Analyserande / Nytt / Veckan som gick — Jerry Silfwer — 4 comments
14
Mar 10

Veckan som gick – Vecka 10

Två veckor går fort! Min tur att skriva veckobrev. Om jag missat viktiga länkar – bidra gärna i kommentarerna!

Fredrik Wass är hemma för en tid från sin tjänstgöring i Afghanistan och talar om de sociala mediernas mognad. Fredrik är en av pionjärerna som kommit att använda bloggen som verktyg för sin egen journalistiska karriär, men också som ett nätverksverktyg och en samtidsskildring av utvecklingen inom sociala medier. Han är även veckans gäst hos Sweet Sunday Web Crunch.

Sweet Sunday Web Crunch, förresten. De fick ett välförtjänt hederspris på Yaba hemma hos Daytona här i veckan. The Jennie sammanfattar Yaba – Yet another blog award – på ett bra sätt, men Per Torberger stal showen i en redan klassisk postning. Tack till alla som röstat på oss i SSBD-kollektivet! Och oavsett vem som nu var först i Sverige med tablålagd livestreamad webbshow – “Bella & Tyra” var alltså inte först.

Men vad gör väl det? Bra “tittarsiffror” fick de, siffror som dessutom kommer att kompletteras av en hel del longtail-tittande. Genom att gå direkt till produktionsbolagen och sedan sända via webben förvandlas tv-stationerna till mellanhänder samtidigt som en ny marknad för annonsörerna vaknar. Spännande tider – fortfarande, alltså.

Jag tycker i alla fall att Isabella Löwengrip är en äkta social media natural. Och SIS-index tycktes nappa på (hennes?) idé om Twitter-portal, vilket gör det intressant att resonera om vårt förhållande till kändisar.

Mycket spännande har hänt på operatörsfronten på senaste. Med allt fler ip-tjänster funderar förstås operatörerna över hur de undviker att förvandlas till mellanhänder vars samtalsminuter enkelt kan förbigås av innovationer som Skype och Google Talk. Fast å andra sidan fungerar ju operatörerna som ip-leverantörer i dag, vilket innebär att de är ISP:er och följaktligen tjänar pengar på datatrafik. Men så funderar ju Google över ISP-spåret de också…

Från andra hållet kommer antipiratlobbyn som nu har formerat Kulturskaparna (som missade att regga den här adressen). Till sin hjälp har de PR-byrån Westander, som aktivt tar ställning mot piraterna som ju vill reformera upphovsrätten. (Till saken hör att det är extremt ovanligt att en PR-byrå ställer sig sida vid sida i debattklimatet tillsammans med den klient de företräder.) Jag har samlat länkar under veckan här och här – kritiken har varit massiv framför allt mot Kulturskaparnas debattartikel hos SvD.

Kulturskaparna vill att operatörerna ska “ta ansvar” och skapa tjänster i nätet. Emma “opassande” Andersson föreslår snällt att Kulturskaparna borde ta fram dessa tjänster själva, Anders Mildner varnar för självmarginalisering, medan Karin Linder, förbundsordförande på DIK uttrycker sig mer rakt på:

“@DoktorSpinn så funkar det i Kina, det är därför censuren funkar så bra. Isp censurerar åt staten annars förlorar de licensen.”

Apropå Kina – nästan säkert (eller är det klart?) att Google drar sig ur. Internet kan vara att betrakta som en mänsklig rättighet, men human rights har väl knappast varit en olympisk gren för det stora landet i öster. Frågan är om vi är beredda på att Kina kommer till oss?

Det har ju varit Melodifestival och grejer. Jan Helin är mycket nöjd och tvekar inte att påpeka det, men eftersom jag själv inte hänger med i schlagersvängen så kan jag inte avgöra eller skriva något begåvat om detta. Personligen är jag nyfiken på det ekonomiska, inte det tekniska.

Bonnier startar tidning med Clas Ohlson. Bonnier satsar på kundtidningsbranschen? Kundtidningar och hackardagar, man kan ju inte klaga på mediehusets bredd!

Carl Johan Engvall diskuterar läsarredaktörens roll. Lasse Bernfalk slår ett slag för Internationella kvinnodagen. RvdB dammar till Aftonbladet efter noter.

Reuters släpper en policy för sociala medier och menar att Twitter inte ska användas för att släppa nyheter. Från Mashable:

“The policy as a whole is a fascinating read and exposes that Reuters, as a media organization, is torn between encouraging employees to use social media and the realization that the online behaviors of their staff put them at risk, a sentiment expressed in the comment that these tools, if misused, could ‘threaten our hard-earned reputation for independence and freedom from bias or our brand.’”

Frågan är hur Reuters ska kunna arbeta med “Breaking news” om de blir “slagna på mållinjen” av Twitter varje gång?

Annars efterlyser jag fler resonerande postningar av det här slaget hos TU. Ja, Washingtons Posts kombinerade prenumerationsmodell och mikrobetalningslösning är intressant som motvikt till engångsbetalningslösningarna. Och kolla in Fraxion Payments. Mediehusen har fortfarande ett stålbad framför sig eftersom kostymen är för stor, men det händer saker, både tekniskt och med våra betalningsmönster på webben. Mer om detta på Social Cash, alldeles säkert.

På ämnet rekommenderar jag även läsning hos Brian Solis.

Annars är Erick Schonfeld right on the money:

“The longer media companies wait, the bigger disadvantage they will have when they cross over to the other side and find a whole new host of competitors who never had any print legacy businesses to protect. Those competitors right now are blogs and online news hubs who are still furry little rodents in the underbrush, but who won’t stay little forever. The sooner print media companies cross over, the sooner they can be on pure offense. Their online strategies and business models won’t be crippled by any allegiance, or need to protect, to the old print business. If they wait until their online revenues become 25 or 50 percent before they fully commit, it will be too late.”

Mer Erick Schonfeld här – nyheter har aldrig varit någon superaffär.

Lina Lindahl tipsar om SVT-jobb. Paul Ronge skriver bok om länkkärlek och näthat.

Apropå nya lösningar så kommenterar Joakim Jardenberg läsplattan Letto. Men jag undviker att prata om läsplattor om möjligt, för jag fattar inte vad som är grejen med dem. Något sorts hopp sätts till dessa läsplattor, det har jag förstått, men varför förstår jag inte.

Hans Kullin listar företagen på Twitter med flest följeslagare. Som han påpekar är antalet följeslagare inget kvalitets- eller framgångsmått, men det är ändå intressant att studera den nya tidens engagemang. Jag puffar även gärna för Kullins wiki.

Min kära medredaktör Sofia Mirjamsdotter gästbloggar hos 365saker.se.

Lars Vilks publicerar en teckning och får ett pris på sitt huvud. När terror och tryck- och yttrandefrihet ställs mot varandra så blir det tydligt; vi behöver kämpa för vår frihet att tycka, tänka, skriva och dela vad vi vill, inte begränsa dessa friheter för att vi är rädda. För då vinner terroristerna.

Hellre rädd i frihet än trygg i slaveri, säger jag.

I allvaret; låt oss skicka en tanke åt Stig Hadenius. Hur många har hans och Lennart Weibulls Massmedier hemma i bokhyllan? Hand upp.

Till sist, ett troll. Eller nej, en trol-lo-lo-lo-lo.

Uppdaterat: Den här saken missade jag att lyfta fram – Transgenusmotorn polisanmäls.

(100%) (0%) (0%) (0%)
1 butt
Nytt / Veckan som gick — Sofia Mirjamsdotter — 2 comments
08
Mar 10

Veckan som gick – vecka 9

God måndag!

Jag börjar den här sammanfattningen med slutet på veckan som gick, nämligen Svenska Dagbladets artikel om valrörelsen på nätet, och guiden till den politiska bloggosfären.

Artikeln som till stor del handlar om smutskastning och fula knep och som drar paralleller till tidigare valrörelsen men nu lägger största vikten vid de olika blockens och partiernas agerande på nätet har givetvis kommenterats av många bloggare.
Peter Andersson har både ris och ros att komma med. HBT-sossen betonar sin egen uppmaning att driva en schyst valrörelse. Opassande reder i vanlig ordning ut några begrepp, medan Federley löper linan ut och listar de användningsområden som han anser att SvD missade. Mary X Jensen påpekar att politiken inte är helt på banan när det gäller internet.

Beträffande att Mats Odell i veckan berättade att det ska tas fram riktlinjer för hur myndigheter ska förhålla sig till sociala medier kan jag bara säga äntligen! Senast den här veckan har jag själv försökt hitta svar på frågorna om Tweets ska diarieföras, om kommentarer till en Facebookstatus ska räknas som ärenden och om Carl Bildts blogg bör arkiveras hos UD.
Annat spännande på myndighetsfronten är Jonas Lejons nya sajt govdata.se, som ska samla information från myndigheter och göra den sökbar. Under uppbyggnad, men väldigt intressant och det finns definitivt behov av den.

Domen i veckan som gör gällande att ett foto på en skärmdump omfattas av upphovsrätten gör mig ärligt talat bara mer förvirrad. Vad är det som gäller? Gäller det alla bilder på alla skärmdumpar oavsett i vilket sammanhang de används? Någon juridikinsatt får gärna försöka reda ut detta och berätta om resultatet.

En annan upphovsrättsdiskussion i veckan var den som uppstod på Twitter när Magnus Betnér började med att ifrågasätta att Expressen tagit en av hans tweets (som var skriven på engelska) gjort en klumpig översättning av den och publicerat. Expressenmedarbetarna Emanuel Karlsten och Niklas Svensson tog diskussionen, på olika sätt, och det hela sammanfattas rätt bra av Betnér själv. Det hela kommer alltså att handla om en diskussion om huruvida en tweet är upphovsrättsskyddad eller ej. Resumé har också skrivit om det hela.

Vi stannar kvar i upphovsrättsträsket men tar upp en helt annan fråga, nämligen den som Ystad Allehandas nye läsarredaktör Carl Johan Engvall ställer – nämligen hur man creddar Creative Commons-licensierat material i tryckt tidning? Ytterst intressant. Han får några tips i kommentarerna.

Jag har inte hunnit fördjupa mig i storyn kring cryptome.org men läs HAX och följ länkarna, om du är det minsta intresserad av upphovsrätt och yttrandefrihet och konsekvenserna av ACTA.

Läsvärd är också den här postningen från Piratpartiets Mattias Bjärnemalm som samlat länkar om det faktum att Tyskland sade nej till datalagringsdirektivet. Också Opassande har skrivit.

Och så har det blivit dags för oss på SSBD att lämna över prispokalen för Sveriges Bästa Medieblogg till Joakim Jardenberg som vann årets YABA.
Här finns segerintervjun i Medievärlden (som lanserade sin nya sajt i veckan) och här bjuder Jocke på ett RSS-flöde som samlar alla bloggar som var nominerade till YABA i år.
Men den allra bästa läsningen om YABA är såklart skriven av en SSBD-medarbetare, nämligen Per Torberger. Jag dristar mig att kalla hans text för veckans måsteläsning.
Och passar på att tacka alla som röstade på SSBD, vi kom ju faktiskt tvåa!

Något mer prestigefyllt var såklart utdelningen av priser i Årets Bild, vinnarna finns här. Och än en gång konstateras att uppdateringen av vinnarna var under all kritik på nätet. På Twitter ropades efter nyheter under prisutdelningen och det slutade med att jag lånade en väns statusuppdateringar från Facebook och rapporterade på Twitter. Detta trots att det visst fanns en twittrare på plats, som på frågan om varför det inte twittrades vad där och faktiskt svarade, att “ingen hade tänkt på det”. Otroligt märkligt.

Den stora helgsnackisen på Twitter har varit SIS-index Twitter-index, som gick live i slutet på veckan.
Personligen tycker jag inte att det är några konstigheter. Internetstatistik bör såklart även omfatta Twitter, och ofta saknar jag något vettigt ställe som samlar just svenska twittrare, även om det sedan länge finns en uppsjö av olika internationella listor. Andra är mer skeptiska, av olika skäl. Några för att de helt enkelt “vägrar listor”, andra, som TDH ogillar anslutningsförfarandet.
Nikke har skrivit den mest omfattande recensionen jag sett hittills, och jag själv har kommenterat listan med referenser till Isabella Löwengrips tilltänkta twitterportal.

Isabella Löwengrip aka Blondinbella som tillsammans med Tyra Sjöstedt i veckan kör igång en ny talkshow som ska sändas live på nätet, i samarbete med Nyheter24.
I samband med lanseringen har Isabella bland annat twittrat om att det är Sveriges första livesända talkshow på nätet. Det är naturligtvis inte sant, och Jocke som i sammanhanget blivit kallad “gubbtwittrare” påpekade att det kan vara idé att ha lite koll på historien.
Och om någon har koll på den svenska internethistorien, också vad gäller medieföretagens första stapplande steg så är det Jocke, något som vi andra får glädje av i den här bloggposten.
Jocke har också försökt sätta fingret på mediebranschens problem. Om än lite förenklat ligger det mycket i det, men frågan kvarstår – vilken är lösningen?

Något som känns avlägset men som är bara nästan precis tre år tillbaka i tiden var när Twingly kom till SvD och DN. Eftersom det känns så länge sedan känns det inte som någon stor sak att Expressen från och med i fredags också använder sig av Twingly för att länka tillbaks till bloggar. Jag undrar snarare varför det inte skett tidigare.
En annan “nyhet” från Expressen, är barnböckerna som följer med tidningen. Bra grej, jag tror att många barn idag går miste om de klassiska sagorna. Och vad som är nytt med denna satsning är Facebookgruppen, där böckerna diskuteras och där man kan tävla om bokpaket.

En bok som jag ser fram emot är Andreas Ekströms Googlekoden, och han har under veckan bjudit på några smakprov. Ur kapitel ett, två, tre, fyra, fem och sex:

“Jyri Engeström har tillbringat stora delar av sin uppväxt i Kalifornien. Hans föräldrar, båda universitetslärare, tog med honom till San Diego som nioåring. Där blev han kvar tills han var femton, då han flyttade hem till mormor och morfar i Helsingfors. Som sextonåring tog han över förvaltningen av föräldrarnas villa. Han inhyste några hyresgäster och skötte gymnasiet med vänster hand medan han funderade på olika företagarmöjligheter. Hann starta och sälja en firma innan han hade tagit studenten.

– Jag är en företagsstartartyp, säger han, »a start­up kind of guy«.

Man kan väl säga att han har lett det i bevis. Två år efter att pappren skrevs på i London och Jaiku blev Googleägt och Jyri Engeström Googleanställd har han sagt upp sig och flyttat hem till Finland igen.”

Apropå Google – hos Feber hittade jag den här notisen om att Google startat en tjänst för personer som behöver hjälp att söka efter anhöriga efter jordbävningen i Chile. Också Twitter är till hjälp när försvunna anhöriga ska lokaliseras.
Martin Ezpeleta som vanligtvis håller till i Argentina har gjort en resa till Chile. Hans bloggposter hör till den rapportering från jordbävningen som berört mig mest, tillsammans med de tweets som sporadiskt skickas från @monikamiranda som till vardags pluggar journalistik i Sundsvall.

Bild 5

Johan de Brook befann sig på Hawaii under väntan på tsunamin.
jag kan bara tala för mig själv, men jag är övertygad om att jag blir mer engagerad i många världshändelser när jag har möjlighet att ta del av direktrapporter från människor på plats – och som den svensk jag är blir det något lättare att relatera till de svenskar som är på plats och berättar. Något att fundera på i tider när många drar in på utrikeskorrar. Kanske finns en tanke bakom, tanken att det nästan överallt på jorden finns svenskar som kan berätta, som är snabbare och ofta mer insatta i lokalkultur och har kontakter som de svenska korrarna saknar? Frågan är då hur dessa personer knyts till redaktionerna?

Att sociala medier var hett under OS vet vi, och det är intressant att se hur gamla SVT tar sig an de nya verktygen. Jag tycker att ni ska läsa Kjell Häglund, om glappet mellan nytt och gammalt. (apropå SVT finns här en omfattande intervju med vd Eva Hamilton)
Tyvärr ska det ju inte vara lätt när Public Service försöker förnya.
Och sedan kan ni läsa Andreas Ekström, om att journalisterna måste vara bättre än amatörerna om de ska ha någon framtid. En text som jag älskar, men som min medredaktör Jerry Silfwer har en rad invändningar emot.

Mer journalistik; doktorsavhandlingen som Thomas Mattsson refererar till vill jag läsa, och jag rekommenderar alla som slentrianmässigt dissar kvällstidningar att ta en närmare titt.
För dig som papperskramare rekommenderar jag den här texten, Papper är verkligen värdelöst. Kanske lite apropå Mittmedias investering i en ny tryckpress för 150 miljoner.
Lite mer måsteläsning: Micco Grönholm skriver på Mindpark. Vad är det du tror att jag köper, kära mediebransch?

Ibland får man saker sagda när man intervjuas som man inte tänker på att prata om annars. Jerry har blivit intervjuad av en student, och jag själv har svarat på frågor i Sundsvalls Nyheter.

Twitter har passerat den magiska gränsen 10 miljarder tweets, och ungefär samtidigt meddelas från Pentagon att det nu är tillåtet för amerikanska soldater att twittra, då fördelarna sägs uppväga riskerna.

Olle Lidbom noterar att Financial Times närmar sig mikrobetalningar.
Ola Henriksson på SvD resonerar om varför det förekommer så lite multimedia på svenska nyhetssajter. I USA använder 26 procent sin mobil för att ha koll på nyheterna.
Jag är ju en varm anhängare av länkar. Och inte bara när de är i form av kärlek. Därför tycker jag att den här posten var väldigt intressant, och nej, jag hade inte riktigt klart för mig vilken djungel det är.
Jag är också en stor vän av transparens och tycker att Thomas Mattssons debattinlägg i Medievärlden är bra läsning på temat. Sen är de här anklagelserna mot Aftonbladet intressanta. (Och så tycker jag att Medievärldens debatt känns väldigt pigg och intressantare än någonsin, efter bara ett par dagar med den nya sajten. Jag hoppas att folk ska hitta dit och delta i diskussionen.)

Sen har du väl inte missat varför Jan Helin läser Expressen?

Som avslutning på veckan och för inleda den kommande med ett skratt bjuder jag er på ett 25 sekunder kort telefonsamtal till P4 Västernorrlands impulstelefon.

(50%) (50%) (0%) (0%)
4 buttar
journalistik — Julia Skott — 3 comments
03
Mar 10

“The delicate art of the Local Newspaper Story”

TimesOnline skrev häromveckan om lokaljournalistiken och den unika rapportering som hotas av nedläggningar. (Det är lite oklart varför det hamnat under något slags kvinnosektion, men det är en annan diskussion, om än en som kan tas om och om igen.)

Jag är lite kluven till artikeln. Å ena sidan gillar jag verkligen sammanställningar av roliga smånyheter, och håller med om att både genren och lokalnyheterna i stort bör värnas. Å andra sidan, som någon i kommentarerna skriver, är skribenten lite lagom nedlåtande mot de som faktiskt jobbar med lokalnyheter. Jag är inte längre en av dem, men jag vet att den som blir intervjuad om sin cykeltaxi eller hemkomna katt eller vad det nu kan vara — för dem är det viktigt att vi är där, att de får berätta. Och lokaljournalistiken är inte bara bridgeföreningar och nya fönsterluckor. Där berättas också om det som påverkar folks liv, om viktiga saker som kanske inte kan mäta sig mot jordskred och massmördare, men som spelar roll.

Ibland är det pensionärer som spelar TV-spel. Ibland är det polisövervåld, eller en politiker som till slut säger att vi ska se över våra rutiner. Ett nytt övergångsställe kan verka larvigt och inte värt trycksvärtan, men för pappan som oroar sig för sina små barn är det en stor grej både att det kommer dit och att det får uppmärksamhet — och kanske får han veta det först när han slår upp tidningen eller sätter på TVn. Och så vidare. Allt är inte scoop som glimmar.

Men det kanske är just det de gör, de knasiga nyheterna (eller tråkiga nyheterna knasigt formulerade — jag råkar vara ordvitsfantast, och en klurig formulering ska inte underskattas). De glimrar till, fyller ut, muntrar upp. Folk minns dem garanterat bättre än de gör torra kommunala beslut och intetsägande småbrott. De måste väl också få ha sin plats — om folk på en liten ort bryr sig om en sak är det antingen en nyhet, viktigt, eller både och, oavsett om någon annan tycker att en handarbetstävling verkar skittrist.

Vad säger ni? Är flufftexter och fåniga notiser viktiga eller bara onödigt larv? Måste det vara det ena eller det andra?

(56%) (22%) (11%) (11%)
9 buttar
Nytt / Veckan som gick — Jerry Silfwer — 4 comments
01
Mar 10

Veckan som gick – Vecka 8

Det har varit mycket OS och schlager den här veckan. Jag har faktiskt inte tittat på endera och på något vis har jag lyckats missa det mesta av bevakningen i såväl gamla medier som nya. Det enda jag har koll på är egentligen det norska curlinglagets byxor som fått sig en egen Facebook-grupp.

Och just det, så var det han SVT-kommentatorn/journalisten som blev tolkad och citerad på ett väldigt vinklat sätt av en Aftonbladet-journalist. Joakim Jardenberg länkar upp storyn bra. Men SVT har knappast alla rätt heller som förbjuder sin egen nätsuccé.

I övrigt är väl ett rimligt antagande att vi sakta vänjer oss allt mer vid att titta på tv via nätet, oavsett om det är via SVTPlay eller TV4Play i mobilen eller på datorn? Det och att det verkar som om vi också börjar vänja oss vid multikanalskonsumtion; halva nöjet med schlagern verkar för många vara att simultankommentera på #melfest.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg spottar uppmärksamt att taggen i år tycks vara #mel2010.

Men, mest angeläget ändå - vi glömmer inte jordbävningsoffren. Skalvet utanför Chile och tsunamivågorna runtom i världen. Väntan. Uppmonterade live-kameror, ivrigt väntande på monstervågor. Människor som finner varandra tack vare sociala medier. Sorg. Glädje. Och kanske till och med – spänning?

Trollhare skriver:

“Hawaii – och även Nya Zeeland, Australien, Kalifornien – visade sig klara sig ganska brafrån tsunamis. I Chile är förödelsen fortfarande stor efter jordbävningen. 300 döda, hittills. En halv miljon hemlösa. Två miljoner drabbade. Och när tsunamin har svept klart över Stilla havet och de rikare länderna i norr kan andas ut, så kommer Chile fortfarande att blöda. Men det kommer kanske inte att synas på twitter.”

Ja, det mänskliga dramat tycks krypa närmare ju mer pluralistisk rapporteringen blir. Med många vänner på Twitter, Facebook och andra digitala nätverk så är det dessutom ofta någon som känner någon som är direkt inblandad i de nyheter som vi ser välla in över oss. Anders Mildner och fler med honom undrar vad det kommer att få för betydelse på sikt?

Sverker Olofsson går vidare från Plus efter 23 år. Bra jobbat och Sofia Mirjamsdotter resonerar kring varumärket och programformatet.

Anton Johansson står för en av de bättre postningarna denna vecka där han på Mindpark resonerar kring att synas webbsocialt. Jag tycker att företag ska uppträda strategiskt och med eftertänksamhet först, men individer gör klokt i att uppträda personligt, oavsett om de har företagshatten på sig eller ej. Dagarna innan hade jag och Anton för övrigt en bra diskussion i ett kommentarsfält som faktiskt angränsar till detta.

Annars mycket kommentarssnack denna vecka. VA.se installerar Disqus, kommentarssystemet. Hans Rosén förklarar att det är sista utvägen att stänga kommentarerna.

Annars har ju Twitter varit ordentligt smockfullt med fula fiskar. Eller fula fiskare, snarare? Niclas Strandh reder ut begreppen.

Men, säkrast är kanske att flytta till Island?

SvD:s twittrare hittar du här. Och Aftonbladets här. Jag tycker det är smart, jag. Fler interna ambassadörer som kan hjälpa till att nå ut med nyheterna i sina nätverk. Det skapar större möjligheter till dialog med nyhetskonsumenterna och det sätter ansikten och “140-teckensröster” till människorna bakom nyheterna. Lisah Pettersson som är reporter på TV4 (Disclaimer: I kinda know her…) gör likadant och postar sin Twitter-adress på webben tillsammans med inslagen och en uppmaning om ge feedback på den nyhet hon rapporterat om.

E-handeln växer kraftigt just nu. Och då ska vi komma ihåg att mikrobetalningarna fortfarande domineras av Apple och AppStore – tänk vad som händer när det blir enkelt för oss alla att skapa och att sälja Apps som fungerar på alla mobila plattformar för en nästintill mikroskopisk utvecklingskostnad! Till dess får vi nöja oss med andra typer av styckebetalningslösningar.

Nedladdningen av upphovrättsskyddat material ökar också. Strängare lagstiftning har endast kortsiktiga effekter, men det var vi ju många som visste. Alla utom de som stiftar lagar, tycks det.

Joakim Jardenberg: “Telia dödar Play i mobilen”

Hur kommer det att gå i avtalsrörelsen? Min kollega Björn Sundberg reder ut det hela på vår företagsblogg, men får mothugg. Av vem? Göran Thorstenson, också han en kollega. Ger detta en splittrat bild av företaget, att två medarbetare på samma företag debatterar varandra i kommentarsfältet? Jag tycker inte det, men jag är i vanlig ordning partisk.

Några snabba:

Veckans bloggtema hos Sofia Mirjamsdotter (som ju har en ny “samlingsblogg”) har också varit musik – och jösses - hon har lyssnat igenom en hel del musik.

Musik, ja. Alexander Norén ger oss en intressant tanke om att topplisteprogrammen på radio tappar mot listdelandet på Spotify, vlket får Alexander att ställa frågan:

“Vem blir först med payoffen ‘mer snack, mindre musik’”.

Now, before you go off and vote for SSBD i Yaba, come sing with me:

Tipstack Fredrik Stenbeck.

(50%) (0%) (25%) (25%)
4 buttar
Gästblogg / I teorin — Samesamebutdifferent — 18 comments
23
Feb 10

Eböcker – en evig följetong

Idag släpper vi in Mattias Boström på SSBD, som gästbloggare.
Mattias jobbar till vardags som eboksansvarig på Piratförlaget, och är en flitig twittrare som @piratforlaget. Dessutom driver han bloggen Bokblick med Mattias Boström, där han skriver en hel del om branschens utmaningar i den digitala världen. Mattias Boström är också en stor fan av Sherlock Holmes och driver sajten SherlockHolmes.se.

För SSBD har han nu författat en text om hur han ser på läsplattans betydelse för litteraturens utveckling, varsågoda:

Eböcker – en evig följetong

Mycket av diskussionen kring läsplattor och eböcker handlar om hur digitaliseringen av litteraturen förändrar läsandet. Men vad händer med skrivandet? Kommer det också att förändras och i så fall på vilka sätt?

När författare för bortåt två decennier sedan började använda ordbehandlingsprogram förenklades en stor del av skrivprocessen och redigeringsarbetet. Och i takt med att internet har vuxit och blivit mer innehållsrikt har många författare hittat nya, snabbare vägar för research. På senare år har vi dessutom sett hur flertalet författare blivit allt mer aktiva inom sociala medier och på det sättet byggt upp sina varumärken.

Hela tiden har de tekniska framstegen främst hjälpt författarna att förädla och förmedla den tryckta boken. Någon direkt förändring i själva berättandet har det inte inneburit. Om vi då bortser från att ordbehandlingsprogrammen varit skyldiga till en och annan alltför tegelstenstjock roman…

När vi förflyttar läsandet från papper till digitalplatta händer däremot något intressant. En bok är plötsligt inte längre begränsad av sin fysiska form. Vi kommer att få se många experiment där man försöker gifta ihop boken med andra medieformer: videoklipp, ljud eller till och med små spelapplikationer. Kanske lägger man in ett soundtrack eller varför inte ljudeffekter som plötsligt hörs när man bläddrar fram till ett visst avsnitt? Möjligheterna är otaliga, speciellt när vi går utanför skönlitteraturen och beger oss in på facklitteraturen och läromedelssidan. Där kommer digitaliseringen att innebära en definitiv kursändring i innehållsskapandet.

Men även det skönlitterära skrivandet kommer att påverkas. Rent tryckekonomiskt är det till exempel ingen större hit i dagsläget att ge ut en kortroman på hundra sidor. Den kostar lika mycket att binda in som en tjockare bok och de fasta kostnaderna är i princip desamma. Ute i bokhandeln försvinner den lätt bland travar av tegelstenar. Men som ebok fungerar den utmärkt, speciellt om man låter längden avspegla sig i ett lägre pris.

På samma sätt kommer det att gå att sälja noveller i eboksform, med priser som motsvarar låtpriserna i iTunes Store. Mikrobetalningar kommer att betyda mycket för litteraturen. När allt mer nöjeskonsumtion blir nästan gratis gäller det att hitta sätt att få eboksmarknaden att också kännas kundtillvänd på prissidan, utan att den för den skull behöver bli just gratis.

Ett sätt är att sälja litteratur uppdelad i kapitel. Fem kronor per kapitel i mikrobetalning så länge som du finner boken intressant. Det totala priset blir kanske lite högre än om du köper hela boken på en gång, men för den köpare som känner sig osäker på en okänd författare blir det ett utmärkt sätt att pröva på något nytt. Det ställer samtidigt krav på författaren – är det en roman gäller det verkligen att skapa ett sug efter vidareläsning precis före de inplacerade avbrotten.

Här börjar vi även närma oss en helt ny typ av skönlitterärt skrivande. Eller egentligen är det en gammal form fast i ny tappning. Det handlar om följetongen.

Eftersom vi inte längre behöver tänka på hur texten ska paketeras så kan vi helt och hållet koncentrera oss på innehållet. Vad är det som griper tag i läsaren och hur kan vi omvandla det till ett ännu större engagemang hos henne eller honom? Vad är det som får läsare att vilja återkomma till samma litterära figurer i bok efter bok? Förmodligen samma sak som får oss att följa tv-serier, vi gillar karaktärerna och sättet det är berättat på. På 80-talet följde jag slaviskt Dallas, Lödder och Varuhuset – idag är det en uppsjö andra serier som gäller.

I bokform är det ett problem att hålla intresset vid liv när det hinner gå ett år mellan romansläppen i en författares bokserie. Det är svårt att till en rimlig kostnad hålla kontakt med läsarna så att man kan bygga upp en tillräckligt stor förväntan inför nästa bok. Men vad händer om vi i skriven form skulle överta tv-konceptet med eviga följetonger i veckoavsnitt? Tidigare har det inte varit möjligt, åtminstone inte i bokform. Ursprungligen uppstod följetongsformen i tidningsvärlden, men i modern tid har det varit svårt att finna en betalningsmodell som fungerar. På något sätt måste författaren få betalt av tidningen och om inte följetongen blir tillräckligt läst är det svårt att försvara dess utrymme på tidningssidan.

Jag tror att vi kommer få se en utveckling där vissa författare överger det avslutade berättelseformatet och börjar skriva eviga följetonger. Jag tänker så här: Läsaren får automatiskt nedladdat till sin 3G-uppkopplade läsplatta ett nytt avsnitt varje vecka och samtidigt en förfrågan om man önskar läsa nästa veckas avsnitt. Tackar man ja sker en mikrobetalning på t ex 5 kronor. Summan ska vara så låg att den känns som nästan gratis. Tackar man nej ställs man inför några alternativa val: vill man teckna sig för ett abonnemang resten av året till ett rabatterat pris, vill man få en påminnelse om följetongen längre fram i tiden eller vill man helt sluta att följa följetongen.

Varje avsnitt avslutas förstås med en ordentlig cliffhanger. Det behöver dock inte handla om ren spänningslitteratur, förmodligen har vardagsdramatik större chans att locka läsare och är enklare att spinna en evig följetong kring.

Den här typen av läsning passar utmärkt för den som inte läser så mycket. 30-45 minuters läsning i veckan för varje följetong man följer. Storläsarna når vi redan med böcker i romanformat, men det finns en stor grupp mediekonsumenter där en följetong i textform kan bli ett fullgott alternativ till tv-serier, filmer och spel.

Det påminner till viss del om SMS-böckerna som blivit en succé i Japan, speciellt bland tonårstjejerna där. Det är böcker med minimal person- och miljöbeskrivning, men med ett oerhört driv i handling och dialog – och de skickas regelbundet ut uppstyckade i korta SMS. Följetongsboken till digitalplattor torde dock snarare likna den vanliga skönlitterära formen, eftersom den inte behöver begränsas vad gäller antalet tecken.

I princip skulle en driftig författare kunna klara av att bygga upp en sådan här affärsrörelse på egen hand. Men för att få ordentlig framgång behövs en organisation runtomkring som hjälper till att förädla och förmedla. En förläggare som hjälper till att leda historien på rätt väg, en redaktör som jobbar med det textmässiga, och lägg till det PR-insatser och marknadsföring. Ganska typiska arbetsuppgifter för ett bokförlag. Men det skulle lika gärna kunna vara en annan typ av mediebolag som är ännu mer vant att vid tätt återkommande tillfällen locka tittare/läsare.

Tar man det ett steg längre kan man tänka sig att samma utgivare erbjuder flera parallella följetonger som vänder sig till olika läsargrupper. När man väl fått en läsare att gilla följetongsformatet är det lättare att introducera nya följetonger till just den personen.

För att ytterligare bygga vidare på den fiktiva värld som författaren skapat vill utgivaren förstås få läsaren att engagera sig i följetongens sajt, forum och i andra sociala medier-sammanhang. Kanske ger man även läsaren möjligheten att vara med och påverka fortsättningen på historien.

Det här är en helt annan typ av berättande än klassiskt romanskrivande. Varje avsnitt måste få en tydlig handling med början och slut, men samtidigt bära den övergripande historien vidare. Och inte minst kräver det en författare som kan bygga upp en fin cliffhanger i slutet på varje avsnitt, eftersom det förmodligen är då som läsaren fattar beslutet om de vill läsa vidare eller ej. Kanske är det till och med en för stor uppgift för en enskild författare, eventuellt kan man snegla mot tv-världen där manusförfattarteam är vanliga.

Vad finns det då för pengar i detta? Om vi tänker oss den enklaste varianten, där en enskild, ganska populär författare kan ha i genomsnitt 5 000 läsare i veckan så blir det en intäkt på en dryg miljon kronor på ett år. Där får vi inte rum med särskilt mycket marknadsföringspengar, speciellt inte med tanke på att det förmodligen även kommer att krävas någon sorts mellanhänder för försäljningen och den digitala distributionen. Men så fort vi börjar multiplicera läsarantalet några gånger blir det en riktigt intressant affär.

I och med att tillgängligheten är så stor och enkel minskar man trögheten i köpbeslutet. Fortfarande krävs det förstås att läsaren har en 3G-uppkopplad digitalplatta (e-ink-läsplatta eller bakgrundsbelyst medieplatta – men även iPhone etc), men den utvecklingen kommer gå snabbt de närmaste åren, inte minst om vi innehållsproducenter kan erbjuda spännande specialprodukter till plattorna.

Som en kringprodukt kan jag även tänka mig att man sammanställer ett års eller ett halvårs veckoavsnitt och ger ut dem i vanligt tryckt pocketformat, på samma sätt som man samlar tv-serier i dvd-boxar. Men huvudprodukten är hela tiden följetongen i digital form, det är där den har störst genomslagskraft.

/Mattias Boström

(77%) (8%) (8%) (8%)
13 buttar
← Older Entries