April, 2008


29
Apr 08

Om att skriva om nya medier i dom gamla

I senaste What’s Next där jag var en del i panelen diskuterade vi hur gamla medier rapporterade om nya. Jag blev såklart representant för landsortspress, och har funderat ett varv till på det där.

Mycket av rapporteringen som rör internet handlar om hur farligt det är. Jag sa nåt om pedofiler på nätet, och faktiskt så ligger mycket av det tidningarna skriver om nätet om sånt. Om pedofiler, om bedragare som lurar folk att betala för saker de inte får, om hur farligt det är att lämna ut information om sig själv på Facebook, om hur farligt det är att blogga – man kan dö.

Å andra sidan. Om man bortser från branschtidningar som specifikt har it som bevakningsområde – är det verkligen så att landsortpressen ska skriva specifikt om internet? Är det inte så att internet är integrerat i våra liv, precis som Fredrik Wass skriver i sin artikel om Molnet. Och därmed blir också “internetrapporteringen” i medierna integrerad. Om ett företag i en stad får en stororder på en komponent till en mobiltelefon så skriver lokalpressen såklart om det. Om ett annat företag säljer grejer över internet så skriver tidningen om det också. Men då handlar det inte främst om att skriva om internet, utan om företagaren. Internet är ett verktyg som vilket annat som helst, och det är väl så det ska vara?

Om en programmerare från Sundsvall får ett uppdrag åt ett större it-företag så skrivs det ju om det. Precis som det skrivs om Sundsvallsband som får skivkontrakt eller om Sundsvallsbor som lyckas på andra sätt.

Det är ju här man kan fråga sig hur vi egentligen ser på nätet och integrationen.

Om en tjej blir våldtagen av någon hon fått kontakt med via nätet så skrivs det om det som om det vore själva internet som vore farligt, inte våldtäktsmannen. Experter kallas in som får beskriva riskerna med att vistas på nätet, och lära ut hur man ska förhålla sig när man nätdejtar.
Men herregud. När jag var ung fanns Heta linjen. Där fanns en del skumt folk kan jag säga. Internet är same same but different. En del av livet. Internet är ett verktyg, en integrerad del i livet och bör så behandlas i medierna.

Varför skriva specifikt om internet? Eller – om vi gör det – hur ska vi förhålla oss till det?
Att inte skriva om ett fenomen som Facebook är kanske väl ignorant, men jag hoppas att det ska skrivas mer om fördelarna, innovationerna, möjligheterna. Inte utan att nämna risker och faror, men när man får höra att lärare i den svenska skolan vägrar lära sig saker om internet, när man får höra föräldrar på föräldramöten vara livrädda för vad deras barn gör på nätet utan att själva ha någon koll, när man hör människor i den gyllene medelådern deklarera att de minsann aldrig kommer att betala en räkning över nätet, då gäller det för oss som jobbar med media att reflektera över hur vi faktiskt skriver om det integrerade nätet.


29
Apr 08

What’s next in new media

I söndags satt Sofia med i panelen för What’s Next in New Media, tillsammans med Fredrik Wass aka Bison, och Joakim Jardenberg från Mindpark.

Ämnena som togs upp var bland annat mikrobloggar som journalistiskt verktyg, hur rapporterar gammelmedia om nya medier, vad tycker vi om nyhetskanalen och playrapport, och så diskuterades möjligheten att bygga en matsajt utifrån användarrecensioner och om en sådan skulle kunna få lika gott anseende som Guide Michelin.

Lyssna här.


27
Apr 08

Veckan som gick – vecka 17

Förra veckan var det Nyhetskanalen. Den här veckan körde playrapport igång sin tv-sajt. Spontant känns den betydligt mer användarvänlig än Nyhetskanalen, bättre upplägg, lätt att hitta och enkel i sin design. Inslagen spelas i Flash och man kan embedda dem på den egna sidan.

Jonas Morian tar upp utgivarskap och ansvar på bloggar med hänvisning till PO Yrsa Stenius som vill ta krafttag mot bloggare och tycker att de borde polisanmälas oftare… I en ny värld kan inte gamla normer gälla. Vi måste skapa nya. Utan att inskränka på yttrandefriheten. Det känns som om polisen har annat att ägna sig åt än att jaga bloggare som kastar paj på varandra.

Anders Mildner funderar över meddelarskyddet i en värld där alla blivit journalister. Som jag brukar säga – vi måste kasta upp alla journalistiska mantran i luften och landa dem i den nya världen så att de fungerar enligt nu och framtida rådande omständigheter.

Att IT-strategi är något som alldeles för sällan integreras i resten av versamheten är knappast något nytt för oss svenskar. Men vem kunde tro att vi var sämst i Europa?

Peter på Fleecelabs skriver som alltid intressant, denna gång om virulenta nätverk. Också SuperAnton skriver om virala looper.

Via Peter hitar jag också den här intressanta listan över olika skäl till att folk använder sociala nätverk. Bra och enkelt verktyg för den som vill bygga sociala nätverkstjänster. Inget nytt kanske, men bra att påminnas om. Intressant kanske att många ser själva möjligheten att själv göra en insats och hjälpa till som ett starkt skäl, inte mins när det gäller wikipedia.

Martin på GCI Stockholm skriver om nödvändigheten i att variera sin informationsspridning. Både för företag men också för traditionella medier. Att hitta lägen där notisen eller kanske bara en twitterrad räcker, och andra där den långa genomarbetade texten gör större nytta.

Erik Stattin på Mymarkup skriver om RSS. Om varför folk inte använder det. Tänkvärt.

Joakim Jardenberg på Mindpark, tillika initiativtagare till den svenska WordPressklubben strålade av lycka när han konstaterade att Anna Serners wordpressblogg stod emot hackarna som gav sig på TU och orsakade att alla tu.se, medievärlden, dagspress.se, tidningen i skolan och PO:s sajt låg nere under ganska lång tid.

Att bloggar börjar bli en faktor att räkna med är knappast nytt. Nu finns nya siffror som visar hur bloggläsare påverkas av bloggar när de gör sina inköp. Samtidigt som många verkar ogilla bloggreklam och anser att reklam gör att bloggaren tappar trovärdighet.

I torsdags satt Martin Jönsson i Mindparksoffan. SvD passade på att embedda Mindparkstreamingen från besöket.

IDG skriver om hur man gör en egen Wiki. Pedagogiskt och bra. Jag har dock inte hunnit testa.

Mildner skriver mycket bra om Lars Norén och lyckas använda honom och hans sätt att kommunicera som exempel på den totala motsatsen till den direktkommunikation som idag sker på internet i de sociala medierna.

Fredrik Wass har skrivit om Chris Andersons nya mantra Free. Nu ska allt bli gratis. På Bisonblog bjuder Fredrik dessutom på en intervju med Micael Dahlén som inte finns med i tidningen.

Veckans video blir playrapports egen kanalpresentation, där vi får veta att man måste betala tv-licens för att titta och att Claes Elfsberg hoppas bli mer igenkänd bland unga på stan:


25
Apr 08

Nyfiken på Elisabeth Bäck

När jag läser Elisabeth Bäcks blogg blir jag både glad och nyfiken. Glad för att hon verkar ha insett vikten av relationer till läsare och transparens, och nyfiken såklart på hur hon resonerar kring det och andra saker som har med gammelmedias framtid att göra. Så jag skickade en hög frågor till henne som har varit snäll och svarat på.

Så tillåt mig presentera VLT:s huvudredakör Elisabeth Bäck om bloggar och “nya” medier:

Hur länge har du bloggat?

- Jag började för en månad sedan.

Läser du själv bloggar, i så fall vilka?

- Nej inte mycket. Blir en del läsning av Micke Nestius blogg på city.se, Thomas Matssons på expressens.se och så brukar jag kolla av en av våra egna bloggare, småbarnsmamman och journalisten Karin Jährestens blogg på vlt.se.

Vad säger dina medarbetare, läser de din blogg?

- Ja, de läser. De tycker nog det är bra att snabbt få veta hur jag resonerar i olika frågor. Och så tror jag att de tycker det är roligt att läsa om sig själva.

Tar inte bloggandet mycket tid från annat?

- Ibland kanske, men inte så mycket. Jag tycker faktiskt att det hjälper mig att reda upp tankarna. Det är bara min man som tycker att jag borde blogga mindre. Han är rädd för att jag arbetar för mycket.

Kommentarerna i bloggen, är de inspirerande eller besvärliga?

- Mest inspirerande. Jag är van att få mycket synpunkter från läsarna. Mitt mobilnummer står i tidningen. När kommentarerna blir personliga (och det är tack och lov inte så ofta) så känns det inte riktigt lika bra.

Skulle du rekommendera andra chefredaktörer att blogga?

- Ja, jag tycker att det visar att vi är öppna, vill ha kontakt och är lätta att få tag på.

Vad betyder ordet transparens för dig?

- Öppenhet. Klarhet.

Är transparens viktig för medieföretagen, i så fall varför?

- Om jag i ordet lägger att vi ska vara öppna, mottagliga, bringa klarhet, så är det viktigt för oss.

Hur långt kan man gå när det gäller läsarmedverkan?

- Väldigt långt. Bra att vi har många öron och ögon där ute som hjälper oss att hålla koll på vad som händer. Dessutom har läsarna ofta mycket mer specialkunskap än vad vi själva har. Läsarna kan hjälpa oss, informera oss osv. Det har vi inte använt oss av så mycket än, men det kommer.

Hur påverkar det nya medieklimatet journalistiken?

VLT och framför allt vlt.se blir navet i samhället. En arena för många att tycka, tänka och hjälpa till. Vi kan hjälpa läsare att medverka, vi kan tekniskt visa dem hur de ska göra, vi åker runt och tar på oss rollen att vara hjälparen, så de kan bli delaktiga, diskutera och ta del av allt det som finns i samhället. Men det ställer också krav på oss så att vi kompletterar det läsarna ger oss. Vi får inte tappa i kvalité. Vi ska fortsätta granska osv.

Tror du att papperstidningen har en framtid?

- Ibland gör jag det, ibland inte lika mycket. Just nu tror jag att det på sikt blir mer och mer en tidning för 45+. Men helt klart kommer papperstidningen att vara kvar. Men den behöver kompletteras med andra kanaler.

Du skriver i din blogg att VLT:s medarbetare ska profilera sig och bygga relationer, kan du utveckla det?

- Vi ska vara tillgängliga. Vara ute mycket. Träffa folk. Bry oss. Vara ödmjuka.

Du sitter också i TU:s styrelse, hur går snacket där om bloggar och sociala medier?

- Vi snackar inte så mycket om bloggar. Men vi pratar nya kanaler. Och hur människor använder nya kanaler. Och att vi måste finans där. Det finns projekt inom TU för mobilt, för e-papper osv. Själv sitter jag med i en styrgrupp för TU tillsatta för projektet Unga vuxna, som ska sprida kunskap om medievanor hos yngre, hitta spännande projekt att förmedla vidare om sådant som görs inom mediehusen för att nå unga läsare osv. och där snackar vi om sociala medier.

Sist en fråga utifrån VLT:s ställningstagande i sjukskörskekonflikten som jag skrivit om här. Nämligen frågan om den objektive journalisten, om den finns, om det är möjligt att ställning och ändå vara objektiv?

- Har den objektiva journalisten någonsin funnits? Alla har vi ju en ”ryggsäck” med oss som påverkar hur vi tänder på olika grejer, hur vi samlar in fakta, hur vi värderar och publicerar. Det som är viktigt, och så måste fortsätta att vara, är att vi så långt det överhuvudtaget är möjligt söker objektivheten, försöker beskriva nyheter och företeelser från olika håll, låter olika personer komma tilltals, alltid ge möjlighet till kommentar osv.

– När det gäller sjuksköterskorna så har vi (i detta fall nyhetscheferna och jag) sagt att vi stödjer syrrornas lönekamp. Vi har gett mycket utrymme åt den på nyhetsplats och vi har upplåtit en blogg för dem. Men självfallet är det ju så att vi avser bevaka konflikten opartiskt, låta alla komma till tals och spegla bägge sidors ståndpunkter. Vad som är rimlig lön och och lönen ska vara x eller y kronor – och vad samhällsekonomin tål, det lägger vi oss inte i, det avgör parterna själv. Vi ska självfallet sköta rapporteringen balanserat och ej styras av någondera sida. Journalisten som bevakat sjuksköterskekonflikten ska vara obejktiv så långt det är möjligt. Den enskilde journalisten får INTE ta personlig ställning för eller emot något när han skriver i en nyhetstext.



24
Apr 08

Uppluckrade publiceringsprinciper

När man diskuterar interaktivitet och sociala medier med chefer och kollegor i mediehusen är det två ord som är ständigt återkommande. Upphovsrätt och utgivaransvar. Vad gäller upphovsrätten handlar det om enligt tidningsutgivarna journalisternas ovilja att släppa på upphovsrätten, vilket försvårar utvecklingen av de nya medierna och spridning av material på nätet. I frågan om utgivaransvaret är det ett ständigt argument för att hålla dörren stängd för läsarmedverkan och frågan kommer också upp när man pratar om exempelvis Bambuser och andra typer av flöden på internet som inte är möjliga att kontrollera i förväg.

Det här är två frågor som måste lösas. Lagar som skrevs för ett helt annat klimat fungerar inte längre i det nya. Men hur reviderar man dem, utan att ta bort effekten? Upphovsrätten handlar ju i grunden om skydd för upphovsrättsinnehavaren och möjlighet att ha kontroll över sitt material, frågan är om det är något att sträva efter i dagsläget eller om det går att behålla skyddet för vissa typer av material utan att försvåra utvecklingen i virala nätverk. Vad ska journalistik kosta, vem ska betala? På ett internet där ingen kan kontrollera spridningen av materialet är nya former för detta absolut nödvändiga.

Vad gäller ansvarig utgivarrollen så är den formulerad utifrån gamla traditioner där man tryckte en tidning och redaktören hade koll på i stort sett hela materialet innan det gick i tryck, något som idag är en omöjlighet med ständiga deadlines och realtidspublicering i flera olika kanaler.

När det är möjligt för i stort sett vem som helst att genom ett knapptryck nå ut med ett budskap till miljontals användare över hela världen, vem ska då bära ansvaret? Är det så att rollen som ansvarig utgivare är förlegad? Borde inte ansvaret i högre grad vila på de enskilda producenterna av material? I dagsläget litar chefredaktören på sina medarbetare, annars skulle systemet inte fungera. Och visst är det skillnad på att lita på en utbildad journalist och på en rättshaverist som kommenterar artiklar, men det är ju just det – har inte rättshaveristen rätt att uttrycka sig, och varför ska det vara chefredaktörens ansvar?

Webb 3.0 ska handla om individen. Individen väljer, individen skapar sina egna kanaler, sitt eget flöde och skapar sin egen webb. Är det då inte rimligt att mer ansvar ska läggas på individen också för publicering?

Är det åtminstone inte rimligt att insändarskribenter och debattörer och personer som kommenterar artiklar själva ska ta ansvar för det skrivna? Det finns en rädsla hos många redaktörer som hämmar debatten idag, som bromsar utvecklingen, precis så som redaktörerna hävdar att journalisternas upphovsrättskamp hämmar spridningen av material.

Nu handlar det om att dela. Dela kunskap, dela information, sprida och ge bort gratis. Att ge bort saker anses av vissa till och med vara enda möjligheten att faktiskt kunna sälja. Journalisterna och utgivarna måste en gång för alla ta den här diskussionen och skapa en ny gemensam strategi för att hantera materialet i de nya kanalerna, alla som värnar det massmedia faktiskt gör – nämligen producerar journalistik – måste engagera sig i framtiden och våga prova nya grepp. Stryk ett streck över allt gammalt groll om upphovsrätten och samlas kring de förutsättningar som råder idag, för att gemensamt verka för bevarandet av kvalitativ journalstik i mediabruset.

Upphovsrätten är inte längre en strid mellan utgivare och journalister om vem som ska få betalt, för det mesta är gratis. Den är heller inte en strid om kontroll över materialet, för ingen har den kontrollen idag.

Det handlar också om att släppa in. Ge bort, men också att ta emot. Och vems är då ansvaret för det som tas emot? Var går gränsen för vad som är ansvarig utgivares ansvar och vad som är individens ansvar? Är kanske rollen som ansvarig utgivare helt ute på webben? Det här måste diskuteras, här måste finnas en total öppenhet och en insikt om att Molnet förändrar allt och att gamla sanningar inte nödvändigtvis behöver vara värda ett dugg.

Jag förespråkar absolut inte ett anarkistiskt medielandskap. Tvärtom. För om inte mediehusen, journalisterna och chefredaktörerna tar tag i de här frågorna och skapar nya gemensamma strategier och principer, i syfte att värna den goda journalistiken, så blir det snart total anarki tills självsaneringen gjort sitt. Men varför vänta på det, när vi har alla möjligheter att själva vara med och sätta agendan?