Ett medialt Googletänkande någon?

När jag skrev en postning på Researcher om hur bloggar och böcker kan nyttja tänkandet från Web 2.0-tjänster och fr a då Googles tänkande hur man utvecklar en tjänst så funderade jag på hur medierna skulle kunna applicera det tänkandet.

Kort går mitt tänkande ut på att Google och många andra web 2.0 tjänster vänder på steken och erbjuder dels en produkt som är under utveckling vilket gör användaren till medskapare även om det bara handlar om en upplevelse av att allt alltid är i betastadiet. Och att man istället för att sälja produkten och slänga med lite gratis fringisar (om du köpt produkten) erbjuder en funktionellt limiterad gratisversion som är fullt användbar men där användaren kan köpa sig en mer exklusiv produkt med utökad funktionalitet och en addition på känslan av att vara en av företagets utvecklare och kompisar.

Det här tänkandet är också kopplat till min postning om varför journalisterna inte öppnar upp sina texter för sina läsare – att ge möjligheten att vara medskapare och låta texten utvecklas över tid.

Jag tror, till skillnad mot andra, att det är möjligt att göra som Aftonbladet gjort med sin Plus-tjänst; eller som många andra mer kvalitetsinriktade nyhetstidningar valt att göra. Att erbjuda extra exklusiva tjänster för betalande läsare – där det handlar om fördjupning och exklusivt material. Tyvärr väljer Aftonbladet ett mer kvantitativt och icke-exklusivt material vilket gör att hela idén om att känna sig “utvald” (trots att man själv betalar för det) går om intet.

Jag tror att vägen att gå är att erbjuda pro-tjänster som inte bygger på nyheterna utan på kunskap, möjligheten att få hjälp med saker (ex.vis bantning etc.) – helt enkelt att skapa tjänster där det också finns incitament till att vara delvis användargenererade. Eller att erbjuda hög kvalitet på fördjupningarna av nyheterna, och gärna göra dem mer sociala genom att använda wikifunktionalitet. Då skapar man ett Google även inom de traditionella medierna. Man gör visserligen en fullkomlig logisk saltmortal genom att ta betalt för att låta användarna göra jobbet. Och de kommer att göra det eftersom människan vill vara duktig och visa det.

/Niclas Strandh

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(0%) (0%) (0%) (0%)
0 buttar
  • http://www.st.nu/blogg/tidningsliv Svenåke

    Idén är ju lika lysande som den borde vara självklar för de flesta nyhetsmedier. Det borde vara nästa steg, efter medborgarreportrar, läsarbilder och läsarvideos.
    MEN … tyvärr jobbar vi i en konservativ bransch där även unga journaliststudenter indoktrineras med att det krävs en massa högskole- eller universitetspoäng för att kunna skriva så folk förstår.
    Missförstå mig inte. Självklart är utbildning på olika nivåer absolut nödvändigt i vårt komplexa samhälle. Men att därför sätta sig på allt för höga hästar kan göra fallet dessto större.
    Jag inbillade mig för 20 år sedan när jag började jobba med utvecklingsfrågor att konservatismen var en generationsfråga.
    Ack vad jag bedrog mig!
    Där kom den ena journalistkullen efter den andra, med samma konservativa grundsyn. Detta samtidigt som teknikutvecklingen gick i sirap, därför att det var teknikerna som fick styra utveckligen och inte affärssutvecklarna.
    Naturligtvis långt ifrån alla, men det fanns en röd tråd.
    Se även min artikel “Tidningsdrakarna törnrosasömn”.

    Ett litet hopp har dock tänts den senaste tiden. Kanske är det insikten om ständigt sjunkande upplagor som väckt folket vid tangentborden.
    På den egna arbetsplatsen sker just nu ett spännande förvandlingstrick. Det är lite “hela havet stormar” över processen som ska leda fram till ett helt nytt arbetssätt.
    Nytänkandet har redan medfört att multimediareportar är en verklighet. Men frågan kvarstår: Vågar vi släppa läsarna ännu längre in på livet?
    Inte bara i fokusgrupper och som gästtyckare på redaktionsmötena, utan i verkliga livet i skrivprocessen.
    Eller ska vi än en gång få höra, “Nej tyvärr det går inte”.
    För tidningarnas överlevnad och för mediernas utveckling hoppas jag att det inte blir så.

    Jag håller med, det ska bli spännande att se vilken tidning som kommer först. Eller om det istället kommer någon ny aktör som kapitaliserar på denna idé.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    Men Svenåke – vad tror du om min idé att släppa in läsarna på möten, och att diskutera nyheterna under processen?
    Sedan finns det ju i teorin redan nu möjlighet för läsare att komplettera och tycka om det som är färdigt, även om det finns utrymme för att utveckla och ta tillvara det bättre.

    Jag tror ju också på att lägga ut sitt källmaterial på nätet, så att läsaren själv kan göra en bedömning av relevans/objektivitet i texterna.

  • http://mindpark.se/ Joakim Jardenberg

    Jag är kanske en av de som argumenterat hårdast mot aftonbladets plustjänst och det tänker jag fortsätta göra. Men märk väl, jag brukar också framhålla just viktklubb (tillsammans med tex WoW) som exempel på att det går att ta betalt på nätet. Nyckeln, som du också berör, är just “tjänster”! Men det är en helt annan sak än nyheter och till och med något helt annat än fördjupade nyheter. För extremt smala målgrupper kan det också funka (tex de traditionella peer review magasinen för medicinsk forskning) även om jag tror att klockan tickar där också – men för breda nyheter kommer det aldrig att funka. Spelar ingen roll hur djupt det blir. Tyvärr…

  • http://mindpark.se/ Joakim Jardenberg

    @Sofia: Det finns de som går före på området. Kolla in spokesmanreview.com. Relativt liten tidning i WA som har “news is a conversation” som ett stridsrop. De har tagit många steg mot en öppen redaktion på riktigt.

    @Svenåke: och det största problemet med våra nykläckta journaliststudenter är ju att de inte precis fått sin skolning av de mest progressiva lärarna. Det utbildningsväsen vi har på området cementerar ju det gamla istället för att omfamna det nya.

  • http://deepedition.com Niclas

    @Jocke: Jo, jag vet. Men om man tittar på fördjupning så skulle det kunna handla om öppning av djuparkiv, filtreringar av smart vidaresökning osv. Nej, det skulle självklart inte vara en jättebra affär men som möjlighet – egentligen utan några större insatser personellt – för att öka sin kredd som tidning så tror jag det skulle ge en hel del. Kanske.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    @Jocke: Jo vi har pratat om Spokane förr, och hoppas få testa en del av vad de gör. Tänkte att det är ett sätt att använda Bambuser också.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    Rent allmänt om Aftonbladet Plus: Jag tror att det är endast av ondo att exempelvis lägga krönikörer i plustjänsterna, de som annars faktiskt drar folk till sidan , men som få vill betala för eftersom det vimlar av åsiktsmaskiner på nätet som är alldeles gratis. Det är väl så att just åsikter/krönikor är sådant som lockar och även uppmuntrar till interaktivitet och får människor att känna sig som “kompis” med tidningen.
    Så när det gäller Plustjänsterna håller jag nog med Jardenberg om att det kan funka för tjänster som Viktklubb, men knappast för redaktionellt material.

  • http://www.st.nu/blogg/tidningsliv Svenåke

    Läst just på http://www.medivarden.se att nya Stockholm City är på väg åt det här hållet. De ska länka läsarkommentarer vidare till experter som får vidareförädla innehållet. Inte direkt det vi tänkte men en liten bit på väg.

    Jodå, vi har sneglat på Spokane så länge så man blir alldeles sne i ögonen. Snart dags för lite action:
    • Bambuser från redaktions- och morgonmöten.
    • Samtidigt läsarkommentarer via chat och e-post.
    • Länka artiklarna till källmaterialet, gärna plus en kommentar om skrivprocessen.
    • “Remissrunda”. Alla som bidragit får läsa artikeln innan den publiceras och kan komma med kompletteringar. (Här finns ju risk för missbruk, att någon stjäl texten och lägger ut den någon annanstans. Det kan lösas genom att man skapar någon sorts medarbetarpool/vip-rum som öppnar för denna access.)

  • http://mindpark.se Joakim Jardenberg

    @Niclas: Åhhh, öppna arkiven. Min äldsta käpphäst. Men inte som en betal-lösning, helt enkelt som en kvalitetshöjare och som en google-flirt. Vi missar massor med pengar (läs: sidvisingar) varje dag på material som ligger och samlar damm på en bortglömd hårddisk i ett arkiv.

  • http://fyranyanser.se Anton

    Två saker:

    Inga medieföretag, dvs innehållsproducenter, kommer kunna tjäna pengar om de inte vågar öppna upp sig i framtiden. Redan idag kommer 30-50% av mediesajternas trafik från Google och andra sökmotorer (liksom inlänkande bloggar m.m.). I framtiden, när journalisterna lärt sig sätta rubriker som även Google förstår sig på, kommer denna andel troligtvis stå för över 70-80%. För oss som bloggat ett tag och som dessutom jobbat lite med sökmarknadsföring är detta redan sanning. I UK har medieföretagen anställt sökredaktörer av denna anldening och det är bara en tidsfråga innan Plus-tjänsterna försvinner. Innehåll ska vara gratis.

    Det är dock skillnad på innehåll och tjänster. Traditionella medieaktörer är riktigt duktiga på att producera innehåll men desto sämre att erbjuda bra webbtjänster (användargenererat eller ej, de är dåliga på både ock).

    Webbtjänster kräver dock också en affärsmodell á la vara gratis. Flickr, Microsoft Office (ja, snart är allt online), Tappa.se och Aftonbladets viktklubb är sådana tjänster som idag fungerar bra att ta betalt för eftersom de är ledande och ingen byggt en tillräckligt stark gratisvariant (eller haft musklerna att lyckas marknadsföra). Nu lanserade jag tillsammans med vänner för ett par veckor sedan Promenix.se, helt gratis, som alternativ till tappa.se. Gör vi det bara tillräckligt bra kommer såklart folk att vända sig till oss i framtiden, inte tappa.se. Likaså med Aftonbladets viktklubb. När gratisalternativet kommer som fyller samma behov, ja då finns det inte så mycket att komma med för betalvarianten. Se bara Lunarstorm, de gjorde sig gratis försent.

    Affärsmodeller är dock intressant. För vem säger att allt som är gratis på internet är annonsfinansierat? Det är inte sant. Omkringförsäljning, donationer och samarbeten är alla affärsmodeller som visat sig fungera mycket bra.