February, 2008


28
Feb 08

Att lyssna på läsarna

Ett bra exempel på hur tidningar och andra gammelmedia kan ta tillvara sina läsare och släppa in dem på arenan är Sydsvenskans Redesign.

“Därför provar vi något nytt: Att göra hela arbetet inför öppen ridå. Här ska vi berätta om alla tankar, bra och mindre bra, och bjuder in dig som läsare att arbeta tillsammans med oss.”

“För just nu handlar det om att vi på Sydsvenskan.se ska lyssna – inte tycka (åtminstone inte så det hörs alltför mycket). “

I like! I fallet redesign handlar det om hur den nya sajten ska byggas. Men metoden, att blogga och berätta vad man gör, och att lyssna mer än tala, kan användas på fler områden, är min absoluta övertygelse.

Jag önskar Sydsvenskan lycka till med projektet, och ser fram emot att få se resultatet.

Och så en uppmaning till er som läser bloggen – vi vill ha fler exempel på samarbete mellan gammelmedierna och deras användare, och exempel på motsatsen. Berätta vad som händer i medievärlden i Sverige, för utan tvekan händer det otroligt mycket spännande saker, och fort går det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


27
Feb 08

Vem granskar granskarna?

Diskussionen är inte ny, den har funnits nästan jämt. Den om vem som granskar den tredje makten.

Många journalister ser sitt yrkesval som ett kall. På uppdrag av allmänheten ska makten granskas. Politiken, rättsväsendet och näringslivet.

Och i och med detta har medierna haft makt. Makt att välja vad som ska lyftas fram i ljuset, makt att påverka, och makt att förändra.

Men vem granskar medierna? Vem granskar pressen? För medierna är rent ut sagt urkassa på att granska sig själva, och varandra. Alla känner alla i branschen och man vill inte stöta sig med sina kollegor, eller potentiella blivande partners/kollegor. Han på teve är gift med hon på tidningen som ligger med killen som jobbar på radiokanalen vägg i vägg. Och hans kollega i sin tur bor med hon som redigerar tidningen som ligger med chefen på gratistidningen.

Så alla vet. Alla vet vilka skandaler de andra medierna skakas av i det tysta. Alla vet, men ingen säger något.

Medierna har länge gått fria från någon djupare granskning. Och det är inte till vår fördel. Inte alls.

I takt med mer medvetna konsumenter, i takt med att information finns att hämta i så många fler kanaler än via morgontidningen, blir tidningsläsarna mer kritiska, och förtroendet för pressen sjunker som en sten, inte minst när de själva väljer att lägga locket på.

Journalister värnar tryckfrihet, yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. Vi vill veta allt. Och gärna berätta allt. Vi surar och blir förbannade när anställda tystas av sina chefer, vi älskar att få avslöja skandaler om fackpampar och lusläsa politikers deklarationer. Vi anser oss ha rätt att – i demokratins namn – få veta allt, få komma in överallt, få läsa alla papper som finns.

Och så ska det vara. Så vill jag att det ska fortsätta vara.

Men då måste också journalisterna leva som de lär.

Medierna måste låta sig granskas. Och just nu görs det bäst av medieanvändarna. Läsarna, tittarna. Via kommentarer på våra webbsajter och i egna bloggar. Genom att ifrågasätta, och ibland tillföra fakta som missats.

Om saker och ting inte står rätt till på våra arbetsplatser bör vi precis som vi begär att andra ska göra – berätta! Om vi har gjort fel bör vi som vi kräver att andra ska göra – erkänna, backa, ändra. Vi måste öppna dörrarna och berätta vad vi gör, hur och varför, och vi måste låta våra läsare granska oss, genom att ge dem tillgång till våra arbetssätt, grunderna på vilka vi fattar beslut och genom att visa respekt.

Att höra en chefredaktör eller vd för ett större medieföretag säga “Inga kommentarer” är inget annat än riktigt pinsamt. Att journalister inte vågar svara på frågor är inget annat än ett tecken på att medierna inte lever som de lär.

Självklart finns en rädsla. En rädsla för att avslöjas, stå med byxorna nere, och en rädsla för att förlora makten. Men den rädslan är överdriven. Makt bör inte vara ett mål för en journalist. Däremot bör demokrati och upplysning, och fri debatt vara det. Och hög trovärdighet och kvalitetsjournalistik. Genom att låta våra läsare/tittare/lyssnare granska oss, genom att kommunicera, genom att ta bloggar och bloggkommentarer på allvar, genom att lyssna på kritik och ta till oss den, höjer vi kvaliteten på våra produkter. Vi kan behöva ruskas om lite. Kanske ställa oss själva frågan om varför och hur. För det går slentrian också i journalistiken. Vi gör som vi alltid har gjort bara för att.

Mediekonsumenters deltagande i medierna, på de nya plattformar som finns, vare sig det sker på massmediernas egna sajter eller i fristående forum/bloggar, är en resurs, en tillgång som bör tas tillvara.

Och varje sann journalist bör jubla över den förstärkning av demokratin som de nya sociala medierna bidrar till.

Det är litegrann som att vara förälder när plötsligt ens barn talar om för en hur man egentligen uppför sig. Eller helt enkelt härmar och man inser att det där icke önskvärda beteendet faktiskt kommer från en själv. Och man inser att man har en liten granskare. En klok förälder lyssnar på sitt barn. Det är nämligen utvecklande. En klok förälder erkänner när den gjort fel. Annars lär sig ju barnet att “felet” var rätt.

En klok journalist lyssnar på sina “brukare”. Det skapar också utveckling. Och en klok journalist erkänner när den gjort fel. Det ökar trovärdigheten.


26
Feb 08

Kommentarer är grunden

En av de mest rudimentära adaptionerna av interaktivitet och sociala medier inom vad vi kallar gammelmedia är kommentarer till artiklar. Det är dock problematiskt för många redaktörer och även för de skrivande journalisterna. Det finns egentligen tre problem:

  1. Det juridiska ansvaret
    Chefredaktör/ansvarig utgivare än juridiskt ansvarig för vad som publiceras, vilket innebär att kommentarerna innebär en klart ökad risk för att något som kan få en ansvarig utgivare fälld för att ha publicerat sådant som inte går under tryckfrihetslagstiftningen.
  2. Sanningshalten
    Ett problem som många fört fram genom åren är att kommentatorer kan påstå vad som helst utan att ha någon faktagrund. Det är sant och en alltför vildvuxen kommentarsflora kan innebära att kommentarerna i sig underminerar varumärket och trovärdigheten hos publikationen.
  3. Maktförskjutningen/-försvagningen
    Genom att tillåta en direkt transparens mot andra som kan ha uppfattat saken annorlunda, kan ha andra kunskaper om frågan eller på andra sätt ifrågasätta den verklighetstolkning som en journalist gör så sker en maktförskjutning från journalistens exklusiva tolkningsföreträde till en ömsesidighet. Något som kan skrämma såväl journalister, chefredaktörer som ägare.
  4. Jag tror att den sista punkten är den som är viktigast när traditionella medier väljer bort kommentarer eller väljer en mycket strikt moderering av inlägg och kommentarer. Vanligtvis används de två första som förklaringar men om man går under ytan så märks en rädsla för att förlora den makt över den kollektiva tanken som journalistiken alltid haft. Liksom att det i grunden handlar om att journalistens jobb och därmed också kunnande kan ifrågasättas direkt.

För medier som vill skapa sig en plattform och en position inom det nya disruptiva medielandskapet är kommentarerna basen att börja på. Det, tillsammans med exempelvis Twinglylänkar, innebär att man öppnar upp för andra perspektiv och skapar en relation med andra innehållsleverantörer: bloggarna. Det som då krävs är att man på tidningen släpper sina rädslor och väljer att hellre fria än fälla i modereringar och val av vilka bloggar man släpper igenom.

/Niclas Strandh


26
Feb 08

Om teveavgiften

En fundering angående det som Juttan sa om teveavgiften, nämligen att man betalar för att få del av hela public service-utbudet, via teveapparaten eller kanske på svt play på internet.

Så, oavsett om avgiften ska betalas som idag eller via skattsedeln, vilka ska kriterierna vara för betalningsskyldighet? “Teveinnehav” känns lite förlegat. “Bredbandstillgång” smått absurt. Dessutom har ju SR varit gratis så länge man inte har en teveapparat.

Andra funderingar kring detta?


25
Feb 08

Juttans bloggturné

Ett lysande exempel på möten mellan gammelmedia och nya medier är Christina Jutterströms bloggturné förra veckan, som hon gjorde för att promota sin nya bok.

Den började på måndagen med en artikel på Dagens Story.

På tisdagen intervjuades hon av Linda Skugge, både på Vulkan.se och i Lindas blogg. (det är samma intervju på båda ställen)

På Kulturekonomi gav hon några boktips. Det var på onsdagen.
Hos Bokhora.se vände de på steken och Juttan intervjuade två av bokhororna. Kul idé faktiskt.

På fredagen var det dags för Björn Falkevik, Social media club, att träffa Juttan. Och han intervjuade henne i direktsändning via Bambuser, (här finns två klipp med Juttan, del ett och del två efter det bröts någonstans i mitten) mycket lyckat. Tittarna kunde delta och ställa frågor till henne under tiden.

Här en hopklippt version av Bambuserintervjun (innan intervjun gjorde Björn också en 3 minutare):

Avslutade turnen gjorde Christina hos Niclas på Deepedition.