Vem granskar granskarna?

Diskussionen är inte ny, den har funnits nästan jämt. Den om vem som granskar den tredje makten.

Många journalister ser sitt yrkesval som ett kall. På uppdrag av allmänheten ska makten granskas. Politiken, rättsväsendet och näringslivet.

Och i och med detta har medierna haft makt. Makt att välja vad som ska lyftas fram i ljuset, makt att påverka, och makt att förändra.

Men vem granskar medierna? Vem granskar pressen? För medierna är rent ut sagt urkassa på att granska sig själva, och varandra. Alla känner alla i branschen och man vill inte stöta sig med sina kollegor, eller potentiella blivande partners/kollegor. Han på teve är gift med hon på tidningen som ligger med killen som jobbar på radiokanalen vägg i vägg. Och hans kollega i sin tur bor med hon som redigerar tidningen som ligger med chefen på gratistidningen.

Så alla vet. Alla vet vilka skandaler de andra medierna skakas av i det tysta. Alla vet, men ingen säger något.

Medierna har länge gått fria från någon djupare granskning. Och det är inte till vår fördel. Inte alls.

I takt med mer medvetna konsumenter, i takt med att information finns att hämta i så många fler kanaler än via morgontidningen, blir tidningsläsarna mer kritiska, och förtroendet för pressen sjunker som en sten, inte minst när de själva väljer att lägga locket på.

Journalister värnar tryckfrihet, yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. Vi vill veta allt. Och gärna berätta allt. Vi surar och blir förbannade när anställda tystas av sina chefer, vi älskar att få avslöja skandaler om fackpampar och lusläsa politikers deklarationer. Vi anser oss ha rätt att – i demokratins namn – få veta allt, få komma in överallt, få läsa alla papper som finns.

Och så ska det vara. Så vill jag att det ska fortsätta vara.

Men då måste också journalisterna leva som de lär.

Medierna måste låta sig granskas. Och just nu görs det bäst av medieanvändarna. Läsarna, tittarna. Via kommentarer på våra webbsajter och i egna bloggar. Genom att ifrågasätta, och ibland tillföra fakta som missats.

Om saker och ting inte står rätt till på våra arbetsplatser bör vi precis som vi begär att andra ska göra – berätta! Om vi har gjort fel bör vi som vi kräver att andra ska göra – erkänna, backa, ändra. Vi måste öppna dörrarna och berätta vad vi gör, hur och varför, och vi måste låta våra läsare granska oss, genom att ge dem tillgång till våra arbetssätt, grunderna på vilka vi fattar beslut och genom att visa respekt.

Att höra en chefredaktör eller vd för ett större medieföretag säga “Inga kommentarer” är inget annat än riktigt pinsamt. Att journalister inte vågar svara på frågor är inget annat än ett tecken på att medierna inte lever som de lär.

Självklart finns en rädsla. En rädsla för att avslöjas, stå med byxorna nere, och en rädsla för att förlora makten. Men den rädslan är överdriven. Makt bör inte vara ett mål för en journalist. Däremot bör demokrati och upplysning, och fri debatt vara det. Och hög trovärdighet och kvalitetsjournalistik. Genom att låta våra läsare/tittare/lyssnare granska oss, genom att kommunicera, genom att ta bloggar och bloggkommentarer på allvar, genom att lyssna på kritik och ta till oss den, höjer vi kvaliteten på våra produkter. Vi kan behöva ruskas om lite. Kanske ställa oss själva frågan om varför och hur. För det går slentrian också i journalistiken. Vi gör som vi alltid har gjort bara för att.

Mediekonsumenters deltagande i medierna, på de nya plattformar som finns, vare sig det sker på massmediernas egna sajter eller i fristående forum/bloggar, är en resurs, en tillgång som bör tas tillvara.

Och varje sann journalist bör jubla över den förstärkning av demokratin som de nya sociala medierna bidrar till.

Det är litegrann som att vara förälder när plötsligt ens barn talar om för en hur man egentligen uppför sig. Eller helt enkelt härmar och man inser att det där icke önskvärda beteendet faktiskt kommer från en själv. Och man inser att man har en liten granskare. En klok förälder lyssnar på sitt barn. Det är nämligen utvecklande. En klok förälder erkänner när den gjort fel. Annars lär sig ju barnet att “felet” var rätt.

En klok journalist lyssnar på sina “brukare”. Det skapar också utveckling. Och en klok journalist erkänner när den gjort fel. Det ökar trovärdigheten.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , ,

(100%) (0%) (0%) (0%)
2 buttar
  • http://disruptive.nu Poppe

    Bra inlägg, bloggosfären i synnerhet börjar bli den 4:e statsmakten, en statsmakt med en både demokratisk och meritokratisk utveckling.

  • http://nollpunkt.tumblr.com Niclas

    Det är tydligen Trond Sefastsson som ska granska granskarna.
    Ibland dyker svaren bara upp.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    Niclas – är det där något du vill utveckla?

  • http://nollpunkt.tumblr.com Niclas

    Det gällde artikeln om Tronds nya jobb i dagens Resume.

    Hela artikeln finns förstås bara att läsa i pappersversionen.

    “Syftet är att skapa en institution som på ett seriöst sätt kan hålla ett kritiskt öga på media med målet att säkerställa att dessa arbetar vederhäftigt, ärligt, korrekt och balanserat.”

  • http://nollpunkt.tumblr.com Niclas

    Ojdå. Se där vad min länk ställde till med. Beklagar.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia

    Niclas – Oj vad din länk ställde till.
    Men nu förstår jag precis vad du menade. Så frågan kvarstår – ska Trond eller den “fjärde makten” granska medierna?

  • http://deepedition.com Niclas

    Fixade länken. /Den webbmastrige Niclas

  • Pingback: Jo. Det är viktigt att interagera med sina läsare. | Same same but different

  • Pingback: Journalister i bloggosfären | Same same but different

  • Morgan Ohlson

    I Ryssland dör journalister för demokratin.

    I Sverige ljuger journalisterna om sanningar för att skydda sin egen karriär. Någonting sjukt är inte friskt! :-P
    Här vet man aldrig vem som är “dena goda”.

    Hur demokratiskt är Sverige, EGENTLIGEN?

    Sedan länge förekommer avancerad mobbning /pennalism i Sverige. Sådan smygfascism är farlig och antidemokratisk. Ex. många hemlösa har inte alls misskött sig och straffat ut sig ur sina lägenheter. Nej, i många fall handlar det om den Svenska extrema pennalismen. Läs mer nu! …t.ex här:
    Länkstation: http://www.debatthuset.com/forums/showthread.php?t=11929

    M.v.h
    Morgan Ohlson (morgan.o@passagen.se)
    # Berövad alla former av inkomster /bidrag sedan 2006-08
    # Hemlös sedan 2008-07-01
    .