February, 2008


25
Feb 08

Credd till Svenskan

Lagom till sjösättningen av den här bloggen har Svenska Dagbladet varit i blåsväder.

Detta då sajten plockade bort två twinglylänkar, från bloggarna Blogge Bloggelito och Oscar Swartz.

Vad som skiljer den här striden från många andra liknande är att Svenskan efter påtryckningar backat, och lagt in länkarna igen. Dessutom har Bo Hedin, vd och chefredaktör för SvD.se , skrivit en offentlig avbön i sin blogg, där han även meddelar att reglerna för moderering av twingly-länkning ska ses över.

Det är verkligen cred att ändra fattat beslut, erkänna sig ha haft fel, och ta till sig av kritik.

Vi ställde några frågor direkt till Bo Hedin då hans blogginlägg lämnade en del övrigt att önska, och även på dem svarade han föredömligt snabbt.

Hur fungerar censuren av svenskans twinglylänkar, dvs på vilken basis kontrolleras de, och hur går det till rent praktiskt?
Jag vill inte kalla det censur, det handlar om moderering. Vi har ett antal moderatorer som granskar dels kommenteringen på vår sajt, dels Twingly-länkarna. Av naturliga skäl läser de inte alla länkade bloggar, där fungerar modereringen till stora delar via tips/anmälan från läsarna.

Hur motiverades borttagandet av länkarna i helgen?
Känsligt ämne, namns nämnande, tveksamma vidarelänkningar.

Vad fick er att ändra beslutet?
Vår princip att vara ytterst restriktiva med att ta bort Twingly-länkar. I de här fallen hade vi blivit mer restriktiva än våra principer säger. Modererandet är en svår balansgång.

Hur ser du i största allmänhet på bloggosfären i relation till de traditionella tidningarna, upplever du den som ett hot eller en tillgång?
Självklart en mycket stor tillgång. Det är ju därför som vi Twinglylänkar – trots de problem, risker, arbete och svårigheter detta innebär.

Du skriver om censur av er debatt, men när det gäller bloggar har du ju inget utgivaransvar, är det då överhuvudtaget motiverat att censurera länkar? Har inte läsarna i demokratins namn rätt att ta del även av “stötande åsikter”, och har inte också personer med “stötande åsikter” rätt att yttra sig?
Jo det kan man säga, men SvD har ingen skyldighet att länka till dem. Bloggarna får ju yttra sig på sina bloggar. Där har ju respektive skribent det fulla ansvaret för vad som publiceras. När det gäller det som skrivs på våra kommentarer på SvD.se är det annorlunda – där har jag ett utgivaransvar enligt grundlagen, med allt som det innebär.

Hedin är ett föredöme som mediechef. Han lyssnar på argument. Har erkänner att han har fel. Han svarar på frågor, och han håller dörren öppen för vidare diskussion. Även om hans svar kändes ganska standardiserade och släta. Men samtal pågår. Allt annat är sämre.

Andra bloggar som skrivit om twinglycensuren: Opassande, Peter Karlberg, (som är glad över Hedins beslut) Svensson, (som försvarar censuren).


25
Feb 08

Landslide

Ingenting är nytt. I många år har det rört på sig, under ytan.

Nu kommer jordskredet. Det rör sig med accelererande hastighet.

Reklamkartan skrivs om, och förra året satsades för första gången mer pengar på internetreklam än dito teve.

Tidningsupplagorna rasar.

Medieägarna sliter sitt hår för att hitta nya sätt att tjäna pengar.

Ingen vet hur konjunkturerna kommer att utveckla sig. Det vi vet är att internet håller på att förändra folks medievanor. I grunden. Och med det de traditionella mediehusens möjligheter att tjäna pengar.

Mediehistoria skrivs mitt framför ögonen på oss. På bloggar, på digitala sociala arenor, på Facebook, Twitter, del.icio.us, YouTube, MySpace, Dopplr, Bambuser

Och de allra flesta är med i historieskrivningen utan att veta om det.

Genom att säga upp tidningsprenumerationen, genom att börja blogga, genom att läsa tidningar och diskutera på nätet, genom att börja umgås med gamla bekanta på facebook. Så tar användaren makten över ordet. Och därmed makten över tanken.

Reklambranschen har börjat att fatta det. Den inser mer och mer att de sociala medierna är en utmärkt möjlighet att nå rätt målgrupp.

Men alldeles för många snörper på munnen och fortsätter hävda att de sociala medierna bara är trams och flams. I tidningarnas styrelserum diskuteras fortfarande hur pappersupplagan ska öka eller i vart fall bevaras, och bloggarna ses som paria, som på sin höjd släpps in i särskilt avsedda lekhagar och inte tas på tillräckligt stort allvar.

Allt som legat under ytan och bubblat vill upp nu. Komma ut. De sociala medierna har visat sig vara en kraft att räkna med. En kraft som måste tas på allvar. En kraft som i samspel med de traditionella medierna kan skapa ett dynamiskt medielandskap.

Människor har alltid varit rädda för förändring. Inget nytt under solen. Mediemogulerna sitter och darrar när de inser att den tredje makten håller på att tas ifrån dem. En del har förstått men inte riktigt hängt med. Andra väntar för att se vad som ska hända. Men det är inte tid att vänta: det är tid att vara med, att vara en del av utvecklingen. Utvecklingen tar inga steg – den tar känguruhopp. Den som inte deltar nu kommer få svårt att hänga med sen.

Varje ivrare av yttrandefrihet och tryckfrihet, varje vän av demokrati i praktiken och inte bara i teorin, borde välkomna det nya landskapet. De gamla medierna kommer att tvingas hitta vägar att möta och samarbeta med de nya medierna. Samarbete med läsaren. Ömsesidighet med användaren.

Om detta ska den här bloggen handla. Om möten och krockar mellan nytt och gammalt. Om förändring. Vi vill vara med när det händer, där det händer. Och vill att du är med. Ge oss exempel, berätta vad som händer, dela med dig av dina erfarenheter. Vi kommer att ge exempel på hur gammelmedia ställer sig i motvind istället för att följa medvinden. Vi ska visa bra exempel på hur jordskredet ska bemötas.

För det kan inte stoppas.