Svenska Dagbladet har haft stora tekniska problem, under större delen av dagen har de olika sajter som hör till tidningen legat nere (E24, Tasteline mfl) pÃ¥ grund av ett fel hos nätoperatören och i datasystemet, det senare gör ocksÃ¥ att papperstidningen behöver tas fram genom en “nödlösning”.
Tyvärr kommer det säkert ge vissa en anledning att ifrÃ¥gasätta sina egna tidningars stora satsningar pÃ¥ nätet, och diskutera det hela utifrÃ¥n ett “nätet är sÃ¥ osäkert”-perspektiv. En diskussion som inte kommer att förenklas av det faktum att Bonniers haft problem pÃ¥ grund av att en användare valt att ta upp oerhört mycket bandbredd genom att ladda ner porrfilm. IT-avdelningarna kommer att fÃ¥ incitament att dra Ã¥t säkerheten mer, nÃ¥got som kommer att fr a än mer hämma utvecklingen av nya medielösningar.
Det finns tvÃ¥ aspekter pÃ¥ det här: den ena är den som ocksÃ¥ Jocke Jardenberg pÃ¥ Mindpark tar upp – varför skapar man inte kriswebblösningar när en sÃ¥n här sak händer? Att lägga alla ägg i samma IT-korg eller helt förlita sig pÃ¥ att den applikation som används för att publicera artiklar pÃ¥ nätet alltid fungerar är dÃ¥ligt krismedvetande. Säg mig den tidning som inte har kontrakt med flera tryckerier för den stund dÃ¥ huvudtryckeriet inte fungerar? För det handlar om att skapa tillit och trovärdighet, och därigenom bygga varumärket starkt pÃ¥ nätet – även när tekniken fallerar:
Parallellt med arbetet att bygga upp fungerande och stabila vardagsmiljöer (något vi också är alldeles för långt ifrån idag) måste vi förbereda oss för den dagen då inget alls fungerar. Det är en överlevnadsfråga, och ett område där vi verkligen borde snacka om trovärdighet.
Det andra perspektivet handlar om hur SVD faktiskt varit riktigt usla pÃ¥ att berätta vad som hänt, och precis som mÃ¥nga andra, glömmer bort att kommunikationen i samband med en kris är mycket viktig. NÃ¥got som chefredaktör Hedin inser – men där krismedvetandet inte byggt nödvändig redundans:
Vi är som bakbundna och kan inte ens berätta för våra läsare och annonsörer varför de inte kommer in på våra sajter…Vi kan inte styra om innehållet på våra sajter till andra servrar, alla verktyg för att hitta nya vägar att få ut vår information finns i ett havererat datasystem på Lilla Essingen i Stockholm.
Det som hänt är inte bara ett tekniskt haveri utan också ett kommunikativt haveri från SvD:s sida. Som Kristoffer Björkman säger:
Lite krishantering vore på sin plats. Kanske borde Lottie Knutsson ta en plats i advisory board?
Vilket ocksÃ¥ ställer saken pÃ¥ sin spets: när företag inom resebranschen är bättre pÃ¥ krishantering än ett medieföretag vars styrka ska vara att kommunicera – hur mycket goodwill förlorar man inte dÃ¥?
Självklart ska man en sån här gång använda alla upptänkliga sätt att kommunicera ut vad som hänt. Varför ser man inte till att ha en lista med större bloggar som man kan kommunicera direkt med för att den vägen få ut sin kommunikation, varför har man inte byggt upp en twitter-kanal eller en jaiku-kanal för att därigenom kunna kommunicera med ett antal personer som i sin tur kan låta sina nätverk föra ut kommunikationen om vad som hänt?
Tänket saknas. SÃ¥ enkelt är det. Det digitala tänkandet, där varje del är en atom som pÃ¥verkar den andra, saknas hos mÃ¥nga traditionella medier. Utan man genomsyras av ett grundläggande kontrollbehov, förstÃ¥r inte den virala form och “crowdsourcing”-funktion som de sociala medierna har. Hellre blir man tyst. För att man inte riktigt förstÃ¥r bättre. Det är synd och det är farligt.
Uppdatering: På Jaiku går diskussionen varm.
SVDs utvecklingsblogg visar bland annat statistikbilden som är fascinerande, liksom att delger den första förklaringen: tillfällig överbelastning.
