February, 2008


29
Feb 08

Bambuser i Metro

Läser med glädje Olle Svalanders krönika i Metro.

Dels är det en fin krönika om ett kuddkrig i stan.

Men.

Han nämner Bambuser. Visst har det skrivits om Bambuser. En del nördiga artiklar om den nya tekniken och vad man kan göra med den. Om framtid och möjligheter. Men Olles krönika är det första exemplet jag ser där Bambuser nämns i förbifarten, som källa till det han faktiskt berättar, om kuddkriget. Det handlar inte om att förklara Bambusers storhet eller möjligheter, det är helt enkelt ett konkret praktiskt exempel på hur Bambuser – kanske lite oväntat – kan fungera.

Jag gissar nämligen att Olle helt enkelt kollat runt på sajten och fastnat vid kuddkriget, utan att vara inbjuden, utan att känna den som sänder, fått en upplevelse och blivit inspirerad att skriva en mycket fin krönika.

Andra bloggar om: , ,


28
Feb 08

Det ska vara ordning och reda, säger Bladh

Curt Bladh på ST, ökänd kulturkritiker, har surnat till över den oordning som uppenbarligen finns i debatten. Han skriver i en krönika apropå Johan Norbergs strid med Maria Schottenius om att

den ordnade och betydelsefulla debatten kräver annan form än irrbloss i cyberrymden.

Själva Norberg vs Schottenius-debatten tänker jag inte lägga mig i. Utan det intressanta är hur Curt Bladh väljer att se på opinionsbildning och debatt. Bland annat förklarar han att

Bloggen är säkert bra för mindre nogräknade åsiktsmaskiner – en Johan Norberg, en Alex Schulman, kanske rent av en Anders Mildner.

och förklarar samtidigt att visionen om en öppen debatt för alla bara är just en vision eftersom

i verkligheten är motsatsen som är problemet: enfrågesjukan, det snäva urvalet av debattörer och det än snävare av platser att föra debatten på.

Jag vet inte riktigt vad herr Bladh faktiskt vill säga eftersom han säger emot sig själv. För hans avslutning tenderar att visa på en åsikt som vi sett förut: där traditionell media idogt försökt att skapa bilden av “bloggen” som något irrelevant och i längden övergående trend (jag har tidigare skrivit om det här, här och fr a här).

Det är det inte.

Bladh försöker föra i bevis att bloggandet är irrelevant genom att exemplifiera med DN Debatts genomslag i medierna. Ett klassiskt cirkelresonemang (som för övrigt än en gång får Bladh att verka fullständigt ologisk då han försvarar DN Debatts makt men i andra andetaget hävdar en försnävning av debattarenorna). DN Debatt är viktigt endast för att det är medierna som väljer att se det som viktigt.

Det som PR-branschen idag ser är att genomslaget av DN Debatt i en mer vid opinionsbildning har minskat markant. Det finns idag fler arenor, fler röster: DN Debatts monopol är brutet för länge sedan, ser inte medierna. Antagligen på grund av att medierna fortfarande uppfattar sig själv som att fortfarande ha monopol över att tolka verkligheten åt medborgarna. Det är fortfarande en syn där man ska vara allt för alla, och ett stort utbud stör den rena och av eliten bestämda synen på sakers tillstånd.

Det är synd att Bladh inte tänker vidare på sin egen inställning om ett snävare debattklimat – och inser att det är just det bloggarna fungerar som: en breddning. Ett disruptivt medielandskap även när det gäller opinionsbildningen. Svaret på ett bättre opinionsklimat ligger i de sociala medierna, inte i traditionella medieformat.

Så slutsatsen kan inte vara någon annan än att Curt Bladh har fel.

Ps. Curt Bladh borde ta och vända sitt öga mot väster och se vad som händer när det gäller opinionsbildning och bloggande. Det som händer där kommer att hända här. Ds.

/Niclas Strandh


28
Feb 08

Jag vill inte att andra ska ändra mina texter

Jag och Niclas diskuterar wiki-tekniken, och jag försöker förklara för honom varför det inte skulle fungera att använda den exempelvis på st.nu som jag skriver för.

För det första så behövs journalister och kvalificerad journalistik, något jag inte tänker utveckla närmare.

Och så använder jag mig själv som exempel: Jag skriver en artikelserie om ett gäng gatpojkar i Ukraina. Artiklar som rent stilistiskt är skrivna så att de berör läsarna. De är till och med jävligt bra skrivna. Vill jag då att vem som helst ska kunna gå in och ändra i mina artiklar? Nej. Journalistik är ett hantverk, och skrivandet är en del av hantverket.

Det skulle heller inte vara okej om vem som helst kunde gå in och ändra i intervjuer eller personliga berättelser om människor jag mött. All journalistik är inte hårdfakta. Och även när den är det finns det tillfällen när jag inte vill att någon annan ska ges möjlighet att frisera.
Däremot – jag välkomnar alla former av kommentarer, tillägg och ifrågasättanden. Och sätter en ära i att bemöta, ta till mig och kanske backa om jag har fel. Men ursprungstexterna måste få vara kvar. Jag är emot ändring/radering. Sagt är sagt liksom, även om det var korkat sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


28
Feb 08

Vem är sändare och vem är mottagare i ett nytt medielandskap?

Jag är marknadsförare. Min take på sociala medier är ofta just den rollen: marknadskommunikation. Det är det som gör den här bloggen spännande. Mitt perspektiv är ett perspektiv som inte är journalistens perspektiv.

Sociala medier är ingen fluga. Det är i grunden en fortsättning på den utveckling som sker bland konsumenterna: en individualisering, en maktförskjutning och en förändring av det grundläggande kommunikationsteoremet sändare – mottagare. Tittar man i äldre kommunikationsforskning och medieforskning så blir den mer och mer obsolet då mottagaren många gånger i sin tur är sändare.

Problemet ligger i att sändarna inte förstått vad som händer och istället för att själva välja att också bli mottagare fortsätter sända ut och tänka på sina mottagare som passiva kärl att fylla med sin sända information.

När jag som marknadsstrateg pratar om sociala medier och hur företag ska kunna använda dem för att stärka sitt varumärke, skaffa sig starkare positioner hos sina konsumenter och i slutänden därmed sälja mer så handlar det om att förstå att man i detta är lika mycket mottagare som sändare.

Företag börjar att förstå det här: att ömsesidighet är att bygga ett varumärke. Att ett varumärkes styrka kan mätas i styrkan av relationer till sina användare.

Frågan är när traditionella media, framförallt printmedia, ska förstå det. Idag verkar man snarare många gånger vara rädd för sina användare; man skaffar sig mycket höga murar och starka regelverk för kommentarer, för backlinks och läsarinsändare. Deltagandet av läsarna verkar många gånger mer störa journalister och redaktioner än uppfattas som tillgångar.

En tidning är ett varumärke. Jag vill vara vän med min tidning. För att kunna vara det vill jag ha en relation med den, vilket också innebär att jag ska kunna skälla, gnälla och tycka till om saker som tidningen skriver om. Problemet är att det är få tidningar som tillåter mig att göra det. Varför ska jag älska en tidning som inte vill veta av mina åsikter?

/Niclas Strandh


28
Feb 08

Varför ska journalisterna skriva artiklarna?

Jag kollade in hur företaget Mindroute valt att låta sina användare, kunder och andra vara med och bygga sin hemsida och funderade över när en journalistisk tidning vågar att öppna upp så mycket.

Mindroute väljer att bygga hela sin sajt på wiki-tekniken vilket innebär att alla som registrerar sig faktiskt kan gå in och skriva på sajten, skriva om saker, lägga till och dra ifrån. Richard Hansson förklarar (ur inlagan “Webbstrategi” ur Dagens Industri feb 2008):

Vi kläckte idén att det borde vara våra besökare som styr innehållet på vår sajt. Det är bra av två anledningar; dels så ser vi till att innehållet på sajten är så objektivt som möjligt och dels så ser vi till att diskussionen om oss och vår mjukvara först på vår egen webbplats och inte någon annanstans.

Mindroute säljer CMS-system så det finns självklart en logisk koppling mellan erbjudande och den här idén men jag tycker hans förklaring av idén har bäring på medier: i det nya medielandskapet som idag målas upp inför våra ögon finns det inte plats för en syn där mottagaren bara är mottagare och innehållsproducenten (sändaren) har monopol på objektiviteten.

Någon kanske tycker att det väl är enklare för ett företag att göra det här men jag skulle snarare säga att det är tvärtom. Mindroute väljer att låta sina användare och partners påverka bilden av företaget; de släpper in dem i att kommunicera via företagets affärskritiska kommunikationskanal. För mig är det mer förvånande att medierna många gånger verkar mer rädda för sina användare än många företag.

Så – när får vi se en tidning som faktiskt vågar öppna upp sina artiklar via en wiki-teknik? Och låta sina läsare dela med sig av sin kunskap? Finns det några exempel där det gjorts inom medievärlden? Vad tror ni: skulle det fungera?

/Niclas Strandh