Det är helt nytt för journalisterna. Också.

Hos Vassa Eggen hittar jag den här listan, som han i sin tur hittat hos Press Gazette.

Den är en utmärkt sammanfattning över de förändringar som journalistiken just nu går igenom, medvetet och omedvetet, och jag kan inte låta bli att kommentera den.

1. Från föreläsning till konversation.

Det här älskar jag! Journalisten predikar inte längre. Kan inte längre skriva folk saker på näsan, sitter inte inne med den enda sanningen. (som om h*n någonsin gjort det…)

Som journalist vill i varje fall jag kommunicera. Ingenting ger en sådan kick som när man skrivit något som engagerar och genererar brev, samtal, kommentarer från läsare. Om man snappar upp dem och inleder konversation bygger man också ett kontaktnät som genererar tips och ny kunskap.

2. Amatörerna allt fler

Det här är en känslig punkt. Journalister är måna om sitt skrå. Samtidigt måste man ställa sig frågan: Vad är en “riktig” journalist? Själv är jag autodidakt, liksom många av mina kollegor, kanske framförallt i den äldre generationen. Ändå skulle jag inte vilja säga att vem som helst kan bli journalist, bara sådär. Jag tror det finns en viktig distinktion mellan journalistik och information. Å andra sidan är det många journalister idag som jobbar i första hand med just information, då tiden eller resurserna inte alltid räcker till att utöva granskande journalistik. Med fler amatörer på arenan, som exempelvis Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehandas läsarreportrar, hoppas jag att de riktiga journalisterna ska ges tid och utrymme att göra med genomarbetade knäck, då amatörerna får stå för informationen om att det varit Pimpeltävling i Sidensjö. Jag har hört reportrar just från nämnda tidningar se sådana fördelar. Samtidigt som läsarreportrarna kan komma med tips som förtjänar en djupare titt och då delegeras till en “riktig” journalist.

3. Alla är en tidningsutdelare
Distribution brukade inte vara journalistens bekymmer. Det är det nu på webben.

Fast å andra sidan – vad är egentligen skillnaden mellan att skicka en artikel till redigeringen genom ett knapptryck, och på att skicka ut den på nätet?

Faran kan möjligen vara att att det inte förekommer mellanhänder. Och det tycker jag är vanskligt. Även om korrektur knappt existerar längre finns på tidningen åtminstone en redigerare som förhoppningsvis läser texten och upptäcker om något är på tok. Så inte när artiklarna skickas ut direkt till webben. Ett problem som jag inte har någon lösning på, och som ställer något högre krav på den enskilde reportern. Vilket å andra sidan kan vara något bra.

4. Mätbarhet
Allt går att mäta: trafik, mest länkade och mest kommenterade.

Ett fenomen som bjudit på många överraskningar, i form av att de artiklar man slarvar ihop och själv upplever som utfyllnad visar sig vara riktigt heta potatisar bland läsarna. Samtidigt som de genomarbetade grejerna som man hoppas få stor respons och genomslag på visar sig uppenbarligen inte lika intressanta för läsarna.

Det kan ses som ett hot mot den oberoende journalistiken, när det mesta handlar om siffror och lönsamhet. För fortfarande finns ett behov av genomarbetade grejer som kanske få läser men som är desto viktigare att någon skriver om, än den där katten i trädet som fyra personer i grannskapet redan bloggat om…

5. Hyperlokalt och internationellt
Det hypernära innehållet engagerar, samtidigt som många surfar på nyhetssidor utanför det egna landet.

Hyperlokalt har jag skrivit om här. Också exemplet Nära från Ångermanland hör hemma i den hyperlokala sfären. Och jag tror att det är framtiden. Det globala, internationella, får andra stå för. Knäckfrågan för de svenska massmedierna är snarare att hitta det hyperlokala som funkar, eftersom vi ändå aldrig kan bli bäst på det globala.

6. Multimedia

Print, webb, radio, teve. På min arbetsplats gör vi alltihop. Fast lyckligtvis inte samtidigt. För det ska erkännas att det inte blir lika bra. Den fotograf som ska ta stillbilder och samtidigt filma en händelsenyhet hamnar ofta i dilemmat: Ska jag filma det här nu och vänta med stillbilden till tidningen, med risk att allt hinner lägga sig och jag inte får den? Eller börja med stillbilden? Koncentrationen blir inte på topp. Inte heller jag som reporter känner mig helt tillfreds med att först göra intervju för tidning för att sedan ställa ungefär samma frågor fast i en annan form till radioinslaget. Inte sällan får man sämre svar andra gången också. Ibland kan det vara så enkelt som att man har en text i huvudet och helt enkelt inte har engagemang över för det där radioinslaget, eller tvärtom, lite beroende på vad det är för typ av jobb man gör. Och så teve på det. Först en kortare snabb text till webben och sedan en längre till papperstidningen. Det är merjobb, utan tvekan. Det har visat sig fungera, men det är inte för inte som det sägs att texterna innehåller fler slarvfel. Det är en viss stress i att först komma ut med saker på nätet, och ja, det slarvas ibland med källkritiken av den anledningen.

7. Really Simple Syndication
Eller mer känd under förkortningen RSS, som skapat prenumeration.

Hittills har RSS nog mer förändrat konsumenternas situation än journalisternas. Det skulle kunna vara en utmärkt källa till research och information också för journalister som jag tror tyvärr används i mycket liten utsträckning. Kan också ha att göra med tidspress, men det finns ju ingen som tvingar en att läsa allt som hamnar i rss-läsaren. Alltså: RSS är ett verktyg som borde användas mer, och sannolikt kommer att göra det, frågan är hur lång tid det tar. Journalister är som bekant när det gäller vissa saker relativt konservativa. För att uttrycka mig diplomatiskt.

8. Kartor
– se bara SvD:s nya Stockholmskartan

Det här ser jag som en del i det hyperlokala.

9. Databaser

De finns. Men är fortfarande alldeles för svåråtkomliga. Öppna arkiven, både tidningarnas egna och alla andra…

10. Ett klick bort
Det går att länka till mer material än det går att publicera.

Också en personlig favorit, som borde vara regel och inte undantag. Jag vill sprida information. Jag vill ge mina läsare/lyssnare en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning, och därmed ser jag stora möjligheter med länkar. Länkar till egna källor, länkar till andra medier som behandlar samma ämne, länkar till myndigheter, företag, bloggar, organisationer. Länkar som ger läsaren möjlighet att fördjupa sig hur mycket eller lite den vill. En fantastisk möjlighet att berätta mer än vad som får plats i en artikel som får max 2400 tecken och lätt ger en känsla av ytlighet.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!