Spinner vidare

What’s next spinner vidare på texten om Framtidens journalistik, och påpekar att jag missat ordet integritet bland alla gamla mantran.

“För journalister av den gamla skolan handlar integritet mycket om att inte påverkas av andra och gå sin egen väg. Mina erfarenheter är att äldre journalister ser de nya möjligheterna med interaktivitet som ett hot just mot den egna integriteten. Att till exempel låta allmänheten kommentera på artiklar uppfattas som att journalistens arbete i sig inte är tillräckligt intressant eller korrekt för att kunna stå för sig självt, istället för att se det som en möjlighet att skapa en dialog med läsarna. “

Men ja. Det är säkert rätt. Men jag förstår inte tänket. Och här kommer vi in på något som jag tror är minst lika viktigt som transparens och kommunikation, nämligen prestigelöshet. Framtidens journalister måste släppa på sin prestige. Skriver jag en text, hur genomarbetad den än är, hur många timmar jag än lagt ner på research, hur välskriven den än är, så handlar den inte om mig. Den innehåller förhoppningsvis en historia jag vill berätta, information och fakta som jag vill sprida, och förhoppningsvis lyckas jag få till en text som gör det hela intressant och begripligt. Utan att tumma på min integritet och mitt oberoende. Om jag dessutom skriver så att den som läser vaknar, engagerar sig, tycker saker och kanske vill komplettera – är det något jag ska ta illa upp över? Känna mig rädd för? Jag förstår inte riktigt det tänket. Detta tas upp bland annat i den här Jaikutråden.

Om det nu är så att en journalist drivs av ett bekräftelsebehov (vilket de flesta journalister gör), vad kan då kännas bättre än att lyckas skriva den där grejen som engagerar och får andra att lägga sig i?

Eller om drivkraften är att rota fram så mycket fakta som möjligt om en fråga, vad kan ge en större kick än möjligheten att även efter publicering få ytterligare information, fler fakta att publicera och kanske en helt ny vinkel på en story?

What’s next fortsätter: “Ännu mera hotfullt för både journalisten och redaktionen blir det då en total öppenhet strax skulle avslöja en annan föga smickrande sida av medievärlden, nämligen den oändliga floden av rewrites. Jag misstänker att få journalister skulle tycka att det vore helhjärtat roligt att länka tillbaka till den där ursprungliga artikeln eller pressmeddelandet som redaktionschefen kom springande med två timmar tidigare, och därmed pietetsfullt redovisa för de egna läsarna exakt hur liten del av nyhetsarbetet som baseras på helt egna idéer. “

Hotfullt hur? Det största hotet mot journalistiken nu är inte risken att läsare får en möjlighet att granska texten. Ett betydigt större hot är faktiskt risken att tappa läsare som inte ges den möjligheten. Som inte ges tillfälle att engagera sig, och som vi inte engagerar oss i.
Och för alla journalister ute i landet som i många år har klagat på sjunkande kvalitet då färre huvuden ska producera mer borde välkomna den här formen av granskning. För när journalistiken granskas höjs kraven. Något som vare sig journalisten eller dess uppdragsgivare kommer att kunna blunda för. Det kommer att krävas en skärpning.

I ett transparent samhälle måste människor ändra sina beteenden. Det kanske tar ett tag, men det kommer att hända. Varför inte börja redan nu? Eller igår?

För som Niclas konstaterar: Webb 2.0 handlar lika mycket om att uppgradera sitt tänkande som att förändra sin webbstrategi.

Avslutningsvis vill jag länka till den här texten hos PM & Leo, som säger en hel del om den utveckling som pågår, som de fakto är ständigt pågående och inte kommer att upphöra hur vi än stretar emot.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!