Uppluckrade publiceringsprinciper

När man diskuterar interaktivitet och sociala medier med chefer och kollegor i mediehusen är det två ord som är ständigt återkommande. Upphovsrätt och utgivaransvar. Vad gäller upphovsrätten handlar det om enligt tidningsutgivarna journalisternas ovilja att släppa på upphovsrätten, vilket försvårar utvecklingen av de nya medierna och spridning av material på nätet. I frågan om utgivaransvaret är det ett ständigt argument för att hålla dörren stängd för läsarmedverkan och frågan kommer också upp när man pratar om exempelvis Bambuser och andra typer av flöden på internet som inte är möjliga att kontrollera i förväg.

Det här är två frågor som måste lösas. Lagar som skrevs för ett helt annat klimat fungerar inte längre i det nya. Men hur reviderar man dem, utan att ta bort effekten? Upphovsrätten handlar ju i grunden om skydd för upphovsrättsinnehavaren och möjlighet att ha kontroll över sitt material, frågan är om det är något att sträva efter i dagsläget eller om det går att behålla skyddet för vissa typer av material utan att försvåra utvecklingen i virala nätverk. Vad ska journalistik kosta, vem ska betala? På ett internet där ingen kan kontrollera spridningen av materialet är nya former för detta absolut nödvändiga.

Vad gäller ansvarig utgivarrollen så är den formulerad utifrån gamla traditioner där man tryckte en tidning och redaktören hade koll på i stort sett hela materialet innan det gick i tryck, något som idag är en omöjlighet med ständiga deadlines och realtidspublicering i flera olika kanaler.

När det är möjligt för i stort sett vem som helst att genom ett knapptryck nå ut med ett budskap till miljontals användare över hela världen, vem ska då bära ansvaret? Är det så att rollen som ansvarig utgivare är förlegad? Borde inte ansvaret i högre grad vila på de enskilda producenterna av material? I dagsläget litar chefredaktören på sina medarbetare, annars skulle systemet inte fungera. Och visst är det skillnad på att lita på en utbildad journalist och på en rättshaverist som kommenterar artiklar, men det är ju just det – har inte rättshaveristen rätt att uttrycka sig, och varför ska det vara chefredaktörens ansvar?

Webb 3.0 ska handla om individen. Individen väljer, individen skapar sina egna kanaler, sitt eget flöde och skapar sin egen webb. Är det då inte rimligt att mer ansvar ska läggas på individen också för publicering?

Är det åtminstone inte rimligt att insändarskribenter och debattörer och personer som kommenterar artiklar själva ska ta ansvar för det skrivna? Det finns en rädsla hos många redaktörer som hämmar debatten idag, som bromsar utvecklingen, precis så som redaktörerna hävdar att journalisternas upphovsrättskamp hämmar spridningen av material.

Nu handlar det om att dela. Dela kunskap, dela information, sprida och ge bort gratis. Att ge bort saker anses av vissa till och med vara enda möjligheten att faktiskt kunna sälja. Journalisterna och utgivarna måste en gång för alla ta den här diskussionen och skapa en ny gemensam strategi för att hantera materialet i de nya kanalerna, alla som värnar det massmedia faktiskt gör – nämligen producerar journalistik – måste engagera sig i framtiden och våga prova nya grepp. Stryk ett streck över allt gammalt groll om upphovsrätten och samlas kring de förutsättningar som råder idag, för att gemensamt verka för bevarandet av kvalitativ journalstik i mediabruset.

Upphovsrätten är inte längre en strid mellan utgivare och journalister om vem som ska få betalt, för det mesta är gratis. Den är heller inte en strid om kontroll över materialet, för ingen har den kontrollen idag.

Det handlar också om att släppa in. Ge bort, men också att ta emot. Och vems är då ansvaret för det som tas emot? Var går gränsen för vad som är ansvarig utgivares ansvar och vad som är individens ansvar? Är kanske rollen som ansvarig utgivare helt ute på webben? Det här måste diskuteras, här måste finnas en total öppenhet och en insikt om att Molnet förändrar allt och att gamla sanningar inte nödvändigtvis behöver vara värda ett dugg.

Jag förespråkar absolut inte ett anarkistiskt medielandskap. Tvärtom. För om inte mediehusen, journalisterna och chefredaktörerna tar tag i de här frågorna och skapar nya gemensamma strategier och principer, i syfte att värna den goda journalistiken, så blir det snart total anarki tills självsaneringen gjort sitt. Men varför vänta på det, när vi har alla möjligheter att själva vara med och sätta agendan?

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(0%) (0%) (0%) (0%)
0 buttar