Förlöjligandet finns kvar

DN har jobbat en del för att skapa bloggar. Men att lära gamla journalister nytt sätt att jobba är svårt. Nu orkar inte Niklas Wahllöf att blogga längre. Problemet är att han inte kan stå upp för att det bara inte är hans grej – utan han blir tvungen att förlöjliga hela bloggosfären:

Så ajöken ungdomar. Och se upp för de karriärstrategiska lögnerna. You know who they are.

Det vi vet, fr a när det handlar om amerikanska undersökningar så är det knappast ungdomar som bloggar mest. Niklas W gör felet att titta för snävt, att tro att bloggandet är ett sorts svenskt fenomen. Och kan inte vara så öppen att bara säga att han tröttnat. Eller inte hittat sin form för att skriva en blogg vid sidan av sitt eget skrivande.

Eftersom jag bloggat mycket länge så känns det här igen genom åren har bloggandet förlöjligats eftersom det inte är “riktig” journalistik eller skrivs av “riktiga” skribenter. Om man känt sig tvungen att förklara sitt eget ointresse eller sina egna tillkortakommanden med att det är alla andra som är fel, galna eller dåliga. (Jag har skrivit om det tidigare här och här)

På den amerikanska marknaden har journalister insett att bloggare faktiskt är konkurrenter – men också möjliga att samarbeta med, att hämta inspiration från etc. och insett att läsare förändrat sina medievanor (exempelvis har det visat sig att många konsumenter idag läser pressmeddelanden från företagen istället för de artiklar som skrivs utifrån dessa) och att idag sker informationsintag från många fler källor. I USA och i många andra länder är citizen journalism ett faktum – och att det handlar om helt andra relationer än när traditionella medier fungerade som megafon.

Jag tror att den största faran för traditionella medier i Sverige är deras självbild. Att det är tryckta medier som är “på riktigt”, att det bara är anställda (möjligen frilansare med presskort) journalister som kan skriva “på riktigt”. Rädslan för att faktiskt möta sina läsare, låta sig involveras i en konversation där den egna kunskapen faktiskt visar sig vara mindre, eller där det egna perspektivet visar sig vara sämre än något annat låser fast traditionella medier i det gamla tänkandet. Vilket då skapar behovet att, som Wahllöf, skylla på att det nya är konstigt, otäckt och obsolet. Även om det säkert kan vara mer en känsla än ett faktum så kan man uppleva traditionella medier (med vissa undantag) mycket mer “sega” i att förändras – något som kan hänga ihop med den statliga inblandningen (presstöd och public service respektive PO) som skapat statiska bilder av hur ett media är funtat, hur interaktiviteten möjligen kan fungera osv. Den bilden förhindrar också en mer nyanserad självbild. Man är sig själv nock.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!