäller för övrigt bloggar som styrker sina pÃ¥stÃ¥enden med länkar och om man till äventyrs klickar pÃ¥ dessa styrks pÃ¥stÃ¥endena där med länkar, och sÃ¥ vidare. Ingen gör sig skyldig till att vara den falska källan, icke desto mindre sprider man ett rykte och etablerar det som sanning.
Nåväl, tack för din kommentar till min kolumn.