July, 2008


31
Jul 08

Jo. Det är viktigt att interagera med sina läsare.

Beat Blogging skriver om kommentarer på nyhetssajter, utifrån den här märkliga texten. Gawker hävdar att nyhetssajterna gör fel när de börjar agera som bloggar, och i princip går texten ut på att saker och ting ska fortsätta vara som de alltid har varit. Bara en sån sak som att använda följande exempel på varför kommentarer inte är bra gör mig trött:

“”W-h-o-r-e,” read one comment, in its entirety. Brilliant!

Perhaps newspapers, if they insist on allowing comments, should use the “letter to the editor” format for their comments. Would “W-h-o-r-e” be a printable letter to the editor in the print version of the Daily News? Probably not. It’s not well-argued or intelligent, however succinct. So why allow it as a comment? (Also, why does a news story need to be opened up for comments in the first place?)”

Det påminner bara om alla som argumenterar mot kommentarer utifrån tesen att alla som kommenterar är idioter som kastar sand. Vilket är väldigt långt ifrån sanningen, men som fortfarande är en väl etablerad myt hos motståndarna till transparens och interaktivitet.

Som tur är finns då andra som är riktigt skickliga på att försvara artikelkommentarer och förklara vad de är bra till. Beatblogging skriver:

“Comments add value to Web sites, they drive traffic and build communities. The problem with most newspaper Web sites is that they are comment ghettos — sections of Web sites that are left uncultivated and unloved by newspaper staffs. In fact, many newspaper forbid employees from interacting with readers in the comments section of stories and posts.”

Eller hur.

Alldeles för många nyhetssajter har helt enkelt infört kommentarsfunktion för att det “är något man ska ha” utan att fundera över varför eller vad det är bra till. Det faktum att anställda är förbjudna att interagera med läsarna känner jag alltför väl igen. På st.nu där jag själv jobbar finns inget uttryckligt förbud men heller ingen uttalad policy om hur det ska gå till, och det är mer eller mindre outtalat att reportrar inte ska blanda sig i diskussionen på nätet, inte ens när det riktas direkt kritik mot reporterns jobb.

Beatblogging fortsätter:

“If a news organization is not willing to cultivate comments and build a community, then, yes, comments may not be a great idea. But that’s the real problem. Newspapers should care about building a community.

Several beat bloggers that we track have exceptional comments sections on their blogs. Why? Because they actively engage users and write back to them.

They care about what their users have to say, and their users know it. How many newspapers can honestly say that?”

Rakt på. Precis så har jag försökt argumentera för att journalister på svenska tidningar ska ge sig in i diskussionen. Just argumentet att mina bloggläsare alltid får ett svar när de kommenterar men de som kommenterar mina artiklar får det inte tog jag upp när Medievärlden gjorde en intervju med mig om hur det kan vara att jobba på en lagom motsträvig dagstidning.

Läsarna vill ha kontakt. Läsarna vill bli sedda. Läsarna vill veta att deras åsikt räknas. De vill bidra med sina åsikter och sin kunskap och de vill inte ignoreras. De tidningar som ignorerar sina användare kommer i framtiden att bli bortvalda till förmån för dem som faktiskt interagerar.

Och angående de som skriver slaskkommentarer skriver Beatblogging vidare:

“When the SciGuy Eric Berger started blogging he tried to respond to as many comments as possible on his blog. He finds that people are much less willing to write inappropriate things on his blog if they realize that someone — especially the original author — is reading what they are writing and judging them on it.”

Men det är ju så självklart att det inte ens ska behöva sägas…

Avslutningen är lika självklar den:

“Let’s give people a reason to stick around newspaper Web sites. Maybe it makes more sense for every reporter to have a beat blog dedicated to just their beat, instead of the current model that most newspapers have for news online (not the same as online news).”

Jag har skrivit om det förut, och tror på modellen att nyhetssajter kör hela flödet i bloggform. Tidning på webben är tvärtemot vad Gawker menar något annat än tidning på papper, och även om nyhetersarbetet i grunden är detsamma måste formen anpassas till kanalen och användas så att nyheterna blir relevanta och engagerar läsarna. Om det sedan sker i bloggform, genom kommentarsfunktioner till artiklar eller total öppenhet a la Spokane är kanske inte det väsentliga, det viktiga är att det finns någon form av interaktivitet och att Mediehusen förstår att de inte längre har makten över ordet, och med den insikten skapar framtidens nyhetssajter.

Litet urval av vad vi tidigare skrivit om kommentarer och interaktivitet: Vem granskar granskarna?, Kommentarer är grunden, och Istället för kaffe.


31
Jul 08

Nyfiken på Emanuel Karlsten

Det hackas en del – med all rätt – på gammelmedia och deras förakt och rädsla för sina användare och bloggosfären. Men det finns goda exempel på motsatsen. Alltså traditionella medier som ser potentialen hos bloggosfären och till och med handplockar medarbetare därifrån. Expressen gjorde ett bra försök när de plockade in bloggare att redigera Kultursidorna tre sommarfredagar. Men det finns de som går steget längre.

Kanske något oväntat är en av Sveriges modigaste tidningar när det gäller nya medier den kristna dagstidningen Dagen.
Den har under det senaste året genomgått något av en metamorfos och har idag en av de bästa sajterna av alla traditionella tidningar när det gäller interaktivitet.

Något som vi till stor del kan tacka Emanuel Karlsten för. Frälsningssoldaten som bloggade på “The kristen upplevelse” och därifrån plockades till Dagen som webbredaktör. Något som väcker i varje fall mitt intresse och jag var tvungen att ta reda på lite mer om Emanuel och hans jobb med att förändra Dagen.se.

Emanuel hade ingen journalistisk bakgrund överhuvudtaget men fick upp intresset för journalistik och hur medier fungerar genom sitt bloggande. I bloggen uppmärksammade Emanuel några tidningstabbar och fick uppmärksamhet i bloggosfären och även i media.

En av de största framgångarna var när Emanuel var den som uppmärksammade det faktum att Scandic hotels skulle ta bort biblarna från hotellrummen. Resultatet blev att hotellkedjan beslutade lägga tillbaks biblarna.

Sommaren 2007 sökte han sommarjobb på Dagen som reporter. Han fick vikariat som redaktör för Dagen.se och här beskriver han själv hur han jobbade den första sommaren:

“Med extremt enkla grepp snyggade jag upp sajten. Började använda bilder, ge puffarna lite “kärlek”, spela med rubriker och på så sätt tydliggöra för läsaren vår nyhetsvärdering. Till synes extremt enkla knep, men som ändå, av någon anledning, förbigåtts. Jag initierade bloggar från olika kristna sommarkonferenser. Startade en mms-portal där dagenläsare kunde mms:a in sina bästa sommarbilder eller bilder från andra event. Helt enkelt saker som jag själv saknat som läsare av Dagen.se.

Jag åkte till Almedalsveckan och gjorde, med oerhört enkla medel, relativt välproducerad webbtv.

Under sommaren inledde jag även kontakt med Twingly. Efter viss övertalning av den egna tidningsledningen kunde vi i augisti lansera Twingly på Dagen.se. Då som tredje dagstidning i Sverige, efter DN och SvD. Twingly kom att sätta och befästa Dagen.se på kartan. Det har gjort att det långt mer än tiodubblat antalet inlänkar till Dagen.se. Det har gjort att vi nästan varje dag har en länk med på knuff.se. Det har gjort att vi är en naturlig tidning för många att söka sig till för att få ett uppslag att skriva om, eller en ny vinkling på en nyhet.”

Som Emanuel Karlsten själv säger – många av de viktigaste förändringarna kan göras med enkla medel, och jag tror inte Dagen ångrar att de lät honom göra de här första smygande förändringarna av sajten.

Emanuel hade sökt in till en journalistutbildning men den hann han bara börja på eftersom Dagen ville ha tillbaks honom och sedan oktober ifjol är han deras webbredaktör.

Sedan Emanuel tog över har följande förändringar gjorts på Dagen.se:

* Dagen har fler, oftare och mer uppdaterade bloggar, och de har hög placering. Utöver nyheter och opinionsmaterial är det bloggarna som klickas mest.

* Tagit bort det inlåsta materialet. (här fick Emanuel stångas en del med tidningsledningen) TIdningen låser fortfarande in sitt featurematerial för prenumeranter, men de blir inte synliga så länge man inte är inloggad. Glada prenumeranter får mer material, och “gratisläsare” slipper bli förbannade.

* Googleoptimerat – Dagen fanns i princip inte på google innan, men googles intrafik står nu för drygt nu för drygt 30% av den dagliga trafiken.

* Infört prenumerationen Ekosmart – En idé född utifrån diskussionerna (och kompromissen) om att det inte längre går att låsa in material. Samtidigt får Dagen, som första tidning i Sverige, ts-poäng på dessa (webb)prenumeranter.
(Detta skrev SSBD om här.)

* Prioriterat tidningens kärnmaterial – Dagen har bortprioriterat att lägga ned tid på regelbunden egenproducerad webbtv, utveckling av sidotjänster och nya webbtjänster. Istället har fokus legat på att presentera textnyheter så bra som möjligt.

* LäsarDagen körs som beta. Där kan läsarna själva skicka in sina nyheter.

* Försök pågår med att leta sig ut bland microbloggarna på Twitter.com/dagen. Än så länge pumpas bara rss-flödet ut. (Men Emanuel själv är däremot – såklart – aktiv på Jaiku)

* Mobilsajten mobil.dagen.se

* Lagt ut rss-flöden

* De populäraste artikelserierna samlas på en platta längst ner på förstasidan.

* Anmäl fel i artikel-knapp (under varje artikel), för att snabbare ska hitta faktafel och eventuella stavfel eller formateringsfel. (Sofia like)

* Livebevakning med Bambuser – Under “Jesusmanifestationen” som lockade 12 000 kristna till kungsträdgården var det flera som livebloggade från olika håll under dagen, och allt bambusades. Dagen var då den första tidningsredaktion som använde Bambuser redaktionellt. Veckan senare använde svd.se tjänsten.

* Livesändning av egna arr – under Dagen och Frälsningsarméns arrangemang (g) som i Gud i Almedalen livesändes egna seminarier och eftersnack.

Och resultatet: Jo Dagen.se har ökat trafiken med 60 procent på ett år. Däremot har Emanuel inte ett dugg att göra med intäktssidan, han gör sitt redaktionella jobb oberoende av det. Men annonsförsäljningen på nätet ligger enligt uppgift just nu över budget…

Dessutom bloggar Emanuel om sitt jobb och om vad som händer i medievärlden och bloggosfären. Han länkar friskt till andra och är öppen och tar diskussioner, precis som det ska vara.

Som varande reporter på en morgontidning där jag tycker att beslutsfattandet är en alldeles för utdragen process som bromsar och hämmar kreativitet är jag imponerad av hur snabbt det går på Dagen. Men Emanuel själv säger så här:
“Dagen är en liten tidning med en ledning som – när de väl beslutat sig – arbetar OERHÖRT snabbt. Problemet är att komma till det där beslutet. Och där har det absolut inte varit helt lätt. Jag stångar mig alltjämt blodig varje dag. Och här finns oceaner av frustration hos mig.”

Emanuel snälla – fortsätt vara frustrerad. Stånga dig blodig och genomför dina idéer, så att andra får se hur bra det kan bli. Så att vi har någon att ta efter och använda som gott exempel på vad man kan åstadkomma.

Och ni tidningschefer: Våga lite mer. Fatta lite snabbare beslut. Låt killar som Emanuel få friare händer så att det händer saker.


30
Jul 08

Min brevväxling med Lisa Bjurwald

Jag har som sagt korresponderat med Lisa Bjurwald vars Signerat-artikel har orsakat viss uppståndelse i bloggosfären. Följande korrespondens visar tyvärr att hon, trots sin försäkran om såväl journalistisk kunskap och gammalt webbredaktörskap, har lång väg att gå innan hon faktiskt förstår vad konversationen inom de nya medierna handlar om.

Mitt första mail:

Läser din signerat-artikel och funderar över din märkliga generalisering av “bloggsörjan”. Du menar alltså att ingen i bloggosfären kan stava? Och att personer som välavvägt faktiskt kritiserat a) Blondinbellas föräldrar b) hennes val att sälja sin story till Aftonbladet mm är flåsmoraliska?

Några fakta: de svenska bloggarna närmar sig en halv miljon till antalet. Att göra en sån svepande negativ generalisering är märkligt från någon som jobbar på Sveriges största dagstidning. Internationellt är bloggandet gigantiskt, där exempelvis båda presidentkandidaterna har egna bloggar, använder sig av diverse sociala medier; du hittar knappast ett amerikanskt storföretag som inte har minst en officiell blogg liksom att ett antal bloggar räknas som minst lika viktiga informationskällor i politiska frågor (Huffington Post, Daily Kos etc) som de riktigt stora tidningarna Washington Post, NYT mfl.

Du får ursäkta men dina generaliseringar visar mest på en riktigt usel research, och en rätt låg syn på dina läsare som många bloggar.

På detta får jag detta svaret:

Hej Niclas,

Tack för ditt mail.

Jag läser dagligen bloggar/nättidningar som Huffington Post och Drudge Report, plus personliga bloggar skrivna av t.ex. utrikesministrar (Bildt, Miliband). Jag syftar snarare på den mindre trevliga och välartikulerade delen av bloggosfären.

Att kritisera föräldrarna till en person som är några månader under myndighetsgränsen verkar synnerligen naivt. Själv arbetade jag på Expressen och köpte min egen lägenhet vid samma ålder. Även Isabella Löwengrip verkar vara en framåt och mogen tjej. Hur som helst förtjänar hon inte att utsättas för ett sexuellt övergrepp, eller få sin upplevelse ifrågasatt – det kan vi nog båda hålla med om.

Tack igen för dina kommentarer – hoppas att du fortsätter att läsa ledarsidan!

Vänliga hälsningar,

Lisa

Själv tycker jag det är ett rätt mesigt svar så jag skriver ett nytt mail:

Hej Lisa. Tack för ditt svar. Har suttit på badstranden med familjen och haft riktigt dålig täckning på mobilen så jag har inte kunnat svara. Tycker ditt svar känns väldigt mycket som ett icke-svar, och den intervju som Axel på Medievärlden gjorde med dig gör mig faktiskt ännu mer irriterad. Så jag undrar följande:

1. Vilka delar är det som då är de fulare? De bloggar du i ditt svar till mig radar upp är knappast något annat än tillrättalagda numera relativt officiella bloggar – och det är intressant att du väljer att kalla Huff och Drudge för “nättidningar” då de själva anser att de är bloggar…
Är de bloggar som faktiskt fungerar som instant ledarredaktioner som du menar är “grumliga” eftersom de faktiskt är snabbare än gammelmedias ledarredaktioner? Tycker du det är jobbigt att traditionella media helt enkelt mister sitt monopol i att tycka saker?
2. Hur menar du att du “visa på de lite fulare delarna av bloggvärlden. Inte tysta ner dem, men uppmärksamma dem” när du sedan förklarar att “Jag tänker inte peka ut några bloggar, men det finns absolut grumliga strömningar av kvinnoförakt i bloggosfären.” Du visar därmed inte ett skit helt ärligt. Vilka är det du jagar efter? Jinge? Blogge? Deepedition? Klokbok? Hemliga Morsan? Jag vet inte om du anser att det där är god journalistik – i min bok är dina svar snarare försök att komma undan – om du har en mission lär du stå upp för det.
3. Som min kollega Sofia påpekar i sin postning på vår gemensamma blogg Same Same But Different så handlar bloggosfären om att ge många perspektiv: att du anser det naivt att kritisera föräldrarna må vara – men det är en del av själva konversationen som hela tiden pågår inom sociala medier och i bloggosfären specifikt.
4. Genom att du inte berättar vilka som du faktiskt hänför dina åsikter om att ifrågasätta upplevelsen så blir det ännu märkligare eftersom de flesta faktiskt ifrågasatt två saker:
a) att hon anser att det är resebolagen som har ett ansvar för det som hänt
b) att hon valt att sälja sin story till Aftonbladet
vilket är frågor som du inte ens adresserar vilket är lite synd. Vilket i sin tur gör att många misstänker att du försöker att diskreditera bloggar i stort, vilket också det citat som finns i Medievärlden intervjun indikterar: “Sen är det tråkigt om vanliga bloggar blir ledsna, men det är ju inte dem jag menar. Någon som bloggar om sitt bröllop eller liknande.” Det citatet låter mest som om du anser att bloggar är dagböcker på nätet och inget annat – trots att det blir fler och fler bloggar som går samma håll som de stora amerikanska bloggarna gjorde för några år sedan: att bli mer ämnesinriktade och mer professionella.
Så “Framför allt tycker jag att det är tråkigt men väntat, att fokus hamnar på min släng åt bloggosfären – inte det faktum att bloggare hoppar på en ung tjej som utsatts för ett sexuellt övergrepp” beror på två saker:
a) att du faktiskt gör en svepande generalisering över en halv miljon bloggar och minst lika många personer utan att specificera och faktiskt göra ditt journalistiska arbete
b) att väldigt få bloggar har ifrågasatt det övergrepp som skett utan Blondinbellas uttalanden i samband med det respektive hennes val att “tala ut” i kvällspressen. Det sistnämnda kanske du inte anser vara så förfärligt då du själv berättar att du jobbade på Expressen vid sjutton års ålder, men för andra blir det en märklig “sell-out” att göra det och inte berätta det på sin blogg.

Skulle vara intressant att få dina åsikter om det här.
Ha en god kväll.
mvh
Niclas

Idag lär jag mig dock att man bara får ett svar per person:

Hej Niclas,

Som du förstår har jag fått en oerhört stor mängd mail, och har tyvärr inte möjlighet att svara alla mer än en gång.

Jag vill verkligen tacka dig för dina synpunkter, och önska dig en fortsatt trevlig sommar!

Vänliga hälsningar,

Lisa (själv gammal webbredaktör, som naturligtvis också ser de positiva aspekterna av bloggande – men nu ville uppmärksamma en negativ tendens!)

Behöver man ens analysera hennes minst sagt nedvärderande syn på personer som personligt skriver till henne? Eller ointresset att ta in nya perspektiv.

Uppdatering: Kontaktmannen har också försökt att utväxla mail med Bjurwald men fått rätt meningslösa svar även han.


29
Jul 08

En ding ding ny medievärld

Efter morgonens Signerat-artikel som Sofia skrivit om här och där jag för tillfället är inbegripen i en mailväxling med skribenten så dyker också en krönika upp från Roland Poirier Martinsson där han förklarar att de traditionella journalisterna, till skillnad mot (alla) bloggare, sköter sig bra i samband med att Alliansen (och Timbro som RPM jobbar för – något som inte ansågs intressant).

Det intressanta med de nya medierna i mötet med de traditionella medierna är inte att dikotomisera utan att skapa möjligheter till utbyten och ett breddat perspektiv. Problemet blir att det stör olika gamla monopol som de traditionella medierna haft – och trots att vi sett en explosionsartad utveckling av sociala medier och att fler och fler traditionella medier anammat bloggandet som format – väljer många journalister och mediemänniskor att konstant försöka att nedvärdera bloggosfären, den som inte kontrolleras av mediehus.

Det är en tråkig utveckling då det skapar en känsla av underläge hos bloggar och limmar fast överlägsenhetskänslan hos journalister. Vi behöver varken eller och det är kontraproduktivt för båda grupper. Bloggosfären behöver lära sig av journalistiken just det som Roland tar upp: att göra research och ta den tid som behövs för att sätta sig in i frågorna lite djupare, lite bredare. Men det som han missar, och som många kritiker missar är att det är comme il faut i bloggosfären att länka till sina källor – och därmed skapa grund för läsarens egna möjligheter att faktiskt göra en egen tolkning av det som skrivits i bloggpostningen. Det är något som journalister skulle lära sig av.

Och det är kanske den skarpaste kritiken som kan läggas både mot Roland Poirier Martinsson och mot Lisa Bjurwald. De väljer att göra svepande generaliseringar utan att ens exemplifiera, väljer därmed att förklara att de nya medierna inte är att lita på. Alls. Problemet är att man då kan fråga sig om de gamla medierna är att lita på?

Under den senaste veckan har ett antal bloggare både förfasat sig över mediernas berättelser om hur italienska badgäster inte brytt sig om två drunknade romska flickor samtidigt som andra bloggare tagit reda på sanningen bakom bilderna – genom att göra normalt researcharbete på nätet. På samma sätt har Lisa Bjurwald i sin intervju med Medievärlden valt att använda de siffror som jag gav henne i mitt första mail till henne: siffror som är ungefärliga men som hon knappast kollat upp. Att som RPM gör: förklara att journalisterna inte ställde frågor om Roves eventuella inblandning i olika uppmärksammade affärer i amerikansk politik på grund av att de visste att de historierna inte skulle ha substans är lika sannolikt som att de inte ställde frågorna på grund av att de inte kände till dem, eller tyckte de var för invecklade – eller inte hade något intresse för sin målgrupp: svenska läsare.

Så det blir självmål för både RPM och Bjurwald då de, oavsett sina intentioner, faktiskt väljer att förminska, förneka och förena en bloggosfär och en social medievärld som knappast kan sägas vara bara en “särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan” eller som Roland Poirier Martinsson försöker få det till att “Nätet är i sina skrymslen och vrår en ding, ding värld. Där plockar opinionshaveristerna fallfrukten och låter den jäsa.” Självklart finns det snedseglare i den världen, men få kan ärligt säga att det inte finns ett antal tidningar och ett antal journalister som seglar snett mest hela tiden heller.

Det finns ingen inom nya medier som med hedern i behåll kan säga att de traditionella medierna inte behövs – frågan är hur det är med hederns behållning hos den journalistkår som fortfarande verkar se sig och sina skråkollegor som en kommunikationsadel. Vår tro är att det är genom givande och tagande, och en än bättre genomskinlighet av såväl källor som en öppenhet för de många olika perspektiv som finns som faktiskt kan ge en medievärld värdig att möta framtiden. Men kanske Roland och Lisa inte vill vara med i framtiden?


29
Jul 08

Äpplen och päron i bloggosfären

Igår skrev jag om medborgarjournalistisk enligt Mickey J Barczyk. Idag skriver Lisa Bjurwald i DN om bloggare och jag citerar: “Det är inte ofta jag traskar runt i den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan, men när jag gör det blir jag alltid lika negativt överraskad.”

Det känns som att det är läge att reda ut en sak när det gäller den så kallade “bloggosfären”. Nämligen att det inte är en homogen skara personer med ett och samma mål eller syfte. En blogg är ett format som kan användas till så vitt skilda saker som dagboksskrivande eller propagandaspridande. Det finns tioåringar som bloggar om sin skoldag och det finns 80-åringar som bloggar om sin levnad. Det finns företagsbloggar och det finns “proffsbloggare” som skriver för olika etablerade medier. Och så finns det enskilda personer med stora kunskaper i smala ämnen som skriver om just dessa.

Jag undrar för det första vilka bloggar det är Lisa traskar runt i. Eftersom jag tvärtom ofta blir väldigt positivt överraskad när jag traskar runt i bloggsörjan. Det händer att jag råkar ut för särskrivningar men det är ganska sällan och de bloggarna brukar jag inte trampa för djupt i. Jag läser på regelbunden basis ett par hundra bloggar och de är i de allra flesta fall mycket välskrivna, och slår inte sällan mina kollegor när det gäller språkbruk och stilism.
För det andra undrar jag om hon själv anser sig vara extra språkbegåvad när hon använder fraser som “gubbar av alla kön och åldrar”.
Och sedan måste jag få påpeka att den Blondinbella som förra veckan var upphovet till de blogginlägg Lisa syftar till knappast är en gubbe, men faktiskt Sveriges mest lästa bloggare och dessutom bekräftar att bloggosfären inte är särskilt homogen.

Jaiku förs en diskussion om Lisas inlägg och om det faktum att så många i gammelmedia fortfarande verkar vara så rädda för bloggosfären att de måste dissa den och samtidigt visa på sin okunnighet. Jag rekommenderar Lisa att läsa det här inlägget av Herr klokbok, och det är bara ett av många som inte tycker att Blondinbella får skylla sig själv.
Och det här är storheten med bloggosfären – nämligen allas möjlighet att uttrycka sin åsikt, att bemöta andras, och läsarnas möjlighet att ta del av alla dessa olika åsikter.

Dessutom är bloggarna en resurs för gammelmedia och jag tycker att Lisa i sin artikel borde ha länkat till de bloggar hon syftar till – det hör liksom till någon form av hyfs på nätet numera, att inte bara antyda saker utan att ha belägg för dem. Därför funderar jag lite elakt på om Lisa läst ett eller två blogginlägg och baserat sin uppfattning om bloggosfären på dem.

Det tråkiga är att många oinsatta fortfarande tror blint på det som skrivs i gammelmedia. Och utifrån det är det tråkigt att sådana som Lisa skriver som hon gör och späder på fördomarna om bloggosfären.

Turligt nog använder DN Twingly så de som nu kritiserar Lisa Bjurwalds tilltag länkas i anslutning till hennes text, och läsarna får en chans att se att det finns en väldig massa bloggare som både behärskar språket och är mer insatta än Lisa Bjurwald i bloggosfären.

Gammelmedia har en annan viktig sak att lära av bloggosfären. Nämligen att ta den direkta diskussionen. Om nu Lisa Bjurvald anser att någon eller några bloggare skrivit dåligt eller osakligt – säg det till dem, länka till dem, stå för din åsikt och var beredd att ta samma typ av kritik själv, och bemöt den i offentligheten. Det är det som är transparens och det ökar trovärdigheten, både för bloggare och för gammelmedia. Ingen har särskilt stor respekt för bloggare som censurerar kommentarer och konsekvent vägrar bemöta kritik. Detsamma gäller – faktiskt – mediehusen.

Naturligtvis har Lisa Bjurwald fått en hel del bloggare att reagera. Jag föreslår att ni läser här och här och här eller varför inte här eller här eller här och sedan funderar över om texterna är skrivna av en homogen sörja särskrivande gubbar av olika kön eller av ett gäng ganska smarta individer med olika bakgrund och utgångsläge…

Uppdatering: Axel Håkansson på Medievärlden har gjort en liten intervju med Lisa Bjurwald angående hennes dissning av bloggosfären.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,